Jag berättade för en kollega idag att jag är Lagen-om-alltings-jävlighet personifierad. Det vill säga KAN det hända så händer det MIG. Jag råkar ut för ungefär allt som kan hända, och ingen i min närhet blir längre förvånad.
Jag började ganska tidigt faktiskt. Den första vurpa jag fått berättad för mig att jag gjorde, utspelade sig när jag var baby och låg på skötbordet. Jag vet inte om jag redan i så unga år var en rastlös själ som tyckte pågående underredsbehandling tog alldeles för lång tid, och därför bestämde mig för att handlöst kasta mig över kanten på skötbordet och kasta mig mot avgrunden. Alternativt kan jag också ha blivit mäkta förvånad när jag fick syn på mina extremt korta stortår och i förvirringen försökt följa de viftande fötterna med blicken, vilket resulterade i ett olyckligt lappkast över nyss nämnda kant på nyss nämnda skötbord och ner i nyss nämnda avgrund. Hur som helst resluterade det i ett 12 mm snett bäcken som åsamkat mig en del värk under åren.
När jag var 1,5 år gjorde jag också en vurpa, även om den nu inte var mitt eget fel. Mina kära far - som nu en gång för alla måste sägas kanske inte ha riktigt alla skruvar i rätt mutter - placerade sin vingliga lilla dotter i ett par på tok för stora pjäxor, spände fast de för stora pjäxorna i ett par för långa skidor, ställde den lilla dottern på en
ALLDELES för hög kulle och gav den lilla juvelen en faderlig knuff i ryggen. Historian berättar att jag hamnade med huvudet en halv meter in i en snödriva med skidor och ben åt alla håll. Tack och lov minns jag ingenting av den händelsen, men tydligen blev jag tillräckligt traumatiserad för att aldrig åka skidor på lutande snö någon mer gång.
När jag var i 4-5 års ålder skulle jag åka utomlands med min mormor. Min mamma skulle köra mig ner till torget i stan där bussen och mormor väntade, och klockan var rent okristligt tidigt i gryningen. Nå, hur som helst bestämde sig vår välsignade bil för att inte starta just precis denna morgon. Kanske var den trött på slavarbete. Kanske hade den krav att framställa vid nästa fackliga möte. Inte vet jag, men den startade hur som helst inte. Min mamma - som inte är känd för att vara den lugna tålmodiga sorten direkt - brakade upp för trappan och ringde en taxi som av någon outgrundlig anledning inte dök upp. Tiden blev mer och mer knapp och min mamma mer och mer nervös. Till slut gav hon upp och slet fram cykeln. Och bak på cykeln fanns barnsadeln som min styvfar skulle satt fast... INTE. Men vad gör man? Mamma slängde upp mig på pakethållaren, hängde resväskan på styret och sa till mig typ 7 gånger att HÅLL UT BENEN innan hon trampade iväg. Efter några hundra meter tyckte hon det tog emot... så då trampade hon till ordentligt på trampan. Och det är klart... att så här med facit i hand... nästa gång jag stoppar in smalbenet mellan ekrarna på en cykel och det gör ont... då tänker jag SÄGA något...
När jag var 9 var jag och min kompis Eva ute och cyklade, och jag hade fått låna en fin röd mini-cykel. Minns du dem? Det var de där cyklarna som hade en sprint på mitten, och om man tog bort sprinten kunde man dela cykeln i två delar och lägga den i bagagen på bilen. En sådan cyklade jag på. Jättefort. I en lååååång nedförsbacke. Sedan lossnade sprinten. Jag vet inte om du någonsin har cyklat på en cykel som delar sig i två delar, men det primära man försöker göra i det läget är att hålla ihop cykeln så den inte delar på sig... och för att göra det måste man hålla hårt hårt i styret och försöka dra det bakåt mot sig själv. Det som kan vara lite olyckligt med att hålla så hårt i ett styre är möjligen att man inte har några händer att ta emot sig med när asfalten hoppar upp och klappar till en rakt i ansiktet... men vi gjorde så gott vi kunde både jag och asfalten. Jag tog emot mig med mina framtänder, läppar och hakan... och asfalten tog bara en fjärdedel av mina framtänder...
När jag var 11 skulle vi med skolan till Sätravallen och åka skidor. Eftersom jag vägrar åka utför så fick det bli långfärdsåkning istället. Pjäxor och skidor åkte fram ur källarförrådet och matsäck packades i ryggsäck. Vi bussades dit och sedan var det åka som gällde. En del åkte utför, och vi andra på längden. Efter någon timma började jag plötsligt få ont i ena foten. Det gjorde ondare och ondare och jag höll på att inte komma runt hela vägen. Väl framme vid anläggningen fick jag tag på en lärare som försökte få av mig pjäxan, men utan framgång. Det gjorde bara ännu ondare och jag tjöt nu i högan sky. Som tur var fanns en grupp militärer på anläggningen som var där för vinterövning, och med sig hade de också en militärläkare. Han kikade på min fot som nu vällde ut över kanten på pjäxan och konstaterade snabbt att jag hade förfrusit foten på grund av för små pjäxor. Han försvann och kom sedan tillbaka med ett redskap som såg ut att höra hemma i en kinesisk tortyrkammare. Sedan klippte han helt sonika sönder min pjäxa och släppte så småningom ut en fot som såg ut som Elefantmannens ansikte. Oh my God, vad ont jag hade. De tråcklade på mig 4 tjocka militärsockar, satte min fot mot ett element och tryckte en kopp varm choklad i handen på mig. När bussen så småningom tog oss hemåt hade jag ytterligare ett problem. Jag kunde inte gå på foten och fick inte in foten i någon sko. Min klasskamrat fick lov att dra mig hem på en pulka som vi lånade vid dagiset bredvid skolan. När jag kom hem var förstås ingen hemma heller, så jag satt där med min förfrusna missbildade fot i trapphuset och tyckte förtvivlat synd om mig själv.
När jag var 13 år hade jag en sommardag varit hos hästen i stallet. På väg hem åker man ner för en mycket brant backe som är ganska kort, och i slutet på den backen svänger vägen 90 grader. Jag hade ganska bra fart nerför och upptäckte alldeles för sent att det låg fullt med rullgrus längst ner i backen. Resultatet blev förstås en kalasvurpa med cykeln. Tyvärr hade jag oturen att landa med högerhanden på en planka, och det hade väl egentligen inte behövt vara så dramatiskt om det nu inte vore för att det i plankan stack upp två stycken spikhuvuden... och när jag lyfte handen av smärtan så satt spikhuvudena fast i min hand en stund innan plankans tyngd drog ut dem. Det gjorde sabla ont kan jag säga.
...........................................................
Hur som helst... det här fortsätter liksom i samma stil långt upp i vuxen ålder.
Jag har flugit av häst med huvudet före in i ett träd så jag fick hjärnskakning.
Jag har blivit jagad av en Dobermann så jag fick sitta i ett träd i 2 timmar.
Jag har blivit påkörd två gånger av bilister när jag har cyklat.
Jag har blivit jagad av tjurkalvar genom en flera hundra meter lång skogshage.
Jag har blivit sparkad av en häst mitt i solar plexus så jag fick skoavtryck i flera veckor.
Jag har åsamkat en klasskamrat blödning i ögat när jag skulle ta bort en ögonfrans.
Jag har blivit jagad och hackad i huvudet av en flock kajor.
Jag har orsakat en smärre katastrof i kemisalen på skolan.
Jag har hoppat från en 3,5 meter hög mur i nattsvart mörker så knät hoppade ur led.
Samma knä har gått ur led 2 gånger till olika år när jag hoppade studsmatta på Skara Sommarland.
Jag har svimmat på bussen för att jag inte tålde bedövningen hos tandläkaren.
Jag har råkat ut för 'drink spiking' på privat fest så jag hade blackout i tre timmar.
Jag har suttit i en gammal Valiant utan bälten som snurrat 2 varv på taket ut på en åker.
Jag har tappat någon annans plånbok med 2500:- över relingen på en båtkryssning.
Jag har fött barn 7 veckor tidigare än jag skulle.
Jag har blivit prejad på motorvägen så jag körde av, röjde 12 m viltstängsel och bröt 3 revben.
Jag har åkt till fel ort när jag skulle på en studentexamen.
Jag har blivit påkörd bakifrån så jag fick en livslång whiplash-skada.
Jag har blivit av med VISA-kortet i automaten för att naglarna var så långa att jag inte fick ut det.
Jag har spräckt tänder, glasögon och mobildislplayer.
Jag har vält vattenhinkar, tappat lattemuggar och spillt ner både mig och andra.
And it goes on and on and on...
