När jag gick på lågstadiet fick jag mina första glasögon. Översynt och astigmatisk hette det. Periodvis har jag använt glasögon, och periodvis har jag struntat i det. Suddiga konturer, oförmåga att räkna parallella streck coh en omöjlighet att åstadkomma korsstygnstavlan i syslöjden blev priset för att strunta i glajjorna. Ja, och att ständigt snubbla på allt och inget också förstås, eftersom jag saknade förmågan att bedöma avstånd.
Senare i livet, när jag passerade 45, började jag plötsligt få åldersförändringar i synen. Jag fick allt svårare att ändra fokus mellan olika avstånd, och ju senare på dagen det blev, desto suddigare såg jag. När jag passerade 50 fick jag också svårt att läsa även om glasögonen var på. Ytterligare åldersförändringar förstås och oerhört irriterande. För att kunna läsa innehållet i ett livsmedel var jag till slut tvungen att använda glasögon, förstoringsglas och extra starkt lyse.
En ögonoperation på Memira dök upp i mina tankar mer än en gång, men dels kändes det dyrt och dels var jag lite orolig för ett ingrepp i ögat samtidigt som ögat skulle vara vidöppet och jag därmed skulle se allt.
Men till slut blev problemet för stort. Jag hade 3,5 mil till jobbet och skulle jag råka glömma mina glasögon hemma så fick jag vända och åka hem igen för att hämta glasögonen. 7 extra mil för att jag inte hade en möjlighet i världen att se något utan mina glasögon.
Till slut gjorde jag slag i saken efter viss påtryckning från min man, och jag fick en operationstid den 10:e december 2021.
Först fick jag komma på en förundersökning för att se om det överhuvudtaget gick att göra en operation. En synundersökning med diverse olika apparater. Man skulle titta på ljusprickar, luftballonger, bokstäver, prickar och streck. Sedan mättes trycket i ögat. D.v.s. en liten luftpuff blåser mot ögat. Lite som att cykla i motvind. Sedan fick jag med ögondroppar hem som man måste droppa i ögonen ett tag före operationen för att hålla bakteriefritt.
10 december var det så dags.
Jag fick först olika droppar i ögat. Dels droppar för att vidga pupillen och dels droppar för att lokalbedöva ögat. Lokalbedövande droppar fick jag i flera omgångar, och fick sitta ner i väntrummet medan de verkade. Sedan blev jag inkallad till kirurgen som skulle operera och hans två sjuksköterskor.
Jag fick ligga ner på en brits och sedan spolades ögonen med vätska. Det var lite besvärligt. Inte så att det gjorde ont. Jag var ju lokalbedövad. Men ni vet ju att den spontana reaktionen när man får något i ögat är att knipa igen ögat. Så de spolade och bad mig öppna ögonen, och jag försökte öppna ögonen samtidigt som jag instinktivt knep ihop dem. Tricky...
Därefter tog kirurgen fram ett skynke som sattes över ögat. Skynket sätts ovanpå ögonfransarna så att fransarna pressas mot huden över och under ögat för att hålla dem ur vägen, och för att man inte ska kunna blinka. Först kändes det lite ovant, men när allt var på plats blev det skönt för jag kunde slappna av och behövde inte tänka på att INTE blinka.
Min främsta oro före operationen var att någon skulle hålla på i ögat samtidigt som ögat är öppet så man ser allt, men så blev det inte. Man har sådan dimsyn av alla droppar och vätskor och starkt ljus, att man inte ser speciellt mycket ändå. Kirurgen satte en apparat framför ögat - ungefär som vid synundersökning - och sa åt mig att titta rakt fram. Det var som en stark ljusprick med en liten svart prick i mitten. Jag försökte titta på den svarta pricken och slappna av.
Sedan började det plinga och plonga i en maskin. Den lät högt, konstigt och mycket. Plötsligt sa kirurgen; "Så. Nu har vi tagit bort din egen lins. Nu ska vi snart stoppa dit den nya linsen." Mycket märkligt. Jag hade inte ens märkt när de skar små snitt i min hornhinna för att kunna ta ut min egna dåliga lins.
Efter att ha tagit bort min egen lins spolades ögat med någon vätska en stund. Det gjorde inte ont men det blev ett tryck mot ögat som kändes lite obehagligt. Sedan stoppades (tydligen) min nya lins in men jag märkte inte när det hände heller. Och så plötsligt sa de att det var dags för nästa öga. Skynket togs bort och det blev skönt att blunda med det ögat en stund medans de upprepade proceduren på andra ögat.
Plötsligt var allt klart och det enda som egentligen hade känts var trycket i ögat när de spolade vätska under hornhinnan. Obehag men ingen smärta.
Jag fick sitta ner i ett pyttelitet rum och blev serverad kaffe och smörgås. Underbart! Synen var alldeles dimmig. Lite som att försöka se något samtidigt som man gråter, om ni vet hur det är. Jag kände mig lite trött i ögonen och det var väldigt skönt att blunda. Med vissa svårigheter lyckades jag genom dimman se tillräckligt i mobilen för att ringa min man, och en kvart senare var jag på väg ner i hissen med solglasögon på näsan.
Väl hemma kröp jag upp i soffhörnet och satt och blundade i en timme. Jag var för "suddig" för att se något och kände mig dessutom väldigt trött i ögonen. Det var faktiskt ganska skönt att blunda ofta de första 2-3 dagarna, eftersom man snabbt blir trött i ögonen.
Efter ca 2 timmar inträffade det som man har hört så mycket om men inte förstått hur det är. HALOS! Och tack och lov gjorde jag operationen i december när all julbelysning är uppe. Varje liten ljuspunkt fick flera "glorior" runt sig av ljus, som ringar på vattnet fast av glittrande små pärlor av ljus istället. Och eftersom vi hade både adventsljusstakar och julgran med belysning framme så exploderade hela vardagsrummet i ett glittrande änglalikt ljusskimmer som gav mig känslan av ett glitterbestrött julkort från New York. Himmel vad vackert!
Efter första dagen så tog det ett tag att vänja sig. Jag blev väldigt bländad av ljus och var tvungen att ha solglasögon på mig när jag var ute. Framför allt när solen sken på snön. Det blev för mycket av det goda för mig. Jag blev också fort trött i ögonen.
Ett fenomen som var lite märkligt var att om jag skakade på huvudet, så "dallrade" synen. Jag visste inte vad detta berodde på så jag ringde Memira och frågade. De förklarade att den egna linsen - som numera är bortplockad - är tjockast på mitten och smalare ute i kanterna. Men den lins de har stoppat in är inte lika tjock. Det innebär att linsfickan som linsen ligger i egentligen är lite för stor, så när man skakar på huvudet så åker linsen omkring lite där inne. Det tar ungefär ett halvår innan linsfickan har dragit ihop sig och håller fast den konstgjorda linsen ordentligt.
I början var det lite bökigt att komma ihåg att droppa i ögonen flera gånger om dagen. Man behöver hålla fritt från bakterier och säkerställa att ögat får läka så bra som möjligt. Men det är en möda värd besväret med tanke på resultatet.
Nu har det gått fyra månader sedan jag opererade mig och jag är gladast i världen. Jag ser bättre än jag någonsin har gjort och har kastat mina glasögon sedan dag ett efter operationen. Jag är så nöjd att min man övertalade mig att göra det här, för mitt liv är så mycket enklare nu.
SUMMERING
Är det dyrt? Ja
Är det värt det? Definitivt
Gör det ont? Nej
Är det obehagligt? Lite (1 minut per öga när de spolar)
Att tänka på:
Följ direktiven och var noggrann med dropparna! De kommer se till att resultatet blir bra. Hjärnan behöver träna på sin nya syn på många olika avstånd. Var snäll mot dig själv. Sitt inte för länge vid datorn i början. Du blir fort trött i ögonen pga ljuset. Ljuskänsligheten sitter i ganska länge. Använd solglasögon! Köp också glasögon för mörkerkörning. Halos är fint men inte när du möter 6 bilar i mörkret = 12 ljuslyktor där alla har 3-4 ringar av ljus runt sig...
