Confiteor

Vår värld är full av kloka ord, visa ordspråk och genomtänkta deviser. Många ser vi på Facebook - några skämtsamma och mindre seriösa, andra djupsinniga och kärleksfulla. Jag har en devis som jag ofta slänger mig med. Det är en vacker devis som borgar för tillåtande, medmänsklighet och förståelse. En devis som jag fick till mig för 25 år sedan av en mycket klok människa som jag då hade som chef.

Så här lyder devisen:


"Alla människor har rätt att vara som de är, och det finns relevanta skäl till varje människas beteende."


Det låter ju fint och den här devisen strör jag omkring mig likt karamellfärgat strössel på en inbjudande mjukglass.

Men lever jag efter den?

NEJ!

För nog är jag snabb att kritisera ibland. Tycka. Tänka om andra. Ha åsikter om än det ena och än det andra. Titta snett när någon gör något annorlunda eller avvikande. Rynka på näsan när det är något som inte faller mig i smaken.

Ska man använda en sådan devis behöver man också begrunda dess innebörd och sträva efter att så mycket som möjligt i varje situation också leva efter den. Jag har inte gjort det, och måste jobba på att hitta känslan för orden som jag låter ramla ur min mun utan eftertanke.

Mea culpa, mea culpa... mea maxima culpa.


Jag har lång väg kvar att gå...

Allt lärde hon mig (utom att skjuta ormar.)

Min mormor var viktig för mig under min uppväxt, men det fanns en människa till som nästan var lika viktig för mig. Det var min mormors syster Svea.

Hon var en gammal ogift barnlös pensionerad lärarinna och mycket selektiv i sitt gillande eller ogillande av människor. Jag hade tur för hon gillade mig och jag gillade henne. Varje sommar tillbringade jag en tid hos henne i sommarstugan i Bunn utanför Jönköping, och hon lärde mig så fantastiskt mycket som jag har haft nytta av hela livet.

Eftersom Svea var gammal engelskalärare och jag älskade engelska så pratade vi förstås bara engelska när jag var där. Faktiskt redan från väldigt unga år. Hon hade också barnböcker på engelska i sin bokhylla som jag älskade att läsa.
I hennes bokhylla hittade jag också en bok på svenska - egentligen en vuxenbok - som jag kom att älska av hela mitt hjärta och läste gång på gång på gång. Faktiskt läser jag den än idag ibland, eftersom den numera står i min egen bokhylla. Den heter "Don Camillo och hans lilla värld" och är skriven av Giovanni Guareschi. Full av humor och den halvtokiga prästen Don Camillo som bekämpade kommunismen i den lilla byn med alla tänkbara och otänkbara medel. Underbar!

Mina minnen från sommarstugan i Bunn är oändliga.
Hur vi åt Annas Pepparkakor med gräddfil och när vi plockade och torkade murklor över den gamla järnspisen. Promenaderna genom skogen till bonden Gunnar där vi hämtade spenvarm mjölk, och jag fick hälsa på kossan Flora. Hur vi skummade bort grädden från mjölken när vi burit hem mjölkkannan genom kohagen, eftersom det inte fanns någon bilväg till stugan.

Jag minns också svanarna som höll till i vassen utanför bryggan och hur hanen väste när vi rodde för nära med båten. De svarta slemmiga sniglarna som fick mig att äcklad smyga fram på stenplattorna hela vägen ner till sjön uppifrån berget där stugan låg. Jag minns alla huggormar som trivdes på det steniga berget och hur häftig jag tyckte Svea var när hon bestämt hämtade bössan som hängde innanför ytterdörren och sköt huvudet av varenda huggorm hon fick syn på.

Hon lärde mig så oerhört mycket.
Hon lärde mig att murklor måste förvällas eller torkas för annars är de giftiga. Hon lärde mig klippa gräs med handgräsklippare och hugga ved med yxa. Hon lärde mig ro en båt, rigga kräftburar och plocka ur kräftorna utan att bli nypt. Hon lärde mig inte bara fiska, utan också hur man rensar och tillagar fisken. Hon lärde mig hissa och hala en flagga och hon lärde mig tända en brasa. Hon lärde mig känna igen sädesärlans läte och att stå alldeles alldeles still om det kom en huggorm i gräset.
Hon lärde mig att våga trotsa mina rädslor och att man klarar allt som man verkligen vill klara. Hon lärde mig att alltid vara ärlig och rakryggad, och att aldrig göra något man inte kan stå för.

Finaste Svea. Man kände respekt för henne och ville inte göra henne besviken.
På ålderns höst blev hon lite kollrig i huvudet men behöll sin värdighet och "hornen i pannan" som jag alltid har älskat med henne.

Hon tillsammans med min mormor utgör de två människor som har haft allra störst inflytande på mig under min uppväxt, och jag är dem för evigt tacksam. De har gjort mig till en bättre människa.

Min fantastiska mormor

Min mormor har alltid varit min främsta hjälte.

Hon var konstnär och fritänkande och en underbar människa. Hon älskade blommor och färgen turkos, och det var den färg som dominerade hennes hem. Hon hade en grönmelerad filt som syrran och jag kallade "spenat-filten" och en fin pall från Egypten som i syrrans och mina lekar förvandlades till en kamel på vår ritt genom öknen i mormors vardagsrum. Hennes långhåriga mattor förvandlades till sjögräs på havets botten och det fanns ingenting i hennes hem man inte fick röra.

När jag växte upp minns jag mormors hemska sjömansbiff som vi åt hos henne på söndagarna. Matlagning var aldrig hennes starka sida. Men hon bakade de godaste vaniljkrokar jag någonsin har ätit. Hon hade en liten brun porslinskanna som hon hällde kaffegrädde i när vi fikade och den fick man dricka grädden ur i köket när fikat var över. En tryckkokare hade hon också och den var jag alltid väldigt rädd för när jag var liten. När hon blev äldre och tappade större delen av sin syn åt vi oftast Findus fiskgratäng i dillsås. Jag kan än idag inte äta fiskgratäng utan att tänka på mormor. I köket hade hon också en plastburk där hon la alla sina växelmynt och dem gav hon alltid till alla barn som kom. Hon kokade sitt kaffe i en gammal Don Pedro och det smakade underbart, men på ålders höst blev det allt oftare Nescafé.

I hennes vardagsrum fanns alla böcker av Agatha Christie och hennes fotoalbum var fyllda av gamla svartvita bilder från svunna tider, men också bilder på oss barnbarn och så småningom även alla barnbarnsbarn. I den bruna 70-talshyllan stod den magiska brandgula burken som alltid var fylld med godis. Det var höjdpunkten för alla barn i familjen att få smyga in i vardagsrummet och hämta några godisbitar i den välbekanta burken. I nedersta lådan i bokhyllan fanns leksaker, byggklossar, lego och leksaksdjur.

I hennes sovrum stod det gigantiska ritbordet där magin ägde rum. Pennor, papper, kritor, hundratals penslar av alla slag, akrylfärger, oljefärger, allt man kunde önska. Där lärde vi oss fritt skapande. Vi fick alltid låna. Alltid fanns det papper där vi kunde rita, måla eller skriva. Ritbordet var den enda plats mormor glömde både tid och rum vid. Jag minns några gånger när hon svarade i telefonen som stod bredvid ritbordet och sedan ursäktade sig och la ner luren för att räta till någon detalj med en pensel eller penna... medan stackaren i luren ropade "Hallå?" flera gånger innan mormor fann sig och tog upp luren igen.

Många utlandsresor har vi gjort tillsammans hon och jag. Spanien, Grekland, Frankrike och Kanarieöarna. Otaliga är de somrar vi har kamperat ihop i Falkenberg där jag har genomlidit hennes snarkningar på nätterna, men också glatt följt med henne på morgongymnastik på stranden varje morgon, för att sedan köpa med färska frallor hem till frukosten. Biblioteket var vårt största äventyr. Vi kunde gå på biblioteket i timmar och bläddra i böcker. Det var som en hel äventyrspark för mig, och vi läste hela dagarna på somrarna. Ibland berättade hon om sin barndom och ibland berättade jag om min. Allt kunde vi prata om, både när jag var barn och tonåring, och jag trivdes alltid i hennes sällskap.

Hon hade fräck humor, mormor. När jag blev lite äldre minns jag att hon försökte berätta fräckisar, men oftast aldrig kom till slutpoängen eftersom hon skrattade så både snor och tårar rann. Och hon var evinnerligt snäll som människa. Jag tror aldrig någonsin jag har hört henne yppa ett ont ord om någon annan människa någonsin. Allt igenom god och rar. Hon var så oerhört generös. Hon köpte varenda bok jag behövde under min studietid på universitetet, vilket inte är så lite, och hon betalade halva min körkortskostnad.

Som gammal tappade hon merparten av sin syn, och det var de kämpigaste åren. I början kom hemtjänst hem till henne med mat, eftersom hon inte kunde laga längre. Små löjliga pytte-portioner som kostade en halv förmögenhet i förhållande till mängden. Jag ville inte vara med om det, så jag bad henne säga upp tjänsten. Sedan köpte vi en mikro och jag tog en tjock svart spritpenna och gjorde en skarp markering på 7 minuter, som de flesta färdigrätter ska tillagas på. Från den dagen och tills hon gick bort köpte jag Findus färdigrätter - 5 stycken för 100 kronor - och de räckte henne i 10 dagar. För mat lika många dagar i hemtjänsten hade hon fått betala 550 kronor. Hon skar ett snitt i plasten, ställde in förpackningen i mikron och kunde se den svarta markeringen hon skulle vrida ratten till på mikron. Både hon och jag var nöjda med den lösningen.

Jag färgade håret på henne varannan månad. Jag hämtade och lämnade talböcker åt henne på biblioteket var 3:e vecka, och jag städade hennes lägenhet varannan vecka. Jag hjälpte henne också till affären för att handla när hon behövde. För mig var det ett enkelt val. Hon har alltid funnits där för mig. Jag har fått ringa när jag vill. Prata om vad jag vill. Hon har alltid trott på mig och alltid uppmuntrat och stöttat mig.

Vi fyllde år samma dag - mormor och jag - och på födelsedagen tävlade vi alltid om vem som ringde först till den andra. Naturligtvis vann hon alltid. Och när hon ringde sa hon aldrig sitt namn utan "Hej. Det är mormor."

Älskade fina underbara mormor. Jag hade inte varit i närheten av den människa jag är idag om jag inte hade haft henne vid min sida under så många år. Hon dog vid 94 års ålder efter ett fullvärdigt liv med många äventyr och det är 13 år sedan i början av september.

Min mormor kommer alltid vara en av de mest betydelsefulla människor jag har träffat och jag saknar henne alltid.

Mormor Birgit

Limbo

OK. Let´s face it.... Jag har inte svart bälte i att vänta.
Faktiskt är jag ganska dålig på det.
Egentligen ganska skitdålig.

Jag har tålamod som en hungrig anka i en brödbutik.

När man befinner sig i en situation där någon annan bestämmer att man inte ska fortsätta med det arbete man har påbörjat och tvingas söka andra tjänster, så kan man välja att se det som en katastrof eller som en utmaning. Jag har valt att se det som en utmaning. En möjlighet att vidga mina vyer och skaffa mig nya erfarenheter.

Och visst har jag sökt några jobb. De få jag har hittat som innebär att jag är villig att lägga all min dyrbara energi och mitt lojala engagemang på.

Problemet uppstår när jag sedan ska invänta deras svar.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan ta veckor, till och med månader, för en arbetsplats att göra ett urval, intervjua och bestämma sig. Hur klarar de av att sköta sitt arbete överhuvudtaget med det arbetstempot?

Jag KAN inte vara den enda tidseffektiva människan på jorden.

När jag rekryterar så tar det mig EN dag att gå igenom ansökningar. Det tar TVÅ dagar att genomföra 4 intervjuer. Efter genomförda intervjuer tar det MAX en vecka att samla in referenter, och därefter EN dag att ta beslut.

På en arbetsplats där jag har sökt jobb så var sista ansökningsdatum 12 februari. Det vill säga en månad sedan. På den tiden har de lyckats intervjua 2 personer - varav jag är en - och två veckor efter intervjuerna ännu inte lyckats ta ett beslut.

Hur lyckas sådana arbetsplatser ta beslut alls?


GAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH!!!!!!!!!!

One small step for woman. One giant leap for womankind.

Den 1:a juli i år återinförs värnplikten.

Det innebär att de som är födda 1999 kommer att kallas till mönstring.


Och den HÄR gången.... kallas BÅDE kvinnor och män.


Det var fanimej på tiden!

...eftersom chefen är en elak en... (a.k.a. Lönerevision)

Vanföreställning:

Jag är chef.
Jag har ingen som bestämmer över mig.
Jag behöver inte följa några regler eller lagar.
Jag har ett stort stort jättestort bankvalv full med pengar.
Jag bestämmer hur mycket jag vill dela ut till alla.
Hur mycket man får kan variera mellan ingenting alls och 59000:-
Vad man får beror på vilket humör jag är på.
Man behöver inte vara bra på alla arbetsuppgifter... det räcker om man är bra på några... ibland...

Verklighet:

Jag är chef.
Jag har en områdeschef, en VD och en styrelse över mig.
Jag måste följa regler och lagar.
Jag har en pott att fördela vilket innebär en viss summa pengar som ska fördelas på ett visst antal människor.
Om någon får 200: mer så måste någon annan få 200:- mindre.
Jag får inte överstiga potten. När alla kronor är utdelade så är det slut.
Om man råkar få några hundralappar mer än någon annan så beror det på att man har utfört ALLA arbetsuppgifter på ett mycket bra sätt.
Det är inte BARA hur man utför arbetsuppgifter som avgör, utan också attityd och bemötande.

Tilläggsfakta:
Genomsnittet på chefernas pott vid lönerevision var 115 kronor lägre (d.v.s. mindre) än genomsnittet på personalens pott.

Mission Impossible?

Med hosta och snuva och ont i hela kroppen har jag idag suttit på möte större delen av dagen.

Mina förväntningar över dagen i dag var helt klart inte realistiska.

Dagen tillbringades så här:

Så jag antar att den stora utmaningen är att hitta det där som triggar... som inspirerar... som väcker... som skapar lust... som lockar glädje...

Frågan är hur?

Med den energinivå jag själv har nu, och med en hjärna fylld av funderingar över min egen framtid så kanske man får ta till det tunga artilleriet?

Att vara på väg...

När man är i fasen att lämna ett jobb och vandra vidare till ett annat jobb så befinner man sig hela tiden i ett utmattande limbo.

Jag har inte valt själv att lämna mitt jobb. Vårt avtal är uppsagt, kommunen tar över driften och naturligtvis tar de inte med chefer över. Har vi tur så tar de med all personal över. Men chefer... nä.

Så nu förväntas jag veta vad jag vill och vart jag vill... så är inte fallet.



Jag vet två saker jag INTE vill;
Jag vill inte bli chef för en liknande verksamhet. Jag skulle känna mig näst intill otrogen mot min personal som förhoppningsvis följer med över till kommunen. Det skulle inte vara en behaglig känsla. Jag vill heller inte bli chef för en verksamhet som bedrivs dygnet runt. Jag har haft min beskärda del av konstant tillgänglighet 24-7, trassel med bemanning och eviga schemaändringar på grund av väckning under jourtid.


Men vad VILL jag?

Vill jag ens vara chef längre?
Ha det totala ansvaret för allt som händer? Ansvara för varje enskild individs fysiska och psykiska mående? Driva alla processer utifrån de lagar som finns? Alltid behöva vara steget före både tankemässigt och handlingsmässigt? Behöva ta alla tråkiga samtal och eventuella konflikter? Aldrig få agera som jag vill utan att behöva tänka på vad som gynnar företaget? Eller ännu värre... behöva förmedla till personal att deras intressen måste stå åt sidan, för att verksamhetens intressen är viktigare? Ägna tid åt en massa dokumentation som inte ens är roligt?
Jag vet helt enkelt inte.



Just nu längtar jag efter att bli en vanlig arbetare.
Att gå till jobbet på morgonen, göra det jag är bra på och gå hem igen utan att ha ansvar för vad som händer på jobbet när jag inte är där. Att bry mig om en kollega som medmänniska om jag vill, men veta att någon annan har ansvaret. Att kunna bidra med idéer och tankar utan att behöva tänka på företaget som helhet och utan ansvar för kvalitetsutvärdering och uppföljning. Att få vara den som säger till chefen att jag tycker någonting är skit eller orättvist... utan att vara den som hela tiden får höra när någonting är skit eller orättvist.


Det längtar jag efter.

Men är det vad jag vill?