På mornarna har det varit relativt bra, om man bortser från den sedvanliga medelålders morgonstelheten i benen, men ju längre dagen har gått - desto värre har det blivit.
Att jag har dragits så länge med plågan beror på inbillningssjuka. Varje morgon har jag tänkt att det ju inte är så farligt, och att jag nog inte behöver gå till en läkare. Varje kväll har jag varit redo att amputera benet strax ovanför knät med en av mina Anders Petter-knivar.
Efter viss påtryckning av min sambo och insikten om att det bara blir värre, så dristade jag mig till att ringa läkaren idag. Vården levererade och jag fick komma redan några timmar senare.
Jag fick träffa, inte bara en, utan tvä eminenta läkare. Eller... nåja.. den ena var inte riktigt färdig med sin legitimation, men nästan.
Jag informerade dem om att jag hade inflammation eller vatten i knät och väntade sedan på min quick fix. Efter att ha plågat mig inkvistationistiskt länge, och hummat en hel del, tittade unga herr doktor på mig och sa:
"Det är ingen inflammation och du har inte vatten i knät. Korsbanden verkar vara intakta. Det finns tendenser till irritation i miniskeln, men inget alarmerande. Jag är tämligen övertygad om att detta är artros."
Det blev alltså ingen quick fix för mig.
Domen blev smärtstillande och sjukgymnastik. Har knät inte förbättrats avsevärt inom 6-12 månader så blir det remiss till ortopeden och utredning för eventuellt byte till konstgjort knä...
Med andra ord... blir jag inte bra i knät så blir jag reservdelsmänniska.
Det går utför med tanten... och fort går det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar