Doing it the Skön way... Murphy´s law impersonated...

Man kan ju tro att det mesta i livet fungerar som det ska.. för det mesta.. men inte i mitt fall.. eller ska jag kanske snarare säga; Inte i mitt liv. Inte under en miljon år.

Här om dagen kom jag från läkaren och hade en timma att slå ihjäl innan jag skulle infinna mig hos optikern för synundersökning. Jag bestämde mig för att vandra ner till automaten utanför Swedbank och förse mig med kontanter inför besöket hos optikern. Sagt och gjort.. jag tog fram mitt lilla kort, petade in det i maskinen och tryckte nödvändiga siffror för att mata min plånbok rund. Och ni vet hur det funkar... när man tryckt vad man ska, så kommer kortet först och pengarna sen. Det vill säga oftast. Nästan alltid faktiskt. Utom när man heter Skön i efternamn.. och Marie i förnamn.. Kortet kom ut.. nästan.. Jag stog där framför maskinen och stirrade på yttersta kanten på kortet som syntes i den minimala springan. Kortet bara satt där med nästippen vid kanten och vägrade komma ut, som en hängiven trädkramare från Chipko-rörelsen på Himalayas sydsluttning, och hur jag än försökte fick jag inte tag på korthelvetet. Ni kan ju tänka er vilken frustration att se det men inte få tag på det. Och när jag svor och stönade som mest över vår tids teknologi så sa det plötsligt 'schwooopp' och kortet försvann in i maskinen. Samtidigt dök en text upp i rutan; "Ditt kort är behållet". NO SHIT SHERLOCK? Inte fick jag några pengar heller. Ilsket klampade jag muttrande iväg över kullerstenarna, fast besluten att återvända när banken hade öppnat.

Efter optikerbesöket - som finansierades med befintliga kontanter i plånboken och det svindlande kvarvarande beloppet om fyra kronor - tågade jag ner till bankens kundtjänst. Jag förklarade situationen och hon beklagade så mycket.. och beställde ett nytt kort.. som inte kommer förrän tidigast fredag.. kanske till och med inte förrän på måndag.. "Du kan ju alltid ta ut kontanter här på banken" kvittrade den blommiga kundtjänstdamen med blågrått hår och log som om hon nyss hade beviljat mig ett lån på två mille. Men ok.. det kändes ju som ett smart drag eftersom jag inte kunde varken ta ut pengar via automat eller betala i affär utan mitt VISA-kort.

Jag visste att mina pengar satt på e-sparkonto och eftersom man inte kan ta ut kontanter från e-sparkonto var jag tvungen att göra en överföring till VISA-kontot. Tack och lov hade jag av en ren slump min bankdosa med mig... och tack vare Telenor även fri surf (som för ovanlighetens skull fungerade..) på min mobil.. så jag loggade in på internetbanken och gjorde en överföring mellan kontona.. och just som jag klickade på "godkänn" så slocknade hela dosan. Den tvärdog. Kolade. Gick runt hörnet. Jag skakade dosan våldsamt och fräste en harang innehållande ord som vi inte ska upprepa här eftersom jag inte vill bli portad på Blogger... Det var bara att trava tillbaka till den blommiga damen med konstig hårfärg på kundtjänst igen..

Nå, för att göra en lång historia kort.. efter att fått mitt VISA-kort beslagtaget, beställt nytt kort som dröjer flera dagar, fått bekräftat av kundtjänst att min överföring trots allt gått igenom, tagit ut kontanter i kassan och ordnat med en ny fungerande bankdosa.... så lyckades jag på väg tillbaka till bilen trampa i hundskit, gå rakt in i ett trappräcke och därför fastna med skon i ett galler, krocka med en man med attachéväska, få nyss nämnda mans attachéväska på foten - (han måste ha varit i uran-branschen med tanke på väskans vikt) - och, i ett försök att trösta mig själv införskaffa en stor latte som jag innan minsta svälj lyckades tappa på parkeringen när jag skulle låsa upp bilen. 

*gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah*

Det känns som Edward A. Murphy Jr. har baserat hela lagen om 'alltings jävlighet' på alla händelser i mitt liv... för nog fasen är det så, att om det KAN jävlas med mig... så GÖR det...!!