Bullen

Vi har fått en ny familjemedlem. Han bara måste kallas Bullen. Jag vet egentligen inte varför men det är bara en känsla jag har.. ni vet en sån där djupt rotad magkänsla som man bara måste gå på. Det skulle i och för sig kunna vara magkatarr eller begynnande laktosintolerans också, men jag väljer att tolka det som magkänsla. Egentligen var det mest Bullens hudfärg jag föll för.. och namnet förstås. Sedan kändes det förstås bra att han inte har bott hos så många tidigare. Man vill ju adoptera dem så oförstörda som möjligt förstås... Men det var inte helt okomplicerat att få hem Bullen. Förra vårdnadshavaren bestämde sig för att tillbringa halva dagen bakis på kudden som en persisk Ozzy Osbourne efter en Roskildekonsert, och jag tror jag lyckades kvala in Telenor på aktiebörsen i mina försök att via mobilen få tag på fyllbulten. Lika bra att han släppte vårdnaden... en sån sjusovare ska inte ha hand om små tio-åringar...

Nåväl.. 23 mil och två timmar senare fick vi ändå fatt på honom någonstans i Eskilstuna. Stackarn så han såg ut, den lilla kraken! Han hade blåmärken och sårskorpor överallt.. spruckna glasögon.. och fullständigt utsvulten. Jag kunde inte annat än att ta honom under mitt moderliga beskydd..!! Hur som helst gjorde jag mig av med Darioush Osbourneffi fortast möjligt och såg till att Bullen fick mat i magen innan vi åkte hemåt. Efter två tredjedelar av hemresan upptäckte jag att Bullen hade skoskav och alldeles för stora skor. Vi fick stanna och försöka fylla upp med lite stoppning i de stora skorna. Han verkade också lite tagen och yr, men som jag också fick bekräftat när vi kom hem så berodde yrseln till väldigt stor del på de alldeles för stora skorna som dessutom satt på fel fot.

Bullen kommer få det  M-Y-C-K-E-T  bättre hemma hos mig...!!

Jag är helt övertygad om det...