Numera är jag en frekvent resenär med pendel, tåg, pendeltåg och buss. Under ett par månader arbetar jag i Sollentuna innan jag ska till min ordinarie tjänst i Vikingstad. Det är spännande med kollektivtrafik. Man reser med en mängd olika människor och de flesta är som du och jag. Men en handfull människor är riktiga original och man vet inte om man ska skratta eller gråta. Sist när jag åkte var det en tvåbarnsfamilj som reste. Pappan sov hela resan trots barnens och mammans enträgna försök att väcka honom. Barnen - en pojke i ca 4-årsåldern och en pojke i ca 7-årsåldern - bråkade konstant hela resan. De slogs, skrek, sparkade, grät och vrålade. Mamman härjade och grälade men det föll henne aldrig in att sätta ena barnet med pappan och det andra bredvid sig själv, utan barnen satt tillsammans och slogs hejdlöst. När hon fick någorlunda styr på dem började den yngsta kräla och krypa på golvet i tåget så att andra resenärer som skulle fram fick kliva över honom. Alla var högst besvärade men ingen sa något. Några stannade och tittade uppfodrande på mamman, men då hon inte uppfattade att de ville något klev de helt enkelt över pojken som låg på tvären över gången. Helt obegripligt föräldraskap i mina ögon.
Idag när jag satt på tåget hade vi ett annat scenario. Det satt en kvinna i sätet framför mig. I Norrköping klev ytterligare en kvinna på som hade sin plats bredvid kvinnan framför. Den framför hade lagt upp väskor, påsar, jacka, en påse med skor, en ryggsäck och en handväska på sätet bredvid sig. När den påstigande kvinnan informerade om att hon hade sätet bredvid där sakerna låg, suckade den första kvinnan ljudligt och muttrade samtidigt som hon ilsket slet upp sina saker och tryckte in dem på skohyllan med häftiga rörelser. Den påstigande kvinnan var besvärad men väntade tålmodigt. När allt var klart så satte hon sig och två minuter senare fräste den första resenären att den bredvid måste ställa sig upp för hon inte ville sitta så trångt och måste flytta på sig. Den senast påstigna kvinnan ställde sig snällt upp så den första kvinnan fick rafsa ner sina saker från hatthyllan och stuva om i sina påsar i säkert 3-4 minuter innan hon till slut packade sig iväg framåt i tåget för att hitta en annan sittplats där hon slapp att dela. Jag tyckte synd om den tålmodigt väntande kvinnan, men hon fick i alla fall gott om plats när hon till slut fick sätta sig igen. Den första kvinnan vet jag inte hur det gick med eller vart hon tog vägen. Jag undrar om hon var medveten om att tågen oftast är fullbokade på mornarna, och att man behöver vara rädd om sin sittplats...
Nåja, jag bryr mig inte så mycket så länge ingen är rent elak mot någon som inte kan försvara sig, eller ger sig på mig personligen. I det läget kan jag INTE vara tyst. Hur som helst kom jag fram som jag skulle och i tid dessutom. Den enda nesan var att inga vägar eller trottoarer var plogade i Sollentuna, så jag fick bära resväskan istället för att dra den på hjul. Min rygg är inte vad den borde just nu.
