Hångel i kartrummet

Jag gick mellanstadiet på Solhagaskolan i Ryd. Den skolan är tyvärr riven nu, precis som min högstadieskola och min gymnasieskola, men minnena finns kvar väl bevarade hos mig.

Solhagaskolan bestod av flera enplanslängor med asfalterade skolgårdar framför. En länga var för lågstadiet, en länga var för mellanstadiet och en länga var för lärarrum, idrott och matsal. På skolan fanns basketkorgar utan nät men inga basketbollar att låna. Det fanns pingisbord utan pingisrack och inga bollar, och en dåligt uppritad hopphage där siffrorna 2 och 3 var omkastade. På andra sidan av vår länga fanns en sandlåda med rutschkana och gungbräda, men den var för lågstadiet så där var vi aldrig. Det fanns också ett bollplank att studsa bollar mot, men naturligtvis inga bollar att tillgå. Rent generellt var vår skolgård skittråkig och det enda som fanns att göra var att stå i klungor och prata, jaga varandra eller slåss.



Matsalen var stor och hade alltid en distinkt doft av unken mjölk och sopor. Som på alla andra skolor hade vi en mattant som alla var lite rädda för, men som vi samtidigt inte kunde låta bli att reta. Jag minns inte vad hon hette, men hon var tyska, hade svart krulligt hår och var alltid arg. När man inte tyckte om någon mat virade man in den i servetten och försökte smyga ner den i sopsäcken, men hon var alltid där och lyfte på servetterna. Blev man påkommen fick man lufsa tillbaka till bordet och tvinga i sig maten. Blomkrukorna i matsalen på Solhagaskolan hade alltid en strid ström av fisk, persiljejärpar och överkokta makaroner i blomjorden, toppad med äggsås och överbliven mjölk.



I min klass fanns alla originalen.

Tjocka Ingela, som egentligen inte var tjock utan bara kraftig. Men med extra kilon och glasögon på nästippen var hon förstås utsatt för plågoandar på skolan. Jag, som alltid har försvarat de utsatta, gick ofta med henne på rasterna, och man kallade oss Fyrtornet och Släpvagnen. Jag var smal som ett snöre och hon var kraftig.

Thomas, som hade fler fräknar än någon av oss någonsin hade sett och därför kallades för Pricken. Men han var alltid glad och fick oss andra att skratta.

Claudia från Colombia, som hade den största näsa vi någonsin sett på en tjej. Hon hade en hes konstig röst när hon pratade och alla killarna härmade henne förstås ogenerat. Hon var kort och lite satt i kroppen, och påminde mest om en sumobrottare.

Jeanette från Grekland, som var väldigt lång och vansinnigt vacker. Mörkbruna ögon och långt, spikrakt, svart hår fick henne att se ut som avbilder av kärleksgudinnan Afrodite, och hon gick alltid rakryggad över skolgården utan att för den skull vara överlägsen. Hon hade en mjuk och behaglig röst, och killarna trånade efter henne på avstånd men vågade inte närma sig henne.

Magnus, som var klassens snyggaste kille. Lång med kort, ljust, krulligt hår som man ville dra fingrarna igenom. Han var lite blyg och jag minns att jag skickade en lapp till honom via Jeanette, där jag frågade chans på honom. Hon kom tillbaka och meddelade att han tyvärr sa nej. Flera år senare fick jag veta att han egentligen sagt ja, men Jeanette ljög eftersom hon själv var kär i honom.

Elisabeth, som hade allt det där som alla tjejer ville ha. Hon var söt, sprallig, omtyckt, rolig, sportig, hade välbärgade föräldrar och därmed förstås alltid de snyggaste kläderna och senaste grejerna.

Margareta, den rödhåriga i klassen. Hon fick huvudlöss i 4:an och efter det betraktades hon som smutsig och pestsmittad resten av mellanstadiet. Hon var ilsken och stark, vilket förmodligen var hennes räddning från att bli mobbad och slagen.

Tjock-Jonny, den farliga. Han var Margaretas tvillingbror och också rödhårig, men inte en jäkel vågade reta honom för det. Han var lång och jättestor och gjorde som han ville med alla i klassen. Knuffade, stängde in i skåp och hällde vatten på. Jag minns en dag i femman när han hade varit extra elak mot mig. Mitt humör brast, jag exploderade och flög på Jonny med näbbar och klor. Han var stor och kraftig och jag var liten och smal, men av någon outgrundlig anledning - förmodligen pur förvåning - lyckades jag brotta ner honom på skolgården och vrålade honom rakt i ansiktet så han blev vettskrämd. Han rörde mig aldrig mer.



Klassrummen på skolan hade prydliga rader av bänkar där man satt två och två. Jag hamnade bredvid Margareta i fyran och var vettskrämd att jag skulle få löss hela året. I femman fick jag sitta med Ingela och i sexan fick jag till min stora glädje sitta med vackra Jeanette och spegla mig lite i hennes glans.

Vid sidan om katedern fanns en dörr som ledde till det som kallades kartrummet, och inne i kartrummet fanns ännu en dörr som ledde till nästa klassrum. Varje par om två klassrum delade ett kartrum mellan sig. I det andra klassrummet undervisade magister Gurka. Vi hade inte en aning om vad han hette, men han var lång och smal, hade alltid en mörkgrön cardigan på sig, och gick lätt framåtböjd, så därav hans smeknamn. Han var sträng och bister och man undvek honom oftast.

I kartrummet fanns allt möjligt spännande. På en ställning hängde kraftiga kartongtavlor med alla världens kartor på. Läraren brukade lyfta av en eller flera och ta med in i klassrummet för att visa. Likadana kartongtavlor fanns med bilder på skogens svampar, träd och fåglar.

Där fanns också gigantiska böcker med ett hav av torkade växter i, och stora askar med sorteringsfack innehållande olika stenarter vi skulle lära oss. Granit, kvarts, biotit, kalcit, och allt vad de hette.

I glasburkar med formalin fanns diverse olika kroppsdelar och äckliga saker. En apas hjärna, en skallerormsvans, tarmar från en kanin, en hel padda, ett lammöga, diverse inälvor från räv, och till vår fullständigt skräckblandade förtjusning ett aborterat människofoster. Jag hoppas verkligen att den senare inte finns på skolor runt om i Sverige idag.
Där fanns förstås också det obligatoriska skelettet hängande från nacken i en ställning. Det var gjort av plast och Made In China.

Vårt skelett hette Benjamin, och fick finna sig i att allt som oftast få en mössa på huvudet, en halsduk runt halsen och ibland en handväska hängande över axeln - allt till lärarens stora förtret. Det fanns också stora planscher uppklistrade på kartong som visade hur Benjamin skulle ha sett ut om allt hade suttit kvar på honom, minus all hud.



Vår lärare hette Gunilla. Hon var lång och blek som en tecknad post mortem-figur, med långa blonda korkskruvslockar i håret. Gunilla hade knytblus och kjol varje dag, och dinglande pärlörhängen i öronen och betraktades av oss som ganska tråkig och mossig. Det vill säga... ända tills den där vårdagen i mitten av sista terminen i sexan. Några av oss hade noterat att Gunilla allt oftare gick till kartrummet utan egentliga ärenden, och att hon oftast hade väldigt röda kinder när hon kom tillbaka. Naturligtvis fattade vi misstankar.

En fredag när några killar i klassen höll på att förbereda roliga timmen, smög fyra av oss fram till
kartrummets dörr och lyssnade. Vi hörde ingenting. Vi viskade till varandra fram och tillbaka en stund om vi borde knacka eller inte, men mitt i en diskussion kom Pricken farande bakom oss och slet

sonika upp dörren till kartrummet. Där inne stod fröken Gunilla med röda kinder och rufsigt hår och tryckte sina läppar mot magister Gurkas, samtidigt som han hade ena handen instoppad under hennes knytblus och den andra långt upp under hennes kjol. Vi gapade som nykläckta fågelungar av förvåning innan vi fnittrande sprang iväg, och därefter glatt berättade för alla på skolan som ville höra om våra lärares hångel i kartrummet. Fröken Gunilla och magister Gurka blev kallade till rektorn veckan efter, men det samtalet vet vi ingenting om.

Hur som helst sjukskrev sig fröken Gunilla resten av terminen. Det var visst något med nerverna och någon skilsmässa. Magister Gurka var också borta resten av terminen. Han hade fullt upp med någon vårdnadstvist, hörde vi. Skolan blev sig aldrig mer lik. Vi fick en vikarie som hette Per, som var om möjligt ännu tråkigare än fröken Gunilla, men resten av terminen sneglade alla då och då mot dörren till kartrummet med ett leende.

Min högstadieklass innehåller också minnen som skapat förvåning. Det var om möjligt ändå värre än hånglet i kartrummet, men det tar vi vid ett senare tillfälle.