Hej Covid-19... Hej då julafton

 Se där, ja... Så small det till även ute på vischan i den östgötska ödemarken.

På fredagseftermiddagen hade jag lite ont i huvudet och var lite trött, men inget anmärkningsvärt med det. Jag åkte hem, tog på mysbrallorna och skönk ner i soffhörnet. Och så plötsligt, på mindre än en timma, förändrades tillvaron.

Plötsligt började jag hosta, fick fruktansvärt ont i hela kroppen, fick tungt att andas och kände mig väldigt svag och tagen. Eftersom jag är över 50 och astmatiker bokade jag tid för covid-prov, och sure enough... covid var det.

Nu blir både jul och nyår inställda, och jag hamnar i sjuksängen närmaste veckorna.

Skit!

Migränen från helvetet

Igår hade jag en sällsynt attack av migränen från helvetet. Förr kom attackerna 5-6 gånger i månaden, varav 2 var riktigt illa. Nu, sedan jag fick min varje-dag-medicin har jag 1-2 attacker i månaden och det är tack och lov bara riktigt illa någon gång i halvåret.

En del människor förstår. Inte för att de själva har drabbats av det, men för att de har förmågan att tänkta sig in i vad det innebär att ha en hemsk migrän-attack. Men sedan har vi de där som inte förstår, som relaterar migrän till "huvudvärk" och inte tycker att det är något att decimeras av. De har inte en aning... Jag önskar de kunde få uppleva en ordentlig migrän-attack i 5 minuter. Eller kanske 2 minuter. Det räcker.

Hur som helst ska jag försöka förklara för de som inte förstår.

Igår vaknade jag 05:30 av ett dovt pulserande i höger tinning. Lite som en "vanlig" huvudvärk fast pulserande och fokuserad till min tinning. Jag visste av erfarenhet vad som skulle komma. Jag öppnade snabbt lådan i nattduksbordet och petade i mig en vid-behov-migräntablett och hoppades den skulle häva attacken. Det gjorde den inte. 

06:15 hade värken stegrats till satans-värk och spridit sig till ovansidan av huvudet, bakom höger öga och värst vid höger tinning. Jag klev upp och försökte undvika att tända allt för starka lampor eftersom jag alltid blir extremt ljuskänslig när jag har migrän. Jag svalde min varje-dag-medicin mot migrän och försökte sedan få i mig en skål med flingor och en kopp kaffe. Pulserandet och den stigande värken i höger hjärnhalva gjorde det nästan omöjligt att fokusera på något annat. Min man pratade med mig men jag hörde inte, och minns inte, vad han sa. 

Vid 06:30 var värken så kraftig att det kändes som om mitt huvud skulle explodera. En liten uppgiven del av mig nästan önskade att det skulle göra det. Explodera över hela köket så jag skulle befrias från smärtan. 

Jag sa hej då till min man, och 06:45 var värken så intensiv att jag kräktes av smärtan. Frukost och kaffe och medicin och allt kom upp. Jag tog medicin en gång till och en ny vid-behov-migräntablett. Inte heller den tabletten hjälpte. 

07:00 släckte jag alla lampor i huset och kröp upp i soffhörnet halvsittande under en filt. Jag tryckte pekfingret hårt mot tinningen - så hårt jag bara vågade - och kunde andas lugnt några sekunder utan flimmer framför ögonen. När jag har migrän sväller alltid ett blodkärl upp i höger tinning och när jag pressar fingret hårt, hårt på blodkärlet så minskar den allra värsta helvetes-smärtan något tills jag måste släppa igen för att det gör ont i fingret eller i huden.

Migrän är intensiv. Inte molande i bakgrunden som en "vanlig" huvudvärk - jo, jag har sådana också ibland - utan extremt påtaglig. Hos mig är det känslan av en järnhandske som tar tag inuti min högra hjärnhalva och kramar den så hårt det bara går. Det gör så in i helvete ont. Jag kan inte läsa, inte lyssna, inte ligga, inte sitta, inte stå. Ingenting avlastar. 

Det gör så ont att man vill skrika rakt ut så högt man kan, men eftersom den egna rösten också gör ont så låter man bli. Lyckliga dagar kan man slumra till en stund, men oftast inte. Det handlar om att försöka sitta eller ligga i en position som gör så lite ont som möjligt, stänga ute ljus och ljud och dessutom försöka låta bli att tänka.

Migrän kan se väldigt olika ut för olika personer. För mig är det en avlastning med tryck mot ögat och tryck mot tinningen. Samtidigt gäller det att vara försiktig. Jag måste trycka väldigt hårt för att det ska ta udden av den värsta smärtan och man vill ju inte orsaka att man blir blind eller att ett blodkärl brister i hjärnan.

12:00 hade smärtan eskalerat till den punkten att jag ömsom trodde jag skulle dö, och ömsom önskade att jag skulle göra det. Man vill amputera sitt eget huvud. Eller åtminstone borra hål i huvudet för att lätta på trycket. En viss dödslängtan är inte helt ovanlig när man får migrän, eftersom smärtan är så fruktansvärt intensiv att man inte ser någon annan väg att komma ur det. Varje timma känns som en evighet, varje minut som en vecka, och det enda man kan göra är att vänta ut smärtan. Bara att resa sig för att gå ut i köket och hämta ett glas vatten känns som en övermäktig ansträngning. Minsta rörelse förvärrar smärtan.

Så vid 15-tiden försvann äntligen den allra värsta toppen på smärtan, och värken i huvudet gick ner till en "för jävlig värk" istället för en "hysteriskt fruktansvärd helvetesvärk". Nedgången i intensitet innebär att sluta kräkas av smärta, att kunna öppna ögonen och faktiskt kunna se på något med någorlunda fokuserad blick. Det innebär att man kan tända de lampor i huset som har en något svagare belysning och att man kan resa sig upp utan att tro att man ska svimma av smärtan.

Vid 16-tiden hade migränen trappats ner till en molande pyrande känsla som faktiskt går att hantera. Vid det läget kunde jag titta på TV utan allt för stora besvär och prata med min man när han kom hem utan att min egen röst - eller hans - skapade obehag.

Efter en sådan attack, som för min del tack och lov kommer mycket sällan nu för tiden, så är man också helt slut energimässigt. Även om den intensiva smärtan är borta så har man inga krafter kvar till någonting. Man är helt slut, och behöver äta och dricka och sova. Och det var ungefär vad jag ägnade kvällen åt.

Jag tillhör en av de lyckliga, som ytterst sällan har migrän mer än en dag. Men en retur ligger farligt nära. I morse vaknade jag med den pyrande känslan i högra tinningen - som en liten glödande kolbit i en tidningshög - så som det ofta känns dagen efter en riktigt jävlig attack. Och jag vet att det hänger på en skör tråd. Det krävs så lite för att att det där lilla pyrandet ska flamma upp till en attack igen. Ett plötsligt lågtryck, mycket oväsen eller för många synintryck räcker ibland. Jag har lärt mig att jag måste ta det lugnt även dagen efter. Att ta en vid-behov-migräntablett direkt på morgonen för att minimera risken att det flammar upp igen. Det är också viktigt att dricka mycket och äta ordentligt dagen efter.

De flesta människor som har migrän vet sällan när den kommer. Hos dem utlöses den av stress, för lite mat, för lite sömn eller liknande saker. För min del ser det annorlunda ut. Jag fick migrän efter en bilolycka 1998, och den kommer BARA när det kommer större eller långvariga mängder regn eller snö. Man kan säga att den kommer vid rejäla lågtryck. På så sätt är det lite förutsägbart för min del. Dock vet jag aldrig när det blir en "vanlig" migränattack eller en migränattacken från helvetet. Och den sistnämna önskar jag inte min värsta fiende...

Tyngden av alla prylar

Många gånger i mitt liv har jag önskat att jag kunde ställa en container utanför fönstret, slänga allt jag äger och allt jag har i denna container och sedan börja om från början med tomma händer. Vilken underbar känsla det vore.

Det känns ibland som att alla ägodelar man har fyller 75% av boendeytan. Ständigt grubblar man över var allt ska få plats och man stuvar om och flyttar runt för att skapa mer utrymme att fylla med fler saker - saker som man använder alldeles för sällan eller aldrig. Ofta köper man möbler eller förvaringslådor för att stoppa undan saker i. Köper prylar för att rymma prylar. Som man inte använder.

Jag har i runda slängar 12 par byxor i min garderob. Jag har ett 20-tal långärmade tröjor och säkert minst lika många par strumpor. Jag har 7 par "mysbrallor" och 9 linnen. Det finns garanterat 30 halsband i min ägo och 14 parfymflaskor, varav jag är allergisk mot 5. Jag äger fullt och fast mer än 100 pennor, 4 par solglasögon, laddare till alla elektroniska prylar man kan tänka sig, 3 laptops, 3 mobiler och en surfplatta. Vi har i runda slängar 200 DVD-filmer som vi aldrig tittar på och löjligt många filtar.

Mina OCD-tendenser ställer också till det. Jag har två exakt likadana klänningar i min garderob men i två olika storlekar. För att jag tycker om just den klänningen. Och kanske råkar gå upp eller ner i vikt vilket innebär att jag måste vara förberedd för alla eventualiteter. Detsamma gäller två exakt likadana per jeans och två exakt likadana mysbyxor. Jag har alla kryddor som jag kan namnet på från A-Ö. Inte för att jag behöver ens en tredjedel av dem, men OM jag vill laga något som kräver en viss krydda så finns den ju då. Jag har ett hav av färgade A4-papper i skåpet. Inte för att jag någonsin har behövt dem. Men tänk OM jag behöver dem till något...

Var gick det snett? När ska jag hinna använda allt jag äger och har? Tänkte jag ens efter innan jag köpte allt? Kan jag med handen på hjärtat titta på mina saker och säga: "Just den här är väldigt viktig för mig och jag vill verkligen inte vara utan den"?

Min man är bättre organiserad än mig. Bättre på att låta var sak ha sin plats och organisera allt prydligt. Men han är ännu värre än jag på det bedrägliga "kan-vara-bra-att-ha-någon-gång-tänket". Han sparar allt som möjligen skulle kunna användas till något alls längre fram.

Kanske är det dags nu? Dags att rensa på riktigt. Dags att slänga allt jag inte använder och verkligen granska det jag vill ha kvar med väldigt kritiska ögon. Det vore en synnerligen befriande känsla att få bort allt plotter och bara ha kvar det som verkligen betyder något. På riktigt.

Hångel i kartrummet

Jag gick mellanstadiet på Solhagaskolan i Ryd. Den skolan är tyvärr riven nu, precis som min högstadieskola och min gymnasieskola, men minnena finns kvar väl bevarade hos mig.

Solhagaskolan bestod av flera enplanslängor med asfalterade skolgårdar framför. En länga var för lågstadiet, en länga var för mellanstadiet och en länga var för lärarrum, idrott och matsal. På skolan fanns basketkorgar utan nät men inga basketbollar att låna. Det fanns pingisbord utan pingisrack och inga bollar, och en dåligt uppritad hopphage där siffrorna 2 och 3 var omkastade. På andra sidan av vår länga fanns en sandlåda med rutschkana och gungbräda, men den var för lågstadiet så där var vi aldrig. Det fanns också ett bollplank att studsa bollar mot, men naturligtvis inga bollar att tillgå. Rent generellt var vår skolgård skittråkig och det enda som fanns att göra var att stå i klungor och prata, jaga varandra eller slåss.



Matsalen var stor och hade alltid en distinkt doft av unken mjölk och sopor. Som på alla andra skolor hade vi en mattant som alla var lite rädda för, men som vi samtidigt inte kunde låta bli att reta. Jag minns inte vad hon hette, men hon var tyska, hade svart krulligt hår och var alltid arg. När man inte tyckte om någon mat virade man in den i servetten och försökte smyga ner den i sopsäcken, men hon var alltid där och lyfte på servetterna. Blev man påkommen fick man lufsa tillbaka till bordet och tvinga i sig maten. Blomkrukorna i matsalen på Solhagaskolan hade alltid en strid ström av fisk, persiljejärpar och överkokta makaroner i blomjorden, toppad med äggsås och överbliven mjölk.



I min klass fanns alla originalen.

Tjocka Ingela, som egentligen inte var tjock utan bara kraftig. Men med extra kilon och glasögon på nästippen var hon förstås utsatt för plågoandar på skolan. Jag, som alltid har försvarat de utsatta, gick ofta med henne på rasterna, och man kallade oss Fyrtornet och Släpvagnen. Jag var smal som ett snöre och hon var kraftig.

Thomas, som hade fler fräknar än någon av oss någonsin hade sett och därför kallades för Pricken. Men han var alltid glad och fick oss andra att skratta.

Claudia från Colombia, som hade den största näsa vi någonsin sett på en tjej. Hon hade en hes konstig röst när hon pratade och alla killarna härmade henne förstås ogenerat. Hon var kort och lite satt i kroppen, och påminde mest om en sumobrottare.

Jeanette från Grekland, som var väldigt lång och vansinnigt vacker. Mörkbruna ögon och långt, spikrakt, svart hår fick henne att se ut som avbilder av kärleksgudinnan Afrodite, och hon gick alltid rakryggad över skolgården utan att för den skull vara överlägsen. Hon hade en mjuk och behaglig röst, och killarna trånade efter henne på avstånd men vågade inte närma sig henne.

Magnus, som var klassens snyggaste kille. Lång med kort, ljust, krulligt hår som man ville dra fingrarna igenom. Han var lite blyg och jag minns att jag skickade en lapp till honom via Jeanette, där jag frågade chans på honom. Hon kom tillbaka och meddelade att han tyvärr sa nej. Flera år senare fick jag veta att han egentligen sagt ja, men Jeanette ljög eftersom hon själv var kär i honom.

Elisabeth, som hade allt det där som alla tjejer ville ha. Hon var söt, sprallig, omtyckt, rolig, sportig, hade välbärgade föräldrar och därmed förstås alltid de snyggaste kläderna och senaste grejerna.

Margareta, den rödhåriga i klassen. Hon fick huvudlöss i 4:an och efter det betraktades hon som smutsig och pestsmittad resten av mellanstadiet. Hon var ilsken och stark, vilket förmodligen var hennes räddning från att bli mobbad och slagen.

Tjock-Jonny, den farliga. Han var Margaretas tvillingbror och också rödhårig, men inte en jäkel vågade reta honom för det. Han var lång och jättestor och gjorde som han ville med alla i klassen. Knuffade, stängde in i skåp och hällde vatten på. Jag minns en dag i femman när han hade varit extra elak mot mig. Mitt humör brast, jag exploderade och flög på Jonny med näbbar och klor. Han var stor och kraftig och jag var liten och smal, men av någon outgrundlig anledning - förmodligen pur förvåning - lyckades jag brotta ner honom på skolgården och vrålade honom rakt i ansiktet så han blev vettskrämd. Han rörde mig aldrig mer.



Klassrummen på skolan hade prydliga rader av bänkar där man satt två och två. Jag hamnade bredvid Margareta i fyran och var vettskrämd att jag skulle få löss hela året. I femman fick jag sitta med Ingela och i sexan fick jag till min stora glädje sitta med vackra Jeanette och spegla mig lite i hennes glans.

Vid sidan om katedern fanns en dörr som ledde till det som kallades kartrummet, och inne i kartrummet fanns ännu en dörr som ledde till nästa klassrum. Varje par om två klassrum delade ett kartrum mellan sig. I det andra klassrummet undervisade magister Gurka. Vi hade inte en aning om vad han hette, men han var lång och smal, hade alltid en mörkgrön cardigan på sig, och gick lätt framåtböjd, så därav hans smeknamn. Han var sträng och bister och man undvek honom oftast.

I kartrummet fanns allt möjligt spännande. På en ställning hängde kraftiga kartongtavlor med alla världens kartor på. Läraren brukade lyfta av en eller flera och ta med in i klassrummet för att visa. Likadana kartongtavlor fanns med bilder på skogens svampar, träd och fåglar.

Där fanns också gigantiska böcker med ett hav av torkade växter i, och stora askar med sorteringsfack innehållande olika stenarter vi skulle lära oss. Granit, kvarts, biotit, kalcit, och allt vad de hette.

I glasburkar med formalin fanns diverse olika kroppsdelar och äckliga saker. En apas hjärna, en skallerormsvans, tarmar från en kanin, en hel padda, ett lammöga, diverse inälvor från räv, och till vår fullständigt skräckblandade förtjusning ett aborterat människofoster. Jag hoppas verkligen att den senare inte finns på skolor runt om i Sverige idag.
Där fanns förstås också det obligatoriska skelettet hängande från nacken i en ställning. Det var gjort av plast och Made In China.

Vårt skelett hette Benjamin, och fick finna sig i att allt som oftast få en mössa på huvudet, en halsduk runt halsen och ibland en handväska hängande över axeln - allt till lärarens stora förtret. Det fanns också stora planscher uppklistrade på kartong som visade hur Benjamin skulle ha sett ut om allt hade suttit kvar på honom, minus all hud.



Vår lärare hette Gunilla. Hon var lång och blek som en tecknad post mortem-figur, med långa blonda korkskruvslockar i håret. Gunilla hade knytblus och kjol varje dag, och dinglande pärlörhängen i öronen och betraktades av oss som ganska tråkig och mossig. Det vill säga... ända tills den där vårdagen i mitten av sista terminen i sexan. Några av oss hade noterat att Gunilla allt oftare gick till kartrummet utan egentliga ärenden, och att hon oftast hade väldigt röda kinder när hon kom tillbaka. Naturligtvis fattade vi misstankar.

En fredag när några killar i klassen höll på att förbereda roliga timmen, smög fyra av oss fram till
kartrummets dörr och lyssnade. Vi hörde ingenting. Vi viskade till varandra fram och tillbaka en stund om vi borde knacka eller inte, men mitt i en diskussion kom Pricken farande bakom oss och slet

sonika upp dörren till kartrummet. Där inne stod fröken Gunilla med röda kinder och rufsigt hår och tryckte sina läppar mot magister Gurkas, samtidigt som han hade ena handen instoppad under hennes knytblus och den andra långt upp under hennes kjol. Vi gapade som nykläckta fågelungar av förvåning innan vi fnittrande sprang iväg, och därefter glatt berättade för alla på skolan som ville höra om våra lärares hångel i kartrummet. Fröken Gunilla och magister Gurka blev kallade till rektorn veckan efter, men det samtalet vet vi ingenting om.

Hur som helst sjukskrev sig fröken Gunilla resten av terminen. Det var visst något med nerverna och någon skilsmässa. Magister Gurka var också borta resten av terminen. Han hade fullt upp med någon vårdnadstvist, hörde vi. Skolan blev sig aldrig mer lik. Vi fick en vikarie som hette Per, som var om möjligt ännu tråkigare än fröken Gunilla, men resten av terminen sneglade alla då och då mot dörren till kartrummet med ett leende.

Min högstadieklass innehåller också minnen som skapat förvåning. Det var om möjligt ändå värre än hånglet i kartrummet, men det tar vi vid ett senare tillfälle.

Till det okända...

Så har jag gjort det. Jag har sagt upp mig.
Började nya jobbet för en kvart sedan, och lämnar det redan.
Situationen sista halvåret har blivit mycket märklig för mig.

Jag hade världens bästa jobb, som jag älskade. Jobbet jag ville stanna på tills jag går i pension. Jag jobbade i den bästa organisationen, hade den bästa chefen som man kan tänka sig och stormtrivdes på alla sätt. Men så slutade min chef för att göra annat, och jag fick en ny chef.

Utan att gå in på för mycket detaljer kan man säga att min heltidstjänst förvandlades till tre människors arbete som jag själv skulle utföra på mina åtta timmar om dagen, och det fanns ingen möjlighet för mig att få min röst hörd. Jag gick sönder inombords. Jag kunde inte sova på nätterna, jag började tappa håret och hela tillvaron blev ett vakuum. Efter åtta månaders försök att få gehör gav jag upp, och sa med mycket tungt hjärta upp mig utan att veta vart jag skulle ta vägen.

Under uppsägningstiden sprang jag på en tjänst som verksamhetschef för två äldreboenden. Jag sökte tjänsten och fick den. Min nya tjänst började i mitten av januari och redan en månad senare undrade jag var jag egentligen hade hamnat. Jag vill inte gå in på för mycket detaljer här heller, men man kan säga att jag och organisationen inte riktigt har samma syn på vem som ska göra vad, och var gränserna ska gå mellan olika roller. Den 11 april sa jag upp mig och den 10 maj jobbar jag min sista dag. Jag blir den 6:e chefen som slutar där på 8 år.

Jag har inte en aning om vad framtiden bär med sig.
Jobb får jag säkert. Jag har tillräckligt med utbildning och arbetslivserfarenhet för att kunna välja en hel del bland jobben. Men konsten blir att hitta något jag vill vara kvar på.

Nu i corona-tider kommer säkert inte så mycket hända, men jag hoppas efter sommaren att det finns ett jobb för mig där jag kan stanna tills jag går i pension.

Pretty please?

Att överleva "hypen"

Varje år genomlider jag "hypen" kring nyår med lätt sammanbitna tänder.

Tidräkning är en mänsklig konstruktion som består av 8 siffror; årtal, månad och dag.
Varje dag har ett alldeles unikt datum som bara förekommer EN gång. Ändå har någon bestämt att det ska firas varje gång just årtalet ändras.
Så varje år 31/12 sätter människor hattar på huvudet, klär sig i glittriga kläder och skriker Gott Nytt År till varandra klockan 00 med alkohol i glasen.
Och jag förstår inte.

"Hoppas 2020 blir ett bättre år" skrev någon på Facebook.
Är det så man tänker på sitt liv undrar jag. Sitter man tillbakalutad och väntar på att livet ska göra sin grej? Jag kan inte leva tillvaron med att hoppas. För mig är det snarare så att det händer saker i varje människas liv, men det är hur vi tänker och agerar kring dessa saker som avgör hur vi ser på dem. Vissa saker kan vi agera i själva och påverka utkomsten av. Andra saker kan vi inte påverka, men däremot lära oss av. Det är så jag vill leva mitt liv.

Varje dag är speciell för mig.
Jag börjar varje morgon med att fundera över vad jag har att vara tacksam för i mitt liv. Sedan bestämmer jag mig för hur jag vill att dagen ska bli. På kvällen funderar jag över om dagen blev som jag ville och vilka lärdomar jag kan göra utifrån det som hänt under dagen.
Visst har jag också skitperioder i livet, men jag äger min framtid. Jag kan genomlida tuffa perioder och komma ut starkare på andra sidan. Jag kan också välja en annan väg som är mer positiv för mig. Det är inget som bara händer för att jag hoppas, utan det händer på grund av mitt agerande eller mina reflektioner.

Klockan 00 den 31/12 sover jag.
För mig är den dagen lika speciell som 9/3 eller 16/8.
Andra får gärna fira men jag har svårt för att något så menlöst och trivialt är så förstorat.
Och jag hoppas verkligen att människor ser värdet i att ta tillvara på här och nu hela tiden.

Varje dag är unik, vacker och en gudagåva.
Varje dag är min, och varje dag är din.
Låt den inte bara passera...
Lev den!