Det känns som jag har svårt att hålla styrfart i det här med bloggandet, men nu är jag här igen och gör nya försök. Sedan sist har jag lyckats byta jobb, blivit förärad ett barnbarn och har ett barnbarn till på väg. Bra där! Fick ta farväl av vår vackra Flisan i somras men det var vad hon behövde med smärtor och allt. Jag har haft privilegiet att ha henne i mitt liv i 12 år och har fina minnen från den tiden. Älskade katt.
Privat är livet så gott det kan bli just nu, trots att det är vinter och kallt. Bor på samma ställe. Kramas med samma hund. Sliter på samma gubbe. Njuter av att ha det förbaskat bra.
Jobbmässigt... ja vad säger man... 8 timmar om dagen befinner jag mig i ett kakafoniskt inferno där marken gungar konstant och summan av min arbetsbelastning har en daglig formel av 2(x+y)+9 där x är det jag inte hann med under gårdagen och y är de nya arbetsuppgifterna som tillkommer varje dag. Min hjärna håller sakta men säkert på att upplösas till en geléklump och jag går sönder lite mer för varje dag.
Men missförstå mig rätt; det handlar om arbetsbelastningen och inget annat. Jobbet i sig är kul. Kollegorna är fina. Det är bara den omänskliga uppgiften att rodda alldeles för många olika verksamheter på alldeles för många olika adresser, och ovanpå det få mer och mer och mer administration.
Vad det här innebär vet jag faktiskt inte.
Kommer jag få en stroke?
Kommer jag gå in i den berömda väggen?
Kommer någon inse att den här båten är för stor för en kapten att styra?
Ingen som vet... Ingen som vet...
