Back in business...

Det känns som jag har svårt att hålla styrfart i det här med bloggandet, men nu är jag här igen och gör nya försök. Sedan sist har jag lyckats byta jobb och blivit förärad två barnbarn som nu är ett och två år unga. Bra där! 

Fick ta farväl av vår vackra Flisan för några år sedan men det var vad hon behövde med smärtor och allt. Jag har haft privilegiet att ha henne i mitt liv i 12 år och har fina minnen från den tiden. Älskade katt.

Privat är livet så gott det kan bli just nu, trots att det är vinter och kallt. Bor på samma ställe. Kramas med samma hund. Sliter på samma gubbe. Njuter av att ha det förbaskat bra.

Jobbmässigt... Ny anställning och nytt företag sedan en månad tillbaka. Jobbar just nu i Stockholm 3 dagar i veckan och hemifrån 2 dagar i veckan. Känns ganska ok ändå. Från och med 1:a april kommer jag jobba på ett boende som ligger 15 minuters resa hemifrån. Det ser jag fram emot efter flera år av resande och minst 30 minuters resa till jobb.

Livet känns bra nu. :-)

Till det okända...

Så har jag gjort det. Jag har sagt upp mig.
Började nya jobbet för en kvart sedan, och lämnar det redan.
Situationen sista halvåret har blivit mycket märklig för mig.

Jag hade världens bästa jobb, som jag älskade. Jobbet jag ville stanna på tills jag går i pension. Jag jobbade i den bästa organisationen, hade den bästa chefen som man kan tänka sig och stormtrivdes på alla sätt. Men så slutade min chef för att göra annat, och jag fick en ny chef.

Utan att gå in på för mycket detaljer kan man säga att min heltidstjänst förvandlades till tre människors arbete som jag själv skulle utföra på mina åtta timmar om dagen, och det fanns ingen möjlighet för mig att få min röst hörd. Jag gick sönder inombords. Jag kunde inte sova på nätterna, jag började tappa håret och hela tillvaron blev ett vakuum. Efter åtta månaders försök att få gehör gav jag upp, och sa med mycket tungt hjärta upp mig utan att veta vart jag skulle ta vägen.

Under uppsägningstiden sprang jag på en tjänst som verksamhetschef för två äldreboenden. Jag sökte tjänsten och fick den. Min nya tjänst började i mitten av januari och redan en månad senare undrade jag var jag egentligen hade hamnat. Jag vill inte gå in på för mycket detaljer här heller, men man kan säga att jag och organisationen inte riktigt har samma syn på vem som ska göra vad, och var gränserna ska gå mellan olika roller. Den 11 april sa jag upp mig och den 10 maj jobbar jag min sista dag. Jag blir den 6:e chefen som slutar där på 8 år.

Jag har inte en aning om vad framtiden bär med sig.
Jobb får jag säkert. Jag har tillräckligt med utbildning och arbetslivserfarenhet för att kunna välja en hel del bland jobben. Men konsten blir att hitta något jag vill vara kvar på.

Nu i corona-tider kommer säkert inte så mycket hända, men jag hoppas efter sommaren att det finns ett jobb för mig där jag kan stanna tills jag går i pension.

Pretty please?

Limbo

OK. Let´s face it.... Jag har inte svart bälte i att vänta.
Faktiskt är jag ganska dålig på det.
Egentligen ganska skitdålig.

Jag har tålamod som en hungrig anka i en brödbutik.

När man befinner sig i en situation där någon annan bestämmer att man inte ska fortsätta med det arbete man har påbörjat och tvingas söka andra tjänster, så kan man välja att se det som en katastrof eller som en utmaning. Jag har valt att se det som en utmaning. En möjlighet att vidga mina vyer och skaffa mig nya erfarenheter.

Och visst har jag sökt några jobb. De få jag har hittat som innebär att jag är villig att lägga all min dyrbara energi och mitt lojala engagemang på.

Problemet uppstår när jag sedan ska invänta deras svar.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan ta veckor, till och med månader, för en arbetsplats att göra ett urval, intervjua och bestämma sig. Hur klarar de av att sköta sitt arbete överhuvudtaget med det arbetstempot?

Jag KAN inte vara den enda tidseffektiva människan på jorden.

När jag rekryterar så tar det mig EN dag att gå igenom ansökningar. Det tar TVÅ dagar att genomföra 4 intervjuer. Efter genomförda intervjuer tar det MAX en vecka att samla in referenter, och därefter EN dag att ta beslut.

På en arbetsplats där jag har sökt jobb så var sista ansökningsdatum 12 februari. Det vill säga en månad sedan. På den tiden har de lyckats intervjua 2 personer - varav jag är en - och två veckor efter intervjuerna ännu inte lyckats ta ett beslut.

Hur lyckas sådana arbetsplatser ta beslut alls?


GAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH!!!!!!!!!!

Att vara på väg...

När man är i fasen att lämna ett jobb och vandra vidare till ett annat jobb så befinner man sig hela tiden i ett utmattande limbo.

Jag har inte valt själv att lämna mitt jobb. Vårt avtal är uppsagt, kommunen tar över driften och naturligtvis tar de inte med chefer över. Har vi tur så tar de med all personal över. Men chefer... nä.

Så nu förväntas jag veta vad jag vill och vart jag vill... så är inte fallet.



Jag vet två saker jag INTE vill;
Jag vill inte bli chef för en liknande verksamhet. Jag skulle känna mig näst intill otrogen mot min personal som förhoppningsvis följer med över till kommunen. Det skulle inte vara en behaglig känsla. Jag vill heller inte bli chef för en verksamhet som bedrivs dygnet runt. Jag har haft min beskärda del av konstant tillgänglighet 24-7, trassel med bemanning och eviga schemaändringar på grund av väckning under jourtid.


Men vad VILL jag?

Vill jag ens vara chef längre?
Ha det totala ansvaret för allt som händer? Ansvara för varje enskild individs fysiska och psykiska mående? Driva alla processer utifrån de lagar som finns? Alltid behöva vara steget före både tankemässigt och handlingsmässigt? Behöva ta alla tråkiga samtal och eventuella konflikter? Aldrig få agera som jag vill utan att behöva tänka på vad som gynnar företaget? Eller ännu värre... behöva förmedla till personal att deras intressen måste stå åt sidan, för att verksamhetens intressen är viktigare? Ägna tid åt en massa dokumentation som inte ens är roligt?
Jag vet helt enkelt inte.



Just nu längtar jag efter att bli en vanlig arbetare.
Att gå till jobbet på morgonen, göra det jag är bra på och gå hem igen utan att ha ansvar för vad som händer på jobbet när jag inte är där. Att bry mig om en kollega som medmänniska om jag vill, men veta att någon annan har ansvaret. Att kunna bidra med idéer och tankar utan att behöva tänka på företaget som helhet och utan ansvar för kvalitetsutvärdering och uppföljning. Att få vara den som säger till chefen att jag tycker någonting är skit eller orättvist... utan att vara den som hela tiden får höra när någonting är skit eller orättvist.


Det längtar jag efter.

Men är det vad jag vill?

Konsten att meditera i en centrifug

Jag vet inte riktigt vad jag gör här. Vad är vitsen liksom?
Jag passar inte in i den här världen. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Hela världen är uppbyggd av människor, varav merparten inte har fattat ett smack. Det handlar inte om vad du HAR... det handlar om vad du KÄNNER!
Det spelar ingen roll vad du har för utbildning. Det spelar ingen roll vad du jobbar med. Det spelar ingen roll var du bor. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har på banken. Det spelar ingen roll vad du kör för bil. Det spelar ingen roll hur snygga kläder du har. Det spelar ingen roll vilken kropp eller figur du har. Det spelar ingen roll vilken frisyr du har. Det spelar ingen roll om du betraktas som snygg eller ful.

INGET av det där räknas. Det är bara materiella illusioner skapade av samhället. Det är ok att längta efter saker. Den rätten har alla, men det ska vara i syfte att dela med sig till andra och göra sig själv och andra lyckliga - inte för att använda det som en måttstock på vem som är bättre än någon annan. Alla pengar och all framgång i världen kommer inte att förändra den personlighet du har och hur du beter dig mot dina medmänniskor.







Vårt liv är en skola och vi är inte här för att lära oss att vara rikare, snyggare och mer framgångsrika än andra, även om det finns en hel del människor som tror att det är det livet går ut på.

Människor tror att livet är grejen. Att vi föds, att vi lever i genomsnitt 87,5 år och att vi sedan försvinner i tomma intet och helt enkelt upphör att existera.

Fattar ni inte?
Livet är som en termin i första klass... och vi kommer att gå många terminer i skolan.
Vi är här för att lära oss en enda sak i den här världen - KÄRLEK.
Kärlek till oss själva och allt annat omkring oss. Det är allt... det finns inget mer.
Men det handlar om villkorslös kärlek. Inte kärleken du känner till din pojkvän/flickvän. Inte den kärleken du känner till dina barn.

"Jag känner visst villkorslös kärlek till mina barn." säger du. Men NEJ... det gör du inte. Du blir arg när de inte gör som du säger, du blir besviken när de agerar på ett sätt som du inte tycker om och du blir sårad när de säger dumma saker. Det är inte villkorslös kärlek. Du kritiserar och anmärker på saker. Det är inte villkorslös kärlek. En villkorslös kärlek innebär en fullständig kärleksfull förståelse och att inget som händer och inget som sägs kan påverka din kärlek för barnet. DET är villkorslös kärlek.

Men färre och färre förstår att vi är här för att lära oss att bli bättre människor.
Fler och fler blir allt mer materiella och alla människor vägs efter yttre kvaliteter istället för inre, och den materiella världen växer fortare än jag mäktar med.

Jag är inte bättre än någon annan. Jag är långt ifrån perfekt på något sätt. Jag har också egenskaper av kritiserande, ilska, egoism, småsinthet och hånfullhet. Men jag har en ambition, och jag utvärderar mig själv varje dag för att kunna växa och utvecklas.

Det som får mig att tappa motivation är att ju mer insikt jag får och ju mer jag utvecklas - desto mer inser jag hur många här i världen som inte har fattat ett smack. Om alla hade ambitionen att växa och utvecklas som individer skulle det vara ganska enkelt... men när fler och fler glömmer bort sig själva, glömmer bort vår koppling till naturen, glömmer bort att vi alla är människor... och den materiella cirkusen snurrar fortare och fortare... då är det svårt att stilla bruset omkring sig för att få tillräckligt mycket syre att tänka.

Hur länge orkar man liksom? Ska man behöva gå i kloster och ägna resten av livet åt det utan påverkan från den yttre världen för att kunna gå i rätt riktning? Stänga in sig för att bara meditera och fundera och aldrig komma ut igen för att få ro, stillhet och rena tankar omkring sig?

Man blir som man umgås heter det ju.
Nå, hela vårt samhälle är uppbyggt på yttre värderingar, och vi faller snällt i fållan allihop som dumma små människor.

IDIOTI...!!!

Ta mig härifrån... snälla...?
Jag lovar att bli en mer uthållig student nästa termin.