Poesi från förr

Jag läste något igår som var så poetiskt och vackert att det nästan sög in mina ögon i texten, och jag var tvungen att läsa det om och om igen.

Jag vet inte varför det grep mig så.

Det är bara ett litet litet stycke ur en flera hundra sidor lång bok från sekelskiftet av Charles F. Haanel - en nytänkande affärsman från Tyskland som emigrerade till USA.

"There is a world within - a world of thought
and feeling and power; of light and life and beauty
and, although invisible, its forces are mighty."

Om invandring

Läste en artikel idag i Corren - i bilaga B, sidan 18 - som är skriven av Veronica Svärd; Doktorand i socialt arbete och riksdagskandidat för Feministiskt Initiativ.

Jag vill instämma med både rubrik och text i artikeln.
Du kan läsa den här:

http://www.corren.se/asikter/debatt/problemet-ar-politiken--inte-invandringen-6680822-artikel.aspx

I Sverige idag är det tabu att prata om invandrare. Du kan anses som rasist om du har en svensk flagga på ditt hus eller din balkong - här får man inte vara patriot minsann - och debatten om invandring faller platt eftersom våra politiker inte pratar öppet om det. Inte heller diskuteras det på ett sunt sätt i skolan, och det är bland våra barn och ungdomar vi måste börja göra förändringar om det ska ske en förändring.

Vi har generellt sett en intolerans mot invandrare och skyller dem för det mesta som händer i vårt samhälle. Vi kan inte ens vara intelligenta nog att stå emot journalisternas manipulativa vinklingar i media. När en människa av utländsk härkomst begår ett brott så framgår det i tidningen. När en människa av svensk härkomst begår ett brott så nämns inte nationalitet över huvud taget. Svenskar framställs som offer - utländska som förövare. När ska vi självgoda svenskar inse att det finns skitstövlar av alla nationaliteter - i vårt land mest svenska.

Om medelsvensken försökte sig på ett empatiskt ställningstagande och sätta sig in i situationen för de som kommer hit skulle de få en annan bild. Vilka känslor skulle du få om vi diskuterade en svensk kille på 14 år som sett sin mamma och systrar våldtas av andra svenskar? Som på några meters håll sett sin pappa sprängas i bitar av en svensk soldat? En 14-årig svensk kille som fått hjälp av hela sin svenska släkt under två års tid att samla ihop pengar för att kunna fly från Sverige där han är förföljd av soldater och lever med daglig skräck att bli mördad. Vilka känslor skulle det väcka hos dig här i Sverige om du fick höra att han hade flytt till ett land där man kan gå fri på gatan och sova tryggt på nätterna, där man får äta sig mätt varje dag och där vattnet går att dricka. Och vilka känslor skulle det väcka hos dig när den 14-åriga svenska killen ringer hem till Sverige och berättar att det är svårt i det andra landet också. Att andra människor hånar honom och skriker glåpord bakom ryggen på honom. Att han känner sig tvingad att gå i en grupp med andra svenskar ute på stan eftersom han inte är trygg i det nya landet heller. Att han riskerar att bli misshandlad bara för att han finns. Att han får skulden för allt som händer i samhället bara för att han är svensk och ljushårig. Att han visserligen kan äta sig mätt, men att det inte går att få några jobb i det nya landet eftersom arbetsgivarna inte anställer människor som heter Johansson eller Andersson i efternamn. Bara för att de heter som de heter. Parallellt med detta ska han bearbeta sina trauman han har varit med om i Sverige - allt han har sett av död och misshandel och förstörelse - och samtidigt som han går i skolan och söker massor av extrajobb ska han också vara med på idel möten där han gång på gång måste intyga att han är svensk, att hans situation i Sverige är ohållbar och att han med största sannorlikhet kommer bli mördad eller torterad en halvtimma efter att ha landat på Arlanda om han måste tillbaka till Sverige.

Men vi kan inte tänka så, eftersom vi är så trygga i det här landet. Vi vet inte vad det innebär att svälta. Vi vet inte vad det innebär att uppleva trauman under flera års tid. Vi vet inte vad det innebär att aldrig vara trygg - varken dag eller natt. Vi vet inte vad det innebär att fly för våra liv... och vi vet sannerligen inte vad det innebär att komma som flykting från en hotfylld situation och komma till ett land där vi möts av främlingsfientlighet, misstankar och glåpord.

Under nyårsnatten har någon ritat hakkors på Stockholms Moské. Jag undrar om förövaren inser vad hakkorset symboliserar. Har de läst om Hitler och förintelsen? Har de läst om massmorden under andra världskriget? Troligen inte tillräckligt.
Jag undrar också varför människor är så inskränkta att de hela tiden måste sparka andra i ansiktet för att de helt enkelt finns. Den som har ritat hakkorset tror jag inte är en inbiten kristen som visar sin avsky för andra religioner. Jag tror det är en eller flera inskränkta svenskar som av någon outgrundlig anledning försöker säga: "Stick hem. Jag vill inte ha dig här i Sverige, för du är inte svensk."
(Läs: Du äter konstig mat. Du pratar konstigt. Jag förstår inte vad du säger. Du agerar på ett sätt jag inte är van vid. Du dansar offentligt utan att vara full. Du pratar för högt. Du luktar konstigt. Du ler och skrattar hela tiden istället för att vara misstänksam som svenskar är. Du gör mig osäker. Jag vill inte veta mer om dig. Ta inte i mig. Jag blir nervös och det är inte macho.)

För mig är lösningen enkel:
Vi behöver många fler människor i Sverige av varierande nationalitet. Våra utländska vänner är för få för att vi ska tvingas beblanda oss med dem. Vi kan betrakta på avstånd med armarna i kors, lite lagom svenskt... Men jag vill tänka mig Sverige som ett multinationellt land där alla har rätt att vara. Jag vill tänka mig ett land där våra barn får lära sig redan i unga år att invandringen inte lastar Sverige ekonomiskt, utan snarare bidrar till att ekonomin blir bättre. Jag vill att människor ska få en nyfikenhet för andra och deras kultur, och sluta tro att lilla svensken är så himla perfekt. Tvärtom... det jag har lärt mig av våra utländska vänner är att de är mycket trevligare än oss, mycket mer givmilda än oss och mycket mer sociala än oss mot både vänner och främlingar.

Ibland är jag tacksam att jag har franskt påbrå. Inte för att det gör mig något annat än svensk, men jag vill gärna tro att jag inte är urtypen av den medelsvenska medborgaren.

Årets första confusion kring värk och smärta

Anar att det här inlägget kommer orsaka tankar, känslor, reaktioner och diverse fnysningar här och där... så om du inte är av den sorten att du låter andra tycka som de vill.. så kanske du ska sluta läsa nu.

Min fundering gäller alltså det här med värk och smärta.

Jag har funderat i många år på varför en del drabbas och inte andra. Jag har också funderat på varför en del blir friska och inte andra.

Hur kommer det sig till exempel att människor som under sin uppväxt ofta besökte läkaren - oavsett åkomma - är sjukare och drabbas oftare som vuxna? Betyder det att det generellt är en sjukare människa, eller betyder det att föräldrarna har varit "hönsföräldrar" och sprungit till läkaren i tid och otid, vilket i sin tur har intalat barnet att det är sjukligt av sig?

Kanske har denna person under hela sin uppväxt fått höra: "Du blir ju så lätt sjuk. Du tål ju inte så mycket. Du har ett svagt immunförsvar. Ja, du åker då på allt som går."

Hur blir man som människa när man växer upp med den inställningen?

Och hur mycket av all värk människor bär på är suggestiv?

Jag menar inte att människor inte har ont... men jag menar att om man ideligen fokuserar på sin smärta, pratar om sin smärta, ger smärtan all uppmärksamhet den INTE förtjänar... hur lätt är det att bli fri från sin värk då?

Generellt sett är jag jävligt trött på människor som ÄR sin smärta. De vältrar sig i sitt elände, beklagar sig, är martyrer och talar om vad de MINSANN klarat av trots sin smärta. Hela deras liv cirkulerar kring smärtan och dess effekter på deras liv. Dessa människor är bittra, sura och dänger gärna sin patetiska livssyn i huvudet på andra människor. "Jaja.. du kan ju i alla fall shoppa du. Jag kan inte ens resa mig upp."  

Oh, Bu-hu!

Ta en titt på människor som skrattar varje dag TROTS sin smärta. Människor med kronisk värk som lever sitt liv ändå. Människor som aldrig ömkar sig själva eller lastar andra med sitt mående trots att de har ont som fan. De är mina hjältar! De har förstått att värken finns där oavsett, och att de kan välja om de vill skratta sig igenom värken eller gråta sig igenom den.

Sedan har vi förstås kategorin människor som är sjukpensionärer hela sina vuxna liv och inte kan jobba för de har så ont.. fast det hindrar dem inte från att gå på stan i flera timmar och storstäda lägenheten/huset en hel dag och gå ut och dansa en hel kväll och åka till Liseberg och... ja, ni vet.

Jag vet att det finns tillstånd som är värre eller bättre beroende på dag, och jag vet att även en människa med kronisk värk måste få ha roligt, men jag syftar på den kategorin som uppenbarligen inte är styrda av sitt dagliga tillstånd utan snarare av vad de har lust med och när de har lust... Jag undrar om dessa arbetsskygga människor är medvetna om vad de utsätter människor med RIKTIG värk för? Det är nämligen de med RIKTIG värk som drabbas värst genom utförsäkring m.m.

Hur som helst... jag kan inte låta bli att tro på att många människor med RIKTIG värk faktiskt kan påverka sin sjukdomsbild en hel del. Ta placebo-preparat till exempel. Läkemedelsforskningen har visat att placebo (=sockerpiller utan verkan) ibland till och med är BÄTTRE än den riktiga medicinen. Och visst är det så att vår tro på tillfrisknandet är oerhört viktigt. Om vi inte tror vi kan bli friska så kommer vi inte heller bli det. Det är också tron på tillfrisknandet som gör att placebo fungerar. Om vi tror på medicinen så kommer cellerna i kroppen att börja verka för ett tillfrisknande vare sig vi äter placebo eller det "riktiga" preparatet.

Ibland kan tron på tillfrisknandet vara nog även utan mediciner.

1998 blev jag påkörd och fick en whiplashskada.

Jag hade förmånen att genomgå ett sexmånaders rehabiliteringsprogram som precis hade grundats då. Jag simmade, gick hos sjukgymnast, promenerade, använde TENS-apparat (Transkutan Elektisk NervStimulering), gjorde nackövningar, låg på värmedyna och käkade smärtstillande i mängder som skulle kunna ha knockat en elefant.

Tyvärr blev inte resultatet som läkaren väntade. En slätröntgen visade att nackpelaren är förskjuten permanent åt ena sidan och mina högsmärtande trigger points i nacke och skuldror beror enligt neurologen på avslitna nervtrådar. En centimetertjock lunta från Smärt- och Rehabiliteringskliniken deklarerar att min smärta är kronisk och permanent och att jag aldrig kommer arbeta mer än högst 50%.

Jag hade kunnat resignera under "domen". Jag hade kunnat bli en människa som har ont och har ont och har ont och ovanpå det äter smärtstillande och sover illa och inte kan jobba och måste leva på sjukpension - kanske till och med bli utförsäkrad.

Men jag valde en annan väg!   (Ja, jag skrev VALDE!)

Efter tre år i smärtträsket tänkte jag att JAG VÄGRAR!

Ska jag, som är inbiten workoholic, aldrig kunna jobba mer? Ska jag inte kunna leva ett liv som andra människor? Det här går jag inte med på!

Så jag slängde alla mina smärtstillande mediciner åt fanders och bestämde mig för att behandla nacksmärtorna som den där stöddiga killen i mellanstadiet; Jag ignorerade den fullständigt.

I flera månader trodde jag att jag skulle dö.

Jag grät och jag skrek och jag satt i ett hörn av sovrummet på nätterna och bara ville dö. Ibland hade jag så ont att jag spydde. Ibland sov jag inte på flera nätter i rad. Det var den värsta perioden i mitt liv, men jag gav mig inte. Jag vägrade ta smärtstillande och jag vägrade prata mer än nödvändigt om min värk. Jag lät den inte äga mig.

Efter tre månader vände det. Kroppen lyckades producera tillräckligt med endorfiner för att jag skulle kunna börja fungera igen, och det FUNGERADE. Visst hade jag ont... varje dag till och med... men ju mer jag lärde mig att inte låta smärtan "kliva in i rummet" så fungerade det.

Det är nu längesedan jag lärde mig hantera min smärta.

Visst har jag fortfarande ont, men inte mer än jag kan hantera det. Och för ett halvår sedan hade jag min första fullständigt smärtfria dag på 16 år! Det var en fantastisk upplevelse. Jag vet inte hur eller varför... men jag upplevde det!

Och jag lovar... jag kommer ALDRIG bli en sådan som beklagar mig och lastar min värk på andra. Varför ska andra bära min värk? Det räcker väl att jag gör det. Och inte blir värken bättre för att andra vet om den?

Min filosofi är... du mår som du tänker.

Låter du smärtan äga dig? Låter du smärtan bli den centrala punkten i ditt liv?
Tro mig - det går att placera smärtan utanför sig själv, vägra lyssna på den och ge dig tusan på att leva ditt liv som du vill leva det utan att låta något annat kontrollera hur du lever.