Jag vill instämma med både rubrik och text i artikeln.
Du kan läsa den här:
http://www.corren.se/asikter/debatt/problemet-ar-politiken--inte-invandringen-6680822-artikel.aspx
I Sverige idag är det tabu att prata om invandrare. Du kan anses som rasist om du har en svensk flagga på ditt hus eller din balkong - här får man inte vara patriot minsann - och debatten om invandring faller platt eftersom våra politiker inte pratar öppet om det. Inte heller diskuteras det på ett sunt sätt i skolan, och det är bland våra barn och ungdomar vi måste börja göra förändringar om det ska ske en förändring.
Vi har generellt sett en intolerans mot invandrare och skyller dem för det mesta som händer i vårt samhälle. Vi kan inte ens vara intelligenta nog att stå emot journalisternas manipulativa vinklingar i media. När en människa av utländsk härkomst begår ett brott så framgår det i tidningen. När en människa av svensk härkomst begår ett brott så nämns inte nationalitet över huvud taget. Svenskar framställs som offer - utländska som förövare. När ska vi självgoda svenskar inse att det finns skitstövlar av alla nationaliteter - i vårt land mest svenska.
Om medelsvensken försökte sig på ett empatiskt ställningstagande och sätta sig in i situationen för de som kommer hit skulle de få en annan bild. Vilka känslor skulle du få om vi diskuterade en svensk kille på 14 år som sett sin mamma och systrar våldtas av andra svenskar? Som på några meters håll sett sin pappa sprängas i bitar av en svensk soldat? En 14-årig svensk kille som fått hjälp av hela sin svenska släkt under två års tid att samla ihop pengar för att kunna fly från Sverige där han är förföljd av soldater och lever med daglig skräck att bli mördad. Vilka känslor skulle det väcka hos dig här i Sverige om du fick höra att han hade flytt till ett land där man kan gå fri på gatan och sova tryggt på nätterna, där man får äta sig mätt varje dag och där vattnet går att dricka. Och vilka känslor skulle det väcka hos dig när den 14-åriga svenska killen ringer hem till Sverige och berättar att det är svårt i det andra landet också. Att andra människor hånar honom och skriker glåpord bakom ryggen på honom. Att han känner sig tvingad att gå i en grupp med andra svenskar ute på stan eftersom han inte är trygg i det nya landet heller. Att han riskerar att bli misshandlad bara för att han finns. Att han får skulden för allt som händer i samhället bara för att han är svensk och ljushårig. Att han visserligen kan äta sig mätt, men att det inte går att få några jobb i det nya landet eftersom arbetsgivarna inte anställer människor som heter Johansson eller Andersson i efternamn. Bara för att de heter som de heter. Parallellt med detta ska han bearbeta sina trauman han har varit med om i Sverige - allt han har sett av död och misshandel och förstörelse - och samtidigt som han går i skolan och söker massor av extrajobb ska han också vara med på idel möten där han gång på gång måste intyga att han är svensk, att hans situation i Sverige är ohållbar och att han med största sannorlikhet kommer bli mördad eller torterad en halvtimma efter att ha landat på Arlanda om han måste tillbaka till Sverige.
Men vi kan inte tänka så, eftersom vi är så trygga i det här landet. Vi vet inte vad det innebär att svälta. Vi vet inte vad det innebär att uppleva trauman under flera års tid. Vi vet inte vad det innebär att aldrig vara trygg - varken dag eller natt. Vi vet inte vad det innebär att fly för våra liv... och vi vet sannerligen inte vad det innebär att komma som flykting från en hotfylld situation och komma till ett land där vi möts av främlingsfientlighet, misstankar och glåpord.
Under nyårsnatten har någon ritat hakkors på Stockholms Moské. Jag undrar om förövaren inser vad hakkorset symboliserar. Har de läst om Hitler och förintelsen? Har de läst om massmorden under andra världskriget? Troligen inte tillräckligt.
Jag undrar också varför människor är så inskränkta att de hela tiden måste sparka andra i ansiktet för att de helt enkelt finns. Den som har ritat hakkorset tror jag inte är en inbiten kristen som visar sin avsky för andra religioner. Jag tror det är en eller flera inskränkta svenskar som av någon outgrundlig anledning försöker säga: "Stick hem. Jag vill inte ha dig här i Sverige, för du är inte svensk."
(Läs: Du äter konstig mat. Du pratar konstigt. Jag förstår inte vad du säger. Du agerar på ett sätt jag inte är van vid. Du dansar offentligt utan att vara full. Du pratar för högt. Du luktar konstigt. Du ler och skrattar hela tiden istället för att vara misstänksam som svenskar är. Du gör mig osäker. Jag vill inte veta mer om dig. Ta inte i mig. Jag blir nervös och det är inte macho.)
För mig är lösningen enkel:
Vi behöver många fler människor i Sverige av varierande nationalitet. Våra utländska vänner är för få för att vi ska tvingas beblanda oss med dem. Vi kan betrakta på avstånd med armarna i kors, lite lagom svenskt... Men jag vill tänka mig Sverige som ett multinationellt land där alla har rätt att vara. Jag vill tänka mig ett land där våra barn får lära sig redan i unga år att invandringen inte lastar Sverige ekonomiskt, utan snarare bidrar till att ekonomin blir bättre. Jag vill att människor ska få en nyfikenhet för andra och deras kultur, och sluta tro att lilla svensken är så himla perfekt. Tvärtom... det jag har lärt mig av våra utländska vänner är att de är mycket trevligare än oss, mycket mer givmilda än oss och mycket mer sociala än oss mot både vänner och främlingar.
Ibland är jag tacksam att jag har franskt påbrå. Inte för att det gör mig något annat än svensk, men jag vill gärna tro att jag inte är urtypen av den medelsvenska medborgaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar