Att vara på väg...

När man är i fasen att lämna ett jobb och vandra vidare till ett annat jobb så befinner man sig hela tiden i ett utmattande limbo.

Jag har inte valt själv att lämna mitt jobb. Vårt avtal är uppsagt, kommunen tar över driften och naturligtvis tar de inte med chefer över. Har vi tur så tar de med all personal över. Men chefer... nä.

Så nu förväntas jag veta vad jag vill och vart jag vill... så är inte fallet.



Jag vet två saker jag INTE vill;
Jag vill inte bli chef för en liknande verksamhet. Jag skulle känna mig näst intill otrogen mot min personal som förhoppningsvis följer med över till kommunen. Det skulle inte vara en behaglig känsla. Jag vill heller inte bli chef för en verksamhet som bedrivs dygnet runt. Jag har haft min beskärda del av konstant tillgänglighet 24-7, trassel med bemanning och eviga schemaändringar på grund av väckning under jourtid.


Men vad VILL jag?

Vill jag ens vara chef längre?
Ha det totala ansvaret för allt som händer? Ansvara för varje enskild individs fysiska och psykiska mående? Driva alla processer utifrån de lagar som finns? Alltid behöva vara steget före både tankemässigt och handlingsmässigt? Behöva ta alla tråkiga samtal och eventuella konflikter? Aldrig få agera som jag vill utan att behöva tänka på vad som gynnar företaget? Eller ännu värre... behöva förmedla till personal att deras intressen måste stå åt sidan, för att verksamhetens intressen är viktigare? Ägna tid åt en massa dokumentation som inte ens är roligt?
Jag vet helt enkelt inte.



Just nu längtar jag efter att bli en vanlig arbetare.
Att gå till jobbet på morgonen, göra det jag är bra på och gå hem igen utan att ha ansvar för vad som händer på jobbet när jag inte är där. Att bry mig om en kollega som medmänniska om jag vill, men veta att någon annan har ansvaret. Att kunna bidra med idéer och tankar utan att behöva tänka på företaget som helhet och utan ansvar för kvalitetsutvärdering och uppföljning. Att få vara den som säger till chefen att jag tycker någonting är skit eller orättvist... utan att vara den som hela tiden får höra när någonting är skit eller orättvist.


Det längtar jag efter.

Men är det vad jag vill?