söndag 12 maj 2013

För stora skor...

Att komma framåt i livet kan ibland vara lite som att vara ett barn som kasar runt hemma i hallen med mormors blå filthatt på huvudet, syrrans sjal runt halsen, mammas tantiga handväska i handen, och så pappas bruna 45:or på fötterna som måttar 27:or... Det blir liksom två steg framåt och halka ett steg tillbaka.

Där är jag nu... halka ett steg tillbaka.

...och ilskan jag känner för denna tillbakagång är lika funktionell som den det nyss nämnda barnet skulle uppleva liggandes på mage på golvet, sparkandes med armar och ben, och tårar av ilsken frustration strömmande ner för kinderna.

Säg mig Byrne, Buddha och Nietzsche... vad gör vi nu?