Jag var där idag. I Stockholm alltså...
Tågresan dit var i sig inget revolutionerande. Jag åkte i 1:a klass vilket innebar frukost på tåget = ostfralla och ett juicepaket. Att kalla det 1:a klass var ju dumt. Vi satt som packade sillar och det fanns inte utrymme att ta fram datorn och jobba på något endaste sätt. Men hur som helst. När jag väl klev av på Centralstationen och gick trappan ner mot tunnelbanan började helvetet.
Framför mig formligen rusade en suddig massa av människor likt en skenande buffelhjord.
För att på något sätt kunna ta sig framåt mot spärren så måste man börja med att försöka kliva ner i den skenande hjorden och hänga med i rätt tempo. Efter fyra sekunders strykande mot väggen börjar pulsen slå dubbla slag och adrenalinet pumpar som om en stångjärnshammare vevade inuti kroppen.
Väl framme vid spärren är man så adrenalinstinn att pupillerna ser ut som om man hade knaprat ecstasy hela morgonen och varenda nerv i kroppen dansar hip hop.
Men ok... framme vid spärren i alla fall. Fiskar upp Acess-kortet som jag alltid har påfyllt för att undvika stressmoment. Den här gången funkade kortet och jag blir insläppt. Nio gånger av tio krånglar det trots att jag har laddat reskassa, och då måste man samspråka med en fullständigt apatisk och mekanisk nollåtta som sitter katatonisk bakom en glasruta och önskar att han eller hon var någon helt annanstans. Men som sagt.. den här gången funkade det.
I rulltrappan har jag lärt mig att stå till höger. Detta för att undvika det vattenfall av sjusovare och drönare som har försovit sig och måste panikrusa ner för rulltrappan för att hinna med tåget FAST ett nytt kommer om 12 minuter. Herregud. Det är annat hemma hos mig på landet där det går två bussar om dagen... på vardagar... på helgerna går inga alls.
Nåväl. Ner kommer man ju alltid.
Väl nere är det bara att vänta på tåget. De kommer som sagt i en strid ström och man behöver inte vänta länge tills tåget stannar framför näsan med ett fruktansvärt gnisslande och skikande. Dörrarna öppnas och när man har släppt av de som vill av så är det bara att packa. De första kommer in lätt men efter en stund börjar det gå trögt. Den ena optimisten efter den andra pressar sig in bland de andra och minskar luftutrymmet till ett minimum i vagnen. Där stod jag alltså i morse. Någon flåsade mig i örat, en annan hade gett mig näsblod om hon hade rört sig det minsta och i magen hade jag någons ryggsäck, som för övrigt förmodligen innehöll tegelstenar av utseendet och känslan att döma. Jag fick nästan en religiös upplevelse när två tredjedelar av människorna klev av vid universitetet.
Några stationer senare skulle jag av och efter en skön promenad på 800 meter, med endast ett fåtal mötande gångtrafikanter, blev jag väl omhändertagen av mina kollegor på Vendevägen hela dagen.
Men... jag skulle ju TILLBAKA också...
Tåget tillbaka var en helt annan sak. Det var ganska få människor där faktiskt. Men ett annat fenomen slog mig... jag upptäckte två kategorier av människor som åker tunnelbana. Den ena kategorin är de som tittar ut genom fönstret på tåget - fast man åker i en tunnel och det är becksvart utanför - för att de inte vet var de ska titta. Alternativt försvinner de med ansiktet ner i knät - antingen sovandes eller ivrigt sms:andes på sina mobiler. Det är typen av människor som hellre stirrar på en fläck i taket eller läser samma reklamskylt i 25 minuter för att de är rädda att möta blicken på en annan människa.
Den andra kategorin människor som åker tunnelbana är de som helt ogenerat sitter och stirrar på andra människor tills de viker med blicken av obehag. Jag kom på mig själv med att undra om de antingen var blinda eller om de led av en släng schizofreni... Hur som helst är ingen av de två typerna särskilt behagliga. Man är en nobody i Stockholms tunnelbana... så är det bara.
På östgötaslätten är det annorlunda. Bussen kommer två gånger om dagen på vardagar och de som åker buss vet vad busschauffören heter. Busschauffören stannar inte alltid vid busshållplatsen utan kör 150 meter till och släpper av dig i grindhålet vid ditt hus eftersom han vet var du bor.
Man vet vem som bor i vilket hus och ser man en katt ute så vet man också vems det är.
Man vet vem som skiljer sig och vem som träffar en ny, och man vet vem som har smaskiga affärer ihop med vem. Man vet vem som är frisk och vem som är sjuk.
Om man glömmer stänga av kaffebryggaren så ringer man grannen och ber dem stänga av, eftersom de ändå har extranyckel. Behöver man låna något så åker man till grannen och hämtar vare sig grannen är hemma eller inte. Och jag sa åker... det är ju en bit till grannen.
Ägg cyklar man och hämtar på närmaste gård, precis som champinjoner och potatis.
Annars handlar man när man åker hem från jobbet, och då glömmer man inget. Det är ju en mil till affären så det blir inget okynneshandlande här inte.
På landet lufsar man till busshållplatsen... pratar med förbipasserande i tjugo minuter... tilltalar folk med namn...
Inget Stockholmssyndrom här inte!
