Back in business...

 Det känns som jag har svårt att hålla styrfart i det här med bloggandet, men nu är jag här igen och gör nya försök. Sedan sist har jag lyckats byta jobb, blivit förärad ett barnbarn och har ett barnbarn till på väg. Bra där! Fick ta farväl av vår vackra Flisan i somras men det var vad hon behövde med smärtor och allt. Jag har haft privilegiet att ha henne i mitt liv i 12 år och har fina minnen från den tiden. Älskade katt.

Privat är livet så gott det kan bli just nu, trots att det är vinter och kallt. Bor på samma ställe. Kramas med samma hund. Sliter på samma gubbe. Njuter av att ha det förbaskat bra.

Jobbmässigt... ja vad säger man... 8 timmar om dagen befinner jag mig i ett kakafoniskt inferno där marken gungar konstant och summan av min arbetsbelastning har en daglig formel av 2(x+y)+9 där x är det jag inte hann med under gårdagen och y är de nya arbetsuppgifterna som tillkommer varje dag. Min hjärna håller sakta men säkert på att upplösas till en geléklump och jag går sönder lite mer för varje dag.

Men missförstå mig rätt; det handlar om arbetsbelastningen och inget annat. Jobbet i sig är kul. Kollegorna är fina. Det är bara den omänskliga uppgiften att rodda alldeles för många olika verksamheter på alldeles för många olika adresser, och ovanpå det få mer och mer och mer administration. 

Vad det här innebär vet jag faktiskt inte. 
Kommer jag få en stroke?
Kommer jag gå in i den berömda väggen?
Kommer någon inse att den här båten är för stor för en kapten att styra?

Ingen som vet... Ingen som vet...

Majestätisk modifiering med Memira medför mycket mervärde. Magnifikt!

När jag gick på lågstadiet fick jag mina första glasögon. Översynt och astigmatisk hette det. Periodvis har jag använt glasögon, och periodvis har jag struntat i det. Suddiga konturer, oförmåga att räkna parallella streck coh en omöjlighet att åstadkomma korsstygnstavlan i syslöjden blev priset för att strunta i glajjorna. Ja, och att ständigt snubbla på allt och inget också förstås, eftersom jag saknade förmågan att bedöma avstånd.

Senare i livet, när jag passerade 45, började jag plötsligt få åldersförändringar i synen. Jag fick allt svårare att ändra fokus mellan olika avstånd, och ju senare på dagen det blev, desto suddigare såg jag. När jag passerade 50 fick jag också svårt att läsa även om glasögonen var på. Ytterligare åldersförändringar förstås och oerhört irriterande. För att kunna läsa innehållet i ett livsmedel var jag till slut tvungen att använda glasögon, förstoringsglas och extra starkt lyse.

En ögonoperation på Memira dök upp i mina tankar mer än en gång, men dels kändes det dyrt och dels var jag lite orolig för ett ingrepp i ögat samtidigt som ögat skulle vara vidöppet och jag därmed skulle se allt.

Men till slut blev problemet för stort. Jag hade 3,5 mil till jobbet och skulle jag råka glömma mina glasögon hemma så fick jag vända och åka hem igen för att hämta glasögonen. 7 extra mil för att jag inte hade en möjlighet i världen att se något utan mina glasögon.

Till slut gjorde jag slag i saken efter viss påtryckning från min man, och jag fick en operationstid den 10:e december 2021.

Först fick jag komma på en förundersökning för att se om det överhuvudtaget gick att göra en operation. En synundersökning med diverse olika apparater. Man skulle titta på ljusprickar, luftballonger, bokstäver, prickar och streck. Sedan mättes trycket i ögat. D.v.s. en liten luftpuff blåser mot ögat. Lite som att cykla i motvind. Sedan fick jag med ögondroppar hem som man måste droppa i ögonen ett tag före operationen för att hålla bakteriefritt.

10 december var det så dags.

Jag fick först olika droppar i ögat. Dels droppar för att vidga pupillen och dels droppar för att lokalbedöva ögat. Lokalbedövande droppar fick jag i flera omgångar, och fick sitta ner i väntrummet medan de verkade. Sedan blev jag inkallad till kirurgen som skulle operera och hans två sjuksköterskor.

Jag fick ligga ner på en brits och sedan spolades ögonen med vätska. Det var lite besvärligt. Inte så att det gjorde ont. Jag var ju lokalbedövad. Men ni vet ju att den spontana reaktionen när man får något i ögat är att knipa igen ögat. Så de spolade och bad mig öppna ögonen, och jag försökte öppna ögonen samtidigt som jag instinktivt knep ihop dem. Tricky...

Därefter tog kirurgen fram ett skynke som sattes över ögat. Skynket sätts ovanpå ögonfransarna så att fransarna pressas mot huden över och under ögat för att hålla dem ur vägen, och för att man inte ska kunna blinka. Först kändes det lite ovant, men när allt var på plats blev det skönt för jag kunde slappna av och behövde inte tänka på att INTE blinka.

Min främsta oro före operationen var att någon skulle hålla på i ögat samtidigt som ögat är öppet så man ser allt, men så blev det inte. Man har sådan dimsyn av alla droppar och vätskor och starkt ljus, att man inte ser speciellt mycket ändå. Kirurgen satte en apparat framför ögat - ungefär som vid synundersökning - och sa åt mig att titta rakt fram. Det var som en stark ljusprick med en liten svart prick i mitten. Jag försökte titta på den svarta pricken och slappna av.

Sedan började det plinga och plonga i en maskin. Den lät högt, konstigt och mycket. Plötsligt sa kirurgen; "Så. Nu har vi tagit bort din egen lins. Nu ska vi snart stoppa dit den nya linsen." Mycket märkligt. Jag hade inte ens märkt när de skar små snitt i min hornhinna för att kunna ta ut min egna dåliga lins.

Efter att ha tagit bort min egen lins spolades ögat med någon vätska en stund. Det gjorde inte ont men det blev ett tryck mot ögat som kändes lite obehagligt. Sedan stoppades (tydligen) min nya lins in men jag märkte inte när det hände heller. Och så plötsligt sa de att det var dags för nästa öga. Skynket togs bort och det blev skönt att blunda med det ögat en stund medans de upprepade proceduren på andra ögat.

Plötsligt var allt klart och det enda som egentligen hade känts var trycket i ögat när de spolade vätska under hornhinnan. Obehag men ingen smärta.

Jag fick sitta ner i ett pyttelitet rum och blev serverad kaffe och smörgås. Underbart! Synen var alldeles dimmig. Lite som att försöka se något samtidigt som man gråter, om ni vet hur det är. Jag kände mig lite trött i ögonen och det var väldigt skönt att blunda. Med vissa svårigheter lyckades jag genom dimman se tillräckligt i mobilen för att ringa min man, och en kvart senare var jag på väg ner i hissen med solglasögon på näsan.

Väl hemma kröp jag upp i soffhörnet och satt och blundade i en timme. Jag var för "suddig" för att se något och kände mig dessutom väldigt trött i ögonen. Det var faktiskt ganska skönt att blunda ofta de första 2-3 dagarna, eftersom man snabbt blir trött i ögonen.

Efter ca 2 timmar inträffade det som man har hört så mycket om men inte förstått hur det är. HALOS! Och tack och lov gjorde jag operationen i december när all julbelysning är uppe. Varje liten ljuspunkt fick flera "glorior" runt sig av ljus, som ringar på vattnet fast av glittrande små pärlor av ljus istället. Och eftersom vi hade både adventsljusstakar och julgran med belysning framme så exploderade hela vardagsrummet i ett glittrande änglalikt ljusskimmer som gav mig känslan av ett glitterbestrött julkort från New York. Himmel vad vackert!

Efter första dagen så tog det ett tag att vänja sig. Jag blev väldigt bländad av ljus och var tvungen att ha solglasögon på mig när jag var ute. Framför allt när solen sken på snön. Det blev för mycket av det goda för mig. Jag blev också fort trött i ögonen. 

Ett fenomen som var lite märkligt var att om jag skakade på huvudet, så "dallrade" synen. Jag visste inte vad detta berodde på så jag ringde Memira och frågade. De förklarade att den egna linsen - som numera är bortplockad - är tjockast på mitten och smalare ute i kanterna. Men den lins de har stoppat in är inte lika tjock. Det innebär att linsfickan som linsen ligger i egentligen är lite för stor, så när man skakar på huvudet så åker linsen omkring lite där inne. Det tar ungefär ett halvår innan linsfickan har dragit ihop sig och håller fast den konstgjorda linsen ordentligt.

I början var det lite bökigt att komma ihåg att droppa i ögonen flera gånger om dagen. Man behöver hålla fritt från bakterier och säkerställa att ögat får läka så bra som möjligt. Men det är en möda värd besväret med tanke på resultatet.

Nu har det gått fyra månader sedan jag opererade mig och jag är gladast i världen. Jag ser bättre än jag någonsin har gjort och har kastat mina glasögon sedan dag ett efter operationen. Jag är så nöjd att min man övertalade mig att göra det här, för mitt liv är så mycket enklare nu.

SUMMERING

Är det dyrt?                          Ja

Är det värt det?                    Definitivt

Gör det ont?                         Nej

Är det obehagligt?                Lite   (1 minut per öga när de spolar)            

Att tänka på:                

Följ direktiven och var noggrann med dropparna! De kommer se till att resultatet blir bra. Hjärnan behöver träna på sin nya syn på många olika avstånd. Var snäll mot dig själv. Sitt inte för länge vid datorn i början. Du blir fort trött i ögonen pga ljuset. Ljuskänsligheten sitter i ganska länge. Använd solglasögon! Köp också glasögon för mörkerkörning. Halos är fint men inte när du möter 6 bilar i mörkret = 12 ljuslyktor där alla har 3-4 ringar av ljus runt sig...

Hej Covid-19... Hej då julafton

 Se där, ja... Så small det till även ute på vischan i den östgötska ödemarken.

På fredagseftermiddagen hade jag lite ont i huvudet och var lite trött, men inget anmärkningsvärt med det. Jag åkte hem, tog på mysbrallorna och skönk ner i soffhörnet. Och så plötsligt, på mindre än en timma, förändrades tillvaron.

Plötsligt började jag hosta, fick fruktansvärt ont i hela kroppen, fick tungt att andas och kände mig väldigt svag och tagen. Eftersom jag är över 50 och astmatiker bokade jag tid för covid-prov, och sure enough... covid var det.

Nu blir både jul och nyår inställda, och jag hamnar i sjuksängen närmaste veckorna.

Skit!

Migränen från helvetet

Igår hade jag en sällsynt attack av migränen från helvetet. Förr kom attackerna 5-6 gånger i månaden, varav 2 var riktigt illa. Nu, sedan jag fick min varje-dag-medicin har jag 1-2 attacker i månaden och det är tack och lov bara riktigt illa någon gång i halvåret.

En del människor förstår. Inte för att de själva har drabbats av det, men för att de har förmågan att tänkta sig in i vad det innebär att ha en hemsk migrän-attack. Men sedan har vi de där som inte förstår, som relaterar migrän till "huvudvärk" och inte tycker att det är något att decimeras av. De har inte en aning... Jag önskar de kunde få uppleva en ordentlig migrän-attack i 5 minuter. Eller kanske 2 minuter. Det räcker.

Hur som helst ska jag försöka förklara för de som inte förstår.

Igår vaknade jag 05:30 av ett dovt pulserande i höger tinning. Lite som en "vanlig" huvudvärk fast pulserande och fokuserad till min tinning. Jag visste av erfarenhet vad som skulle komma. Jag öppnade snabbt lådan i nattduksbordet och petade i mig en vid-behov-migräntablett och hoppades den skulle häva attacken. Det gjorde den inte. 

06:15 hade värken stegrats till satans-värk och spridit sig till ovansidan av huvudet, bakom höger öga och värst vid höger tinning. Jag klev upp och försökte undvika att tända allt för starka lampor eftersom jag alltid blir extremt ljuskänslig när jag har migrän. Jag svalde min varje-dag-medicin mot migrän och försökte sedan få i mig en skål med flingor och en kopp kaffe. Pulserandet och den stigande värken i höger hjärnhalva gjorde det nästan omöjligt att fokusera på något annat. Min man pratade med mig men jag hörde inte, och minns inte, vad han sa. 

Vid 06:30 var värken så kraftig att det kändes som om mitt huvud skulle explodera. En liten uppgiven del av mig nästan önskade att det skulle göra det. Explodera över hela köket så jag skulle befrias från smärtan. 

Jag sa hej då till min man, och 06:45 var värken så intensiv att jag kräktes av smärtan. Frukost och kaffe och medicin och allt kom upp. Jag tog medicin en gång till och en ny vid-behov-migräntablett. Inte heller den tabletten hjälpte. 

07:00 släckte jag alla lampor i huset och kröp upp i soffhörnet halvsittande under en filt. Jag tryckte pekfingret hårt mot tinningen - så hårt jag bara vågade - och kunde andas lugnt några sekunder utan flimmer framför ögonen. När jag har migrän sväller alltid ett blodkärl upp i höger tinning och när jag pressar fingret hårt, hårt på blodkärlet så minskar den allra värsta helvetes-smärtan något tills jag måste släppa igen för att det gör ont i fingret eller i huden.

Migrän är intensiv. Inte molande i bakgrunden som en "vanlig" huvudvärk - jo, jag har sådana också ibland - utan extremt påtaglig. Hos mig är det känslan av en järnhandske som tar tag inuti min högra hjärnhalva och kramar den så hårt det bara går. Det gör så in i helvete ont. Jag kan inte läsa, inte lyssna, inte ligga, inte sitta, inte stå. Ingenting avlastar. 

Det gör så ont att man vill skrika rakt ut så högt man kan, men eftersom den egna rösten också gör ont så låter man bli. Lyckliga dagar kan man slumra till en stund, men oftast inte. Det handlar om att försöka sitta eller ligga i en position som gör så lite ont som möjligt, stänga ute ljus och ljud och dessutom försöka låta bli att tänka.

Migrän kan se väldigt olika ut för olika personer. För mig är det en avlastning med tryck mot ögat och tryck mot tinningen. Samtidigt gäller det att vara försiktig. Jag måste trycka väldigt hårt för att det ska ta udden av den värsta smärtan och man vill ju inte orsaka att man blir blind eller att ett blodkärl brister i hjärnan.

12:00 hade smärtan eskalerat till den punkten att jag ömsom trodde jag skulle dö, och ömsom önskade att jag skulle göra det. Man vill amputera sitt eget huvud. Eller åtminstone borra hål i huvudet för att lätta på trycket. En viss dödslängtan är inte helt ovanlig när man får migrän, eftersom smärtan är så fruktansvärt intensiv att man inte ser någon annan väg att komma ur det. Varje timma känns som en evighet, varje minut som en vecka, och det enda man kan göra är att vänta ut smärtan. Bara att resa sig för att gå ut i köket och hämta ett glas vatten känns som en övermäktig ansträngning. Minsta rörelse förvärrar smärtan.

Så vid 15-tiden försvann äntligen den allra värsta toppen på smärtan, och värken i huvudet gick ner till en "för jävlig värk" istället för en "hysteriskt fruktansvärd helvetesvärk". Nedgången i intensitet innebär att sluta kräkas av smärta, att kunna öppna ögonen och faktiskt kunna se på något med någorlunda fokuserad blick. Det innebär att man kan tända de lampor i huset som har en något svagare belysning och att man kan resa sig upp utan att tro att man ska svimma av smärtan.

Vid 16-tiden hade migränen trappats ner till en molande pyrande känsla som faktiskt går att hantera. Vid det läget kunde jag titta på TV utan allt för stora besvär och prata med min man när han kom hem utan att min egen röst - eller hans - skapade obehag.

Efter en sådan attack, som för min del tack och lov kommer mycket sällan nu för tiden, så är man också helt slut energimässigt. Även om den intensiva smärtan är borta så har man inga krafter kvar till någonting. Man är helt slut, och behöver äta och dricka och sova. Och det var ungefär vad jag ägnade kvällen åt.

Jag tillhör en av de lyckliga, som ytterst sällan har migrän mer än en dag. Men en retur ligger farligt nära. I morse vaknade jag med den pyrande känslan i högra tinningen - som en liten glödande kolbit i en tidningshög - så som det ofta känns dagen efter en riktigt jävlig attack. Och jag vet att det hänger på en skör tråd. Det krävs så lite för att att det där lilla pyrandet ska flamma upp till en attack igen. Ett plötsligt lågtryck, mycket oväsen eller för många synintryck räcker ibland. Jag har lärt mig att jag måste ta det lugnt även dagen efter. Att ta en vid-behov-migräntablett direkt på morgonen för att minimera risken att det flammar upp igen. Det är också viktigt att dricka mycket och äta ordentligt dagen efter.

De flesta människor som har migrän vet sällan när den kommer. Hos dem utlöses den av stress, för lite mat, för lite sömn eller liknande saker. För min del ser det annorlunda ut. Jag fick migrän efter en bilolycka 1998, och den kommer BARA när det kommer större eller långvariga mängder regn eller snö. Man kan säga att den kommer vid rejäla lågtryck. På så sätt är det lite förutsägbart för min del. Dock vet jag aldrig när det blir en "vanlig" migränattack eller en migränattacken från helvetet. Och den sistnämna önskar jag inte min värsta fiende...

Tyngden av alla prylar

Många gånger i mitt liv har jag önskat att jag kunde ställa en container utanför fönstret, slänga allt jag äger och allt jag har i denna container och sedan börja om från början med tomma händer. Vilken underbar känsla det vore.

Det känns ibland som att alla ägodelar man har fyller 75% av boendeytan. Ständigt grubblar man över var allt ska få plats och man stuvar om och flyttar runt för att skapa mer utrymme att fylla med fler saker - saker som man använder alldeles för sällan eller aldrig. Ofta köper man möbler eller förvaringslådor för att stoppa undan saker i. Köper prylar för att rymma prylar. Som man inte använder.

Jag har i runda slängar 12 par byxor i min garderob. Jag har ett 20-tal långärmade tröjor och säkert minst lika många par strumpor. Jag har 7 par "mysbrallor" och 9 linnen. Det finns garanterat 30 halsband i min ägo och 14 parfymflaskor, varav jag är allergisk mot 5. Jag äger fullt och fast mer än 100 pennor, 4 par solglasögon, laddare till alla elektroniska prylar man kan tänka sig, 3 laptops, 3 mobiler och en surfplatta. Vi har i runda slängar 200 DVD-filmer som vi aldrig tittar på och löjligt många filtar.

Mina OCD-tendenser ställer också till det. Jag har två exakt likadana klänningar i min garderob men i två olika storlekar. För att jag tycker om just den klänningen. Och kanske råkar gå upp eller ner i vikt vilket innebär att jag måste vara förberedd för alla eventualiteter. Detsamma gäller två exakt likadana per jeans och två exakt likadana mysbyxor. Jag har alla kryddor som jag kan namnet på från A-Ö. Inte för att jag behöver ens en tredjedel av dem, men OM jag vill laga något som kräver en viss krydda så finns den ju då. Jag har ett hav av färgade A4-papper i skåpet. Inte för att jag någonsin har behövt dem. Men tänk OM jag behöver dem till något...

Var gick det snett? När ska jag hinna använda allt jag äger och har? Tänkte jag ens efter innan jag köpte allt? Kan jag med handen på hjärtat titta på mina saker och säga: "Just den här är väldigt viktig för mig och jag vill verkligen inte vara utan den"?

Min man är bättre organiserad än mig. Bättre på att låta var sak ha sin plats och organisera allt prydligt. Men han är ännu värre än jag på det bedrägliga "kan-vara-bra-att-ha-någon-gång-tänket". Han sparar allt som möjligen skulle kunna användas till något alls längre fram.

Kanske är det dags nu? Dags att rensa på riktigt. Dags att slänga allt jag inte använder och verkligen granska det jag vill ha kvar med väldigt kritiska ögon. Det vore en synnerligen befriande känsla att få bort allt plotter och bara ha kvar det som verkligen betyder något. På riktigt.

Hångel i kartrummet

Jag gick mellanstadiet på Solhagaskolan i Ryd. Den skolan är tyvärr riven nu, precis som min högstadieskola och min gymnasieskola, men minnena finns kvar väl bevarade hos mig.

Solhagaskolan bestod av flera enplanslängor med asfalterade skolgårdar framför. En länga var för lågstadiet, en länga var för mellanstadiet och en länga var för lärarrum, idrott och matsal. På skolan fanns basketkorgar utan nät men inga basketbollar att låna. Det fanns pingisbord utan pingisrack och inga bollar, och en dåligt uppritad hopphage där siffrorna 2 och 3 var omkastade. På andra sidan av vår länga fanns en sandlåda med rutschkana och gungbräda, men den var för lågstadiet så där var vi aldrig. Det fanns också ett bollplank att studsa bollar mot, men naturligtvis inga bollar att tillgå. Rent generellt var vår skolgård skittråkig och det enda som fanns att göra var att stå i klungor och prata, jaga varandra eller slåss.



Matsalen var stor och hade alltid en distinkt doft av unken mjölk och sopor. Som på alla andra skolor hade vi en mattant som alla var lite rädda för, men som vi samtidigt inte kunde låta bli att reta. Jag minns inte vad hon hette, men hon var tyska, hade svart krulligt hår och var alltid arg. När man inte tyckte om någon mat virade man in den i servetten och försökte smyga ner den i sopsäcken, men hon var alltid där och lyfte på servetterna. Blev man påkommen fick man lufsa tillbaka till bordet och tvinga i sig maten. Blomkrukorna i matsalen på Solhagaskolan hade alltid en strid ström av fisk, persiljejärpar och överkokta makaroner i blomjorden, toppad med äggsås och överbliven mjölk.



I min klass fanns alla originalen.

Tjocka Ingela, som egentligen inte var tjock utan bara kraftig. Men med extra kilon och glasögon på nästippen var hon förstås utsatt för plågoandar på skolan. Jag, som alltid har försvarat de utsatta, gick ofta med henne på rasterna, och man kallade oss Fyrtornet och Släpvagnen. Jag var smal som ett snöre och hon var kraftig.

Thomas, som hade fler fräknar än någon av oss någonsin hade sett och därför kallades för Pricken. Men han var alltid glad och fick oss andra att skratta.

Claudia från Colombia, som hade den största näsa vi någonsin sett på en tjej. Hon hade en hes konstig röst när hon pratade och alla killarna härmade henne förstås ogenerat. Hon var kort och lite satt i kroppen, och påminde mest om en sumobrottare.

Jeanette från Grekland, som var väldigt lång och vansinnigt vacker. Mörkbruna ögon och långt, spikrakt, svart hår fick henne att se ut som avbilder av kärleksgudinnan Afrodite, och hon gick alltid rakryggad över skolgården utan att för den skull vara överlägsen. Hon hade en mjuk och behaglig röst, och killarna trånade efter henne på avstånd men vågade inte närma sig henne.

Magnus, som var klassens snyggaste kille. Lång med kort, ljust, krulligt hår som man ville dra fingrarna igenom. Han var lite blyg och jag minns att jag skickade en lapp till honom via Jeanette, där jag frågade chans på honom. Hon kom tillbaka och meddelade att han tyvärr sa nej. Flera år senare fick jag veta att han egentligen sagt ja, men Jeanette ljög eftersom hon själv var kär i honom.

Elisabeth, som hade allt det där som alla tjejer ville ha. Hon var söt, sprallig, omtyckt, rolig, sportig, hade välbärgade föräldrar och därmed förstås alltid de snyggaste kläderna och senaste grejerna.

Margareta, den rödhåriga i klassen. Hon fick huvudlöss i 4:an och efter det betraktades hon som smutsig och pestsmittad resten av mellanstadiet. Hon var ilsken och stark, vilket förmodligen var hennes räddning från att bli mobbad och slagen.

Tjock-Jonny, den farliga. Han var Margaretas tvillingbror och också rödhårig, men inte en jäkel vågade reta honom för det. Han var lång och jättestor och gjorde som han ville med alla i klassen. Knuffade, stängde in i skåp och hällde vatten på. Jag minns en dag i femman när han hade varit extra elak mot mig. Mitt humör brast, jag exploderade och flög på Jonny med näbbar och klor. Han var stor och kraftig och jag var liten och smal, men av någon outgrundlig anledning - förmodligen pur förvåning - lyckades jag brotta ner honom på skolgården och vrålade honom rakt i ansiktet så han blev vettskrämd. Han rörde mig aldrig mer.



Klassrummen på skolan hade prydliga rader av bänkar där man satt två och två. Jag hamnade bredvid Margareta i fyran och var vettskrämd att jag skulle få löss hela året. I femman fick jag sitta med Ingela och i sexan fick jag till min stora glädje sitta med vackra Jeanette och spegla mig lite i hennes glans.

Vid sidan om katedern fanns en dörr som ledde till det som kallades kartrummet, och inne i kartrummet fanns ännu en dörr som ledde till nästa klassrum. Varje par om två klassrum delade ett kartrum mellan sig. I det andra klassrummet undervisade magister Gurka. Vi hade inte en aning om vad han hette, men han var lång och smal, hade alltid en mörkgrön cardigan på sig, och gick lätt framåtböjd, så därav hans smeknamn. Han var sträng och bister och man undvek honom oftast.

I kartrummet fanns allt möjligt spännande. På en ställning hängde kraftiga kartongtavlor med alla världens kartor på. Läraren brukade lyfta av en eller flera och ta med in i klassrummet för att visa. Likadana kartongtavlor fanns med bilder på skogens svampar, träd och fåglar.

Där fanns också gigantiska böcker med ett hav av torkade växter i, och stora askar med sorteringsfack innehållande olika stenarter vi skulle lära oss. Granit, kvarts, biotit, kalcit, och allt vad de hette.

I glasburkar med formalin fanns diverse olika kroppsdelar och äckliga saker. En apas hjärna, en skallerormsvans, tarmar från en kanin, en hel padda, ett lammöga, diverse inälvor från räv, och till vår fullständigt skräckblandade förtjusning ett aborterat människofoster. Jag hoppas verkligen att den senare inte finns på skolor runt om i Sverige idag.
Där fanns förstås också det obligatoriska skelettet hängande från nacken i en ställning. Det var gjort av plast och Made In China.

Vårt skelett hette Benjamin, och fick finna sig i att allt som oftast få en mössa på huvudet, en halsduk runt halsen och ibland en handväska hängande över axeln - allt till lärarens stora förtret. Det fanns också stora planscher uppklistrade på kartong som visade hur Benjamin skulle ha sett ut om allt hade suttit kvar på honom, minus all hud.



Vår lärare hette Gunilla. Hon var lång och blek som en tecknad post mortem-figur, med långa blonda korkskruvslockar i håret. Gunilla hade knytblus och kjol varje dag, och dinglande pärlörhängen i öronen och betraktades av oss som ganska tråkig och mossig. Det vill säga... ända tills den där vårdagen i mitten av sista terminen i sexan. Några av oss hade noterat att Gunilla allt oftare gick till kartrummet utan egentliga ärenden, och att hon oftast hade väldigt röda kinder när hon kom tillbaka. Naturligtvis fattade vi misstankar.

En fredag när några killar i klassen höll på att förbereda roliga timmen, smög fyra av oss fram till
kartrummets dörr och lyssnade. Vi hörde ingenting. Vi viskade till varandra fram och tillbaka en stund om vi borde knacka eller inte, men mitt i en diskussion kom Pricken farande bakom oss och slet

sonika upp dörren till kartrummet. Där inne stod fröken Gunilla med röda kinder och rufsigt hår och tryckte sina läppar mot magister Gurkas, samtidigt som han hade ena handen instoppad under hennes knytblus och den andra långt upp under hennes kjol. Vi gapade som nykläckta fågelungar av förvåning innan vi fnittrande sprang iväg, och därefter glatt berättade för alla på skolan som ville höra om våra lärares hångel i kartrummet. Fröken Gunilla och magister Gurka blev kallade till rektorn veckan efter, men det samtalet vet vi ingenting om.

Hur som helst sjukskrev sig fröken Gunilla resten av terminen. Det var visst något med nerverna och någon skilsmässa. Magister Gurka var också borta resten av terminen. Han hade fullt upp med någon vårdnadstvist, hörde vi. Skolan blev sig aldrig mer lik. Vi fick en vikarie som hette Per, som var om möjligt ännu tråkigare än fröken Gunilla, men resten av terminen sneglade alla då och då mot dörren till kartrummet med ett leende.

Min högstadieklass innehåller också minnen som skapat förvåning. Det var om möjligt ändå värre än hånglet i kartrummet, men det tar vi vid ett senare tillfälle.

Till det okända...

Så har jag gjort det. Jag har sagt upp mig.
Började nya jobbet för en kvart sedan, och lämnar det redan.
Situationen sista halvåret har blivit mycket märklig för mig.

Jag hade världens bästa jobb, som jag älskade. Jobbet jag ville stanna på tills jag går i pension. Jag jobbade i den bästa organisationen, hade den bästa chefen som man kan tänka sig och stormtrivdes på alla sätt. Men så slutade min chef för att göra annat, och jag fick en ny chef.

Utan att gå in på för mycket detaljer kan man säga att min heltidstjänst förvandlades till tre människors arbete som jag själv skulle utföra på mina åtta timmar om dagen, och det fanns ingen möjlighet för mig att få min röst hörd. Jag gick sönder inombords. Jag kunde inte sova på nätterna, jag började tappa håret och hela tillvaron blev ett vakuum. Efter åtta månaders försök att få gehör gav jag upp, och sa med mycket tungt hjärta upp mig utan att veta vart jag skulle ta vägen.

Under uppsägningstiden sprang jag på en tjänst som verksamhetschef för två äldreboenden. Jag sökte tjänsten och fick den. Min nya tjänst började i mitten av januari och redan en månad senare undrade jag var jag egentligen hade hamnat. Jag vill inte gå in på för mycket detaljer här heller, men man kan säga att jag och organisationen inte riktigt har samma syn på vem som ska göra vad, och var gränserna ska gå mellan olika roller. Den 11 april sa jag upp mig och den 10 maj jobbar jag min sista dag. Jag blir den 6:e chefen som slutar där på 8 år.

Jag har inte en aning om vad framtiden bär med sig.
Jobb får jag säkert. Jag har tillräckligt med utbildning och arbetslivserfarenhet för att kunna välja en hel del bland jobben. Men konsten blir att hitta något jag vill vara kvar på.

Nu i corona-tider kommer säkert inte så mycket hända, men jag hoppas efter sommaren att det finns ett jobb för mig där jag kan stanna tills jag går i pension.

Pretty please?

Att överleva "hypen"

Varje år genomlider jag "hypen" kring nyår med lätt sammanbitna tänder.

Tidräkning är en mänsklig konstruktion som består av 8 siffror; årtal, månad och dag.
Varje dag har ett alldeles unikt datum som bara förekommer EN gång. Ändå har någon bestämt att det ska firas varje gång just årtalet ändras.
Så varje år 31/12 sätter människor hattar på huvudet, klär sig i glittriga kläder och skriker Gott Nytt År till varandra klockan 00 med alkohol i glasen.
Och jag förstår inte.

"Hoppas 2020 blir ett bättre år" skrev någon på Facebook.
Är det så man tänker på sitt liv undrar jag. Sitter man tillbakalutad och väntar på att livet ska göra sin grej? Jag kan inte leva tillvaron med att hoppas. För mig är det snarare så att det händer saker i varje människas liv, men det är hur vi tänker och agerar kring dessa saker som avgör hur vi ser på dem. Vissa saker kan vi agera i själva och påverka utkomsten av. Andra saker kan vi inte påverka, men däremot lära oss av. Det är så jag vill leva mitt liv.

Varje dag är speciell för mig.
Jag börjar varje morgon med att fundera över vad jag har att vara tacksam för i mitt liv. Sedan bestämmer jag mig för hur jag vill att dagen ska bli. På kvällen funderar jag över om dagen blev som jag ville och vilka lärdomar jag kan göra utifrån det som hänt under dagen.
Visst har jag också skitperioder i livet, men jag äger min framtid. Jag kan genomlida tuffa perioder och komma ut starkare på andra sidan. Jag kan också välja en annan väg som är mer positiv för mig. Det är inget som bara händer för att jag hoppas, utan det händer på grund av mitt agerande eller mina reflektioner.

Klockan 00 den 31/12 sover jag.
För mig är den dagen lika speciell som 9/3 eller 16/8.
Andra får gärna fira men jag har svårt för att något så menlöst och trivialt är så förstorat.
Och jag hoppas verkligen att människor ser värdet i att ta tillvara på här och nu hela tiden.

Varje dag är unik, vacker och en gudagåva.
Varje dag är min, och varje dag är din.
Låt den inte bara passera...
Lev den!

Gratia Cantantes

Tacksamhet.
Det är det ord som jag vaknar med, som jag somnar med och som oftast cirkulerar i mitt huvud.

Varje morgon när jag öppnar mina ögon är jag så innerligt tacksam över att vakna trygg och säker i en mjuk skön säng, bredvid en man som jag fortfarande efter alla år är fullständigt förälskad i.

Jag är tacksam över att min syn och hörsel fungerar, och att mitt hjärta slår tryggt och säkert i kroppen.

Min kropp fungerar som den ska och kan förflytta mig till köket där jag har skåpen fyllda med allt jag kan önska. Jag kan äta mig mätt med matvaror som jag själv har valt, och jag kan dricka det renaste finaste vatten som kommer ur en kran utan att jag behöver anstränga mig.

Jag är tacksam över våra lojala och kärleksfulla husdjur som får oss att må så bra, och jag är tacksam över fyra friska unga män som inte bor hemma längre men som mår bra och har det bra.

Jag är tacksam över att jag har ett jobb och fantastiskt fina kollegor även om vi inte ses så ofta.

Jag är tacksam över att jag har allt jag behöver i mitt liv.
Jag har pengar på kontot, fordon att förflytta mig med, en fin familj, en kropp som fungerar och en kapabel hjärna som sköter hela kroppssystemet.

Jag är tacksam över att bo i ett land där jag inte behöver vara rädd när jag går ut.

Jag är tacksam över den underbara poolen vi har, att få bo på landet, tacksam över mina fina vänner och tacksam över alla länder jag har rest till och allt jag har fått uppleva i livet.

Jag är tacksam över mina kunskaper och över att jag fortfarande har mycket kvar att lära.



Jag lever ett fantastiskt liv och är rikast i världen eftersom jag har allt jag behöver.

Jag älskar mig själv och jag älskar mitt liv med allt som finns i det.

Let´s go digital...

Jag har två laptops.
Den ena är min egen men den har jag riggat på kontoret för att använda endast till jobb.
Den andra är också min egen och den använder jag bara privat.

Men jag har upptäckt att jag nästan aldrig startar laptopen för privat bruk längre.
Jag gör det mesta jag behöver i mobilen. Jag pratar, mailar, kollar sociala medier, lägger kom-ihåg i kalendern, antecknar, ser på film och streamar till TVn.

Laptopen för privat bruk börjar bli lite till åren och skulle behöva byte av både batteri och kablage, men ska jag verkligen lägga ner de pengarna på en laptop jag knappt använder?
Och varför använder vi så mycket papper i tillvaron när det finns så fina digitala lösningar?

Så jag tänkte göra ett test...

Jag tänker flytta över min tillvaro till att bli så digital den bara kan bli.
Jag tänker använda iPhone och iPad till allt som inte absolut kräver papper.

Tycker jag att det fungerar väl så kommer jag senare att skaffa en skrivare som klarar AirPrint till sånt man absolut måste ha på papper.



Tricket nu blir att hitta så bra appar som möjligt att skapa en digital och professionell planering med.

Än så länge har jag hittat några appar som jag fullständigt har förälskat mig i och kommer använda mer ingående framåt. Jag har också hittat några som jag ännu inte hunnit testa.

Trello - https://youtu.be/uFFYc2NaZm8

GoodNotes - https://youtu.be/XSkgkOOe5ZE

Numbers - https://youtu.be/RSR2bokgLS4

Notebloc - https://youtu.be/vZ1Q1aEy0sM   Sista appen i filmklippet.
                  (Hittade inget klipp för iPhone men principen är densamma.)


Ja, och de sedvanliga apparna förstås... kalendern, Google Drive, Anteckningar, m.m.



Har ni tips på bra appar för att kunna få en fungerande vardag utan papper, så får ni gärna skriva i kommentarerna och tipsa.

Att vara mitt bästa JAG

Jag har alltid tänkt att jag är en person som har både god självkänsla och bra självförtroende.

Jag vet vem jag är, jag accepterar mig själv som jag är och jag har en grundläggande respekt för mig själv. Jag kan sätta gränser och jag kan stå upp för mig själv. Jag är en trygg människa och ser till att mina behov blir tillgodosedda. Jag accepterar såväl mina goda som dåliga egenskaper, och tar ansvar för att jobba på och utveckla de saker hos mig själv som jag är mindre nöjd med.
Jag är säker på de saker jag kan och är trygg i att jag vet det jag vet. Samtidigt är jag ödmjuk kring det jag inte kan och lyssnar gärna på andra som vet mer än mig i de lägena.

Av andra uppfattas jag ibland som arrogant, även om detta inte är min mening. Jag är inte säker på om det beror på att jag är otydlig i mitt sätt att vara, eller om det handlar om att andra människor ibland är osäkra och därför upplever mitt sätt att vara som arrogans. Jag vet faktiskt inte.

Men vad är egentligen självkänsla och självförtroende? Och hur är det kopplat till arrogans?

Svenska Akademiens Ordbok tolkar orden så här:
Självkänsla - en medvetenhet om den egna personlighetens värde
Självförtroende - en stark tilltro till den egna förmågan
Arrogans - en utmanande självsäkerhet och högdragenhet med inslag av förakt för andra


Så var går då gränsen mellan att ha ett bra självförtroende och att vara arrogant?

Jag tänker så här;
Att ha ett bra självförtroende betyder att man ska vara den allra bästa versionen av sig själv som man möjligen kan vara. En uppdaterad och uppgraderad version av "Me And My Personal Skills, version 2.0".

Man ska - utan att jämföra sig med andra - tänka att "jag kan göra detta och jag kan göra det bra".
Man ska inte tänka "jag kan göra det bättre än Karin" för redan där har det slagit över till arrogans.

Att vara den bästa JAG som finns är att ha bra självförtroende.
Att tro att man är bättre än andra och bäst i världen är att vara arrogant.

När man är arrogant så är man bäst på allt. Man vet redan allt och kan redan allt.
Glaset är fullt och det finns inte mer att lära.
Jag ser arrogans som ett stort hinder för människor att utvecklas!

För vi har något att lära från alla.
Även om vi har stora kunskaper inom ett område, så finns det alltid något att lära av någon.

Ta till exempel historien om de tre framstående forskarna i matematik som stod på universitetet i Oxford och studerade en formel de inte kunde få till. De räknade och räknade men kunde inte få till formeln. En dag kom en vaktmästare in i rummet och skulle byta en glödlampa. När han var klar frågade han matematikerna vad de gjorde. De tittade roat på varandra och sa sedan snorkigt till vaktmästaren att det var för svårt för honom att förstå. Vaktmästaren skakade på huvudet och gick mot dörren. När han passerade whiteboarden böjde han sig fram och blåste bort en död fluga som fastnat på tavlan. Plötsligt förvandlades något som tidigare sett ut som ett komma till en punkt, och matematikerna kunde göra formeln komplett utan problem. Utan att egentligen förstå det så kunde vaktmästaren med sin skarpsynthet lösa ett problem som matematikerna inte hade lyckats med på flera veckor.


Dalai Lama sa en gång:
"När du pratar upprepar du bara vad du redan vet. Men om du lyssnar, så kan du lära dig något nytt."


Och jag ska jobba för att försöka lyssna mycket mer än tidigare.
Det finns alltid något att lära...

Utförsåkning

Under de senaste 4-5 veckorna har jag plågats av en blixtrande smärta i ena knät.
På mornarna har det varit relativt bra, om man bortser från den sedvanliga medelålders morgonstelheten i benen, men ju längre dagen har gått - desto värre har det blivit.

Att jag har dragits så länge med plågan beror på inbillningssjuka. Varje morgon har jag tänkt att det ju inte är så farligt, och att jag nog inte behöver gå till en läkare. Varje kväll har jag varit redo att amputera benet strax ovanför knät med en av mina Anders Petter-knivar.

Efter viss påtryckning av min sambo och insikten om att det bara blir värre, så dristade jag mig till att ringa läkaren idag. Vården levererade och jag fick komma redan några timmar senare.
Jag fick träffa, inte bara en, utan tvä eminenta läkare. Eller... nåja.. den ena var inte riktigt färdig med sin legitimation, men nästan.

Jag informerade dem om att jag hade inflammation eller vatten i knät och väntade sedan på min quick fix. Efter att ha plågat mig inkvistationistiskt länge, och hummat en hel del, tittade unga herr doktor på mig och sa:
"Det är ingen inflammation och du har inte vatten i knät. Korsbanden verkar vara intakta. Det finns tendenser till irritation i miniskeln, men inget alarmerande. Jag är tämligen övertygad om att detta är artros."

Det blev alltså ingen quick fix för mig.

Domen blev smärtstillande och sjukgymnastik. Har knät inte förbättrats avsevärt inom 6-12 månader så blir det remiss till ortopeden och utredning för eventuellt byte till konstgjort knä...
Med andra ord... blir jag inte bra i knät så blir jag reservdelsmänniska.

Det går utför med tanten... och fort går det.

Den nakna sanningen

~

Det du irriterar dig på hos andra, 

säger mer om dig än om dem.

~

Familje-blåsning

I lördags släpade vi iväg större delen av familjen på äventyr. Vi har notoriskt vägrat tala om vad äventyret skulle bestå av, och allt de fick veta var att de skulle ha bekväma kläder, oömma skor och inga dinglande halsband eller halsdukar.

Vi packade in oss i bilarna, hämtade några vid pendeln och åkte sedan till Mantorps glasbruk. Ingen visste något förrän vi svängde in vid byggnaden.

Vi togs emot av Gert, som jag träffat tre gånger tidigare när jag varit där med min personal på förra jobbet, och sedan visade han oss glaskonst.

Vi tillverkade katter (läs myrslokar), hundar (eller något okänt djur), hjärtan, skålar, whiskyglas och grogglas. Det var spännande och kul och allt gick bra, förutom några svedda fingertoppar. Lite synd bara att vi saknade några familjemedlemmar.

Staden som Gud glömde...

Idag åkte jag till Säter för att jobba i två dagar.
Jag har aldrig varit i Säter tidigare, vad jag kan minnas.

När jag klev av tåget i Säter hamnade jag på en smal asfalterad remsa mellan två tåg. Det gick inte att avgöra åt vilket håll man borde gå eftersom det varken fanns trappor, skyltar eller tunnlar någonstans. När det långa godståget, som befann sig mitt emot det tåg jag nyss klivit av, rullade vidare söderut, så stod det klart att man som passagerare fick kliva över tågspåret för att komma till civilisationen och den helt nedsläckta stationsbyggnaden. Det kändes inte alls säkert och jag tittade nervöst åt båda hållen flera gånger innan jag rusade över tågspåren.

Med mobilens gps framför mitt nedböjda huvud började jag traska mot det som skulle föreställa centrum. Parallellt med tågspåren gick ortens huvudgata - en ganska bred sådan - och för att undvika att fotgängare skulle bli påkörda så fanns där en tunnel under vägen. Att man sedan en andra gång var tvungen att korsa den obevakade tågövergången för att komma till nyss nämnda tunnel var ingen som tänkte på gällande säkerhetsaspekten.

Väl uppe på andra sidan vägen slog det mig hur skumt och disigt det var. Ljuset hade börjat skymma och den kyliga fukten bildade en riktig London-dimma. Att alla husen sedan var urgamla och dess invånare misstänksamt blängde i ögonvrårna när man passerade dem, gjorde att en pirrig "Jack The Ripper"-anda kom smygande över mig.

Förutom den öde tågstationen består Säter av en sliten busstation, en liten blomsteraffär, en ICA-handlare med blekta skyltar som borde lysa rödvita men som istället hade en gul-orange ton. Där fanns också ett folktomt bibliotek och en korvmoj med några trötta tonåringar hängande utanför i kylan. Och så förstås det luggslitna stadshotellet där jag skulle inhysas under natten.

Efter att ha diskuterat en stund med en finnig jänta bakom receptionsdisken kring huruvida rummet skulle faktureras eller inte, hänvisades jag till rum nummer 109. Där möttes jag av en blekbeige tapet med grågröna blommor på, ett stelt kantigt skrivbord i furu från 70-talet och två enkla sängar med slitna lakan mot en sängpanel med en brännskada i ena hörnet. Det känns som Säters Stadshotell har sina glansdagar i backspegeln.

Jag vilade en stund men sedan gjorde sig hungern påmind. Det kändes inte som att jag direkt längtade efter att sälla mig till de frusna ungdomarna i korvkön, så det blev en tur till hotellrestaurangen trots att jag visste att det var det dyraste alternativet. Jag hade väntat mig 3-4 små furubord med rödrutiga solkiga dukar på, men klev istället in i en skumt belyst stor restaurang fylld med mörka mahogny-bord för både 4, 6 och 8 personer. På borden flämtade små ljus i sina syrefattiga lyktor och i fönstret stod ljusstakar i järnsmide. Det enda som störde bilden var de fula IKEA-liknande dricksglasen på borden. De var som hämtade ur en skolmatsal.

Jag fick en meny i min hand. I högtalarna flummade sådan där tråkig slow jazz... ni vet när två skäggiga gamla gubbar sitter och ler fånigt och drar med någon visp på trummorna.
https://youtu.be/neV3EPgvZ3g

På menyn hittade jag Smörstekt Hälleflundra med Sidfläsk som jag beställde.
Dock var jag oklar över tillbehören. Det stod i menyn att den serverades med point neouf, rödvinssås och sötpotatischips. Jag betackade mig för sötpotatischipsen till servitrisen men glömde fråga vad som menades med point neouf. Mig veterligen finns det inget i matlagningssammanhang som heter point neouf.

Däremot finns det något som heter Pont Neuf. Det är en mycket gammal bro över floden Seine i Paris. Det är också ett namn på en uppläggning i restaurangsammanhang där man skapar en brostruktur med maten genom att lägga huvudrätten på någon form av bropelare. När servitrisen kom med tallriken stod det mig helt klart att det var uppläggningen som hänvisades till, men att restaurangen istället beskrev det som ett tillbehör. Vad roligt det är när människor slänger sig med ord hur som helst utan att förstå vad de säger...





Nåväl... hur som helst bytte servitrisen ut den tråkiga gubb-jazzen mot I'm Not The Only One med Sam Smith vilken var mer behaglig att lyssna på trots texten.
https://youtu.be/nCkpzqqog4k

Maten var underbart god, även om jag inte är helt säker på att den var värd 285 riksdaler.
Just nu hoppas jag att sängarna är lika mjuka som hälleflundran var, och att elementet är lika varmt som potatisen. Nu stundar en natts skön sömn och därefter en förhoppningsvis oförglömlig frukostbuffé innan jag blir hämtad inför en jobbdag.

Notes to self...

Note to self #1
Skaka inte en kryddpåse hårt innan försäkran om att påsen är hermetiskt tillsluten.


Note to self #2
Om du är täckt av kryddor är det ingen idé att borsta av sig. Det sitter i öronen, hårfästet, i BHn och i byxlinningen. Släng kläderna i tvätten och ta ett bad istället.

Confiteor

Vår värld är full av kloka ord, visa ordspråk och genomtänkta deviser. Många ser vi på Facebook - några skämtsamma och mindre seriösa, andra djupsinniga och kärleksfulla. Jag har en devis som jag ofta slänger mig med. Det är en vacker devis som borgar för tillåtande, medmänsklighet och förståelse. En devis som jag fick till mig för 25 år sedan av en mycket klok människa som jag då hade som chef.

Så här lyder devisen:


"Alla människor har rätt att vara som de är, och det finns relevanta skäl till varje människas beteende."


Det låter ju fint och den här devisen strör jag omkring mig likt karamellfärgat strössel på en inbjudande mjukglass.

Men lever jag efter den?

NEJ!

För nog är jag snabb att kritisera ibland. Tycka. Tänka om andra. Ha åsikter om än det ena och än det andra. Titta snett när någon gör något annorlunda eller avvikande. Rynka på näsan när det är något som inte faller mig i smaken.

Ska man använda en sådan devis behöver man också begrunda dess innebörd och sträva efter att så mycket som möjligt i varje situation också leva efter den. Jag har inte gjort det, och måste jobba på att hitta känslan för orden som jag låter ramla ur min mun utan eftertanke.

Mea culpa, mea culpa... mea maxima culpa.


Jag har lång väg kvar att gå...

Allt lärde hon mig (utom att skjuta ormar.)

Min mormor var viktig för mig under min uppväxt, men det fanns en människa till som nästan var lika viktig för mig. Det var min mormors syster Svea.

Hon var en gammal ogift barnlös pensionerad lärarinna och mycket selektiv i sitt gillande eller ogillande av människor. Jag hade tur för hon gillade mig och jag gillade henne. Varje sommar tillbringade jag en tid hos henne i sommarstugan i Bunn utanför Jönköping, och hon lärde mig så fantastiskt mycket som jag har haft nytta av hela livet.

Eftersom Svea var gammal engelskalärare och jag älskade engelska så pratade vi förstås bara engelska när jag var där. Faktiskt redan från väldigt unga år. Hon hade också barnböcker på engelska i sin bokhylla som jag älskade att läsa.
I hennes bokhylla hittade jag också en bok på svenska - egentligen en vuxenbok - som jag kom att älska av hela mitt hjärta och läste gång på gång på gång. Faktiskt läser jag den än idag ibland, eftersom den numera står i min egen bokhylla. Den heter "Don Camillo och hans lilla värld" och är skriven av Giovanni Guareschi. Full av humor och den halvtokiga prästen Don Camillo som bekämpade kommunismen i den lilla byn med alla tänkbara och otänkbara medel. Underbar!

Mina minnen från sommarstugan i Bunn är oändliga.
Hur vi åt Annas Pepparkakor med gräddfil och när vi plockade och torkade murklor över den gamla järnspisen. Promenaderna genom skogen till bonden Gunnar där vi hämtade spenvarm mjölk, och jag fick hälsa på kossan Flora. Hur vi skummade bort grädden från mjölken när vi burit hem mjölkkannan genom kohagen, eftersom det inte fanns någon bilväg till stugan.

Jag minns också svanarna som höll till i vassen utanför bryggan och hur hanen väste när vi rodde för nära med båten. De svarta slemmiga sniglarna som fick mig att äcklad smyga fram på stenplattorna hela vägen ner till sjön uppifrån berget där stugan låg. Jag minns alla huggormar som trivdes på det steniga berget och hur häftig jag tyckte Svea var när hon bestämt hämtade bössan som hängde innanför ytterdörren och sköt huvudet av varenda huggorm hon fick syn på.

Hon lärde mig så oerhört mycket.
Hon lärde mig att murklor måste förvällas eller torkas för annars är de giftiga. Hon lärde mig klippa gräs med handgräsklippare och hugga ved med yxa. Hon lärde mig ro en båt, rigga kräftburar och plocka ur kräftorna utan att bli nypt. Hon lärde mig inte bara fiska, utan också hur man rensar och tillagar fisken. Hon lärde mig hissa och hala en flagga och hon lärde mig tända en brasa. Hon lärde mig känna igen sädesärlans läte och att stå alldeles alldeles still om det kom en huggorm i gräset.
Hon lärde mig att våga trotsa mina rädslor och att man klarar allt som man verkligen vill klara. Hon lärde mig att alltid vara ärlig och rakryggad, och att aldrig göra något man inte kan stå för.

Finaste Svea. Man kände respekt för henne och ville inte göra henne besviken.
På ålderns höst blev hon lite kollrig i huvudet men behöll sin värdighet och "hornen i pannan" som jag alltid har älskat med henne.

Hon tillsammans med min mormor utgör de två människor som har haft allra störst inflytande på mig under min uppväxt, och jag är dem för evigt tacksam. De har gjort mig till en bättre människa.

Min fantastiska mormor

Min mormor har alltid varit min främsta hjälte.

Hon var konstnär och fritänkande och en underbar människa. Hon älskade blommor och färgen turkos, och det var den färg som dominerade hennes hem. Hon hade en grönmelerad filt som syrran och jag kallade "spenat-filten" och en fin pall från Egypten som i syrrans och mina lekar förvandlades till en kamel på vår ritt genom öknen i mormors vardagsrum. Hennes långhåriga mattor förvandlades till sjögräs på havets botten och det fanns ingenting i hennes hem man inte fick röra.

När jag växte upp minns jag mormors hemska sjömansbiff som vi åt hos henne på söndagarna. Matlagning var aldrig hennes starka sida. Men hon bakade de godaste vaniljkrokar jag någonsin har ätit. Hon hade en liten brun porslinskanna som hon hällde kaffegrädde i när vi fikade och den fick man dricka grädden ur i köket när fikat var över. En tryckkokare hade hon också och den var jag alltid väldigt rädd för när jag var liten. När hon blev äldre och tappade större delen av sin syn åt vi oftast Findus fiskgratäng i dillsås. Jag kan än idag inte äta fiskgratäng utan att tänka på mormor. I köket hade hon också en plastburk där hon la alla sina växelmynt och dem gav hon alltid till alla barn som kom. Hon kokade sitt kaffe i en gammal Don Pedro och det smakade underbart, men på ålders höst blev det allt oftare Nescafé.

I hennes vardagsrum fanns alla böcker av Agatha Christie och hennes fotoalbum var fyllda av gamla svartvita bilder från svunna tider, men också bilder på oss barnbarn och så småningom även alla barnbarnsbarn. I den bruna 70-talshyllan stod den magiska brandgula burken som alltid var fylld med godis. Det var höjdpunkten för alla barn i familjen att få smyga in i vardagsrummet och hämta några godisbitar i den välbekanta burken. I nedersta lådan i bokhyllan fanns leksaker, byggklossar, lego och leksaksdjur.

I hennes sovrum stod det gigantiska ritbordet där magin ägde rum. Pennor, papper, kritor, hundratals penslar av alla slag, akrylfärger, oljefärger, allt man kunde önska. Där lärde vi oss fritt skapande. Vi fick alltid låna. Alltid fanns det papper där vi kunde rita, måla eller skriva. Ritbordet var den enda plats mormor glömde både tid och rum vid. Jag minns några gånger när hon svarade i telefonen som stod bredvid ritbordet och sedan ursäktade sig och la ner luren för att räta till någon detalj med en pensel eller penna... medan stackaren i luren ropade "Hallå?" flera gånger innan mormor fann sig och tog upp luren igen.

Många utlandsresor har vi gjort tillsammans hon och jag. Spanien, Grekland, Frankrike och Kanarieöarna. Otaliga är de somrar vi har kamperat ihop i Falkenberg där jag har genomlidit hennes snarkningar på nätterna, men också glatt följt med henne på morgongymnastik på stranden varje morgon, för att sedan köpa med färska frallor hem till frukosten. Biblioteket var vårt största äventyr. Vi kunde gå på biblioteket i timmar och bläddra i böcker. Det var som en hel äventyrspark för mig, och vi läste hela dagarna på somrarna. Ibland berättade hon om sin barndom och ibland berättade jag om min. Allt kunde vi prata om, både när jag var barn och tonåring, och jag trivdes alltid i hennes sällskap.

Hon hade fräck humor, mormor. När jag blev lite äldre minns jag att hon försökte berätta fräckisar, men oftast aldrig kom till slutpoängen eftersom hon skrattade så både snor och tårar rann. Och hon var evinnerligt snäll som människa. Jag tror aldrig någonsin jag har hört henne yppa ett ont ord om någon annan människa någonsin. Allt igenom god och rar. Hon var så oerhört generös. Hon köpte varenda bok jag behövde under min studietid på universitetet, vilket inte är så lite, och hon betalade halva min körkortskostnad.

Som gammal tappade hon merparten av sin syn, och det var de kämpigaste åren. I början kom hemtjänst hem till henne med mat, eftersom hon inte kunde laga längre. Små löjliga pytte-portioner som kostade en halv förmögenhet i förhållande till mängden. Jag ville inte vara med om det, så jag bad henne säga upp tjänsten. Sedan köpte vi en mikro och jag tog en tjock svart spritpenna och gjorde en skarp markering på 7 minuter, som de flesta färdigrätter ska tillagas på. Från den dagen och tills hon gick bort köpte jag Findus färdigrätter - 5 stycken för 100 kronor - och de räckte henne i 10 dagar. För mat lika många dagar i hemtjänsten hade hon fått betala 550 kronor. Hon skar ett snitt i plasten, ställde in förpackningen i mikron och kunde se den svarta markeringen hon skulle vrida ratten till på mikron. Både hon och jag var nöjda med den lösningen.

Jag färgade håret på henne varannan månad. Jag hämtade och lämnade talböcker åt henne på biblioteket var 3:e vecka, och jag städade hennes lägenhet varannan vecka. Jag hjälpte henne också till affären för att handla när hon behövde. För mig var det ett enkelt val. Hon har alltid funnits där för mig. Jag har fått ringa när jag vill. Prata om vad jag vill. Hon har alltid trott på mig och alltid uppmuntrat och stöttat mig.

Vi fyllde år samma dag - mormor och jag - och på födelsedagen tävlade vi alltid om vem som ringde först till den andra. Naturligtvis vann hon alltid. Och när hon ringde sa hon aldrig sitt namn utan "Hej. Det är mormor."

Älskade fina underbara mormor. Jag hade inte varit i närheten av den människa jag är idag om jag inte hade haft henne vid min sida under så många år. Hon dog vid 94 års ålder efter ett fullvärdigt liv med många äventyr och det är 13 år sedan i början av september.

Min mormor kommer alltid vara en av de mest betydelsefulla människor jag har träffat och jag saknar henne alltid.

Mormor Birgit

Limbo

OK. Let´s face it.... Jag har inte svart bälte i att vänta.
Faktiskt är jag ganska dålig på det.
Egentligen ganska skitdålig.

Jag har tålamod som en hungrig anka i en brödbutik.

När man befinner sig i en situation där någon annan bestämmer att man inte ska fortsätta med det arbete man har påbörjat och tvingas söka andra tjänster, så kan man välja att se det som en katastrof eller som en utmaning. Jag har valt att se det som en utmaning. En möjlighet att vidga mina vyer och skaffa mig nya erfarenheter.

Och visst har jag sökt några jobb. De få jag har hittat som innebär att jag är villig att lägga all min dyrbara energi och mitt lojala engagemang på.

Problemet uppstår när jag sedan ska invänta deras svar.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan ta veckor, till och med månader, för en arbetsplats att göra ett urval, intervjua och bestämma sig. Hur klarar de av att sköta sitt arbete överhuvudtaget med det arbetstempot?

Jag KAN inte vara den enda tidseffektiva människan på jorden.

När jag rekryterar så tar det mig EN dag att gå igenom ansökningar. Det tar TVÅ dagar att genomföra 4 intervjuer. Efter genomförda intervjuer tar det MAX en vecka att samla in referenter, och därefter EN dag att ta beslut.

På en arbetsplats där jag har sökt jobb så var sista ansökningsdatum 12 februari. Det vill säga en månad sedan. På den tiden har de lyckats intervjua 2 personer - varav jag är en - och två veckor efter intervjuerna ännu inte lyckats ta ett beslut.

Hur lyckas sådana arbetsplatser ta beslut alls?


GAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH!!!!!!!!!!

One small step for woman. One giant leap for womankind.

Den 1:a juli i år återinförs värnplikten.

Det innebär att de som är födda 1999 kommer att kallas till mönstring.


Och den HÄR gången.... kallas BÅDE kvinnor och män.


Det var fanimej på tiden!

...eftersom chefen är en elak en... (a.k.a. Lönerevision)

Vanföreställning:

Jag är chef.
Jag har ingen som bestämmer över mig.
Jag behöver inte följa några regler eller lagar.
Jag har ett stort stort jättestort bankvalv full med pengar.
Jag bestämmer hur mycket jag vill dela ut till alla.
Hur mycket man får kan variera mellan ingenting alls och 59000:-
Vad man får beror på vilket humör jag är på.
Man behöver inte vara bra på alla arbetsuppgifter... det räcker om man är bra på några... ibland...

Verklighet:

Jag är chef.
Jag har en områdeschef, en VD och en styrelse över mig.
Jag måste följa regler och lagar.
Jag har en pott att fördela vilket innebär en viss summa pengar som ska fördelas på ett visst antal människor.
Om någon får 200: mer så måste någon annan få 200:- mindre.
Jag får inte överstiga potten. När alla kronor är utdelade så är det slut.
Om man råkar få några hundralappar mer än någon annan så beror det på att man har utfört ALLA arbetsuppgifter på ett mycket bra sätt.
Det är inte BARA hur man utför arbetsuppgifter som avgör, utan också attityd och bemötande.

Tilläggsfakta:
Genomsnittet på chefernas pott vid lönerevision var 115 kronor lägre (d.v.s. mindre) än genomsnittet på personalens pott.

Mission Impossible?

Med hosta och snuva och ont i hela kroppen har jag idag suttit på möte större delen av dagen.

Mina förväntningar över dagen i dag var helt klart inte realistiska.

Dagen tillbringades så här:

Så jag antar att den stora utmaningen är att hitta det där som triggar... som inspirerar... som väcker... som skapar lust... som lockar glädje...

Frågan är hur?

Med den energinivå jag själv har nu, och med en hjärna fylld av funderingar över min egen framtid så kanske man får ta till det tunga artilleriet?

Att vara på väg...

När man är i fasen att lämna ett jobb och vandra vidare till ett annat jobb så befinner man sig hela tiden i ett utmattande limbo.

Jag har inte valt själv att lämna mitt jobb. Vårt avtal är uppsagt, kommunen tar över driften och naturligtvis tar de inte med chefer över. Har vi tur så tar de med all personal över. Men chefer... nä.

Så nu förväntas jag veta vad jag vill och vart jag vill... så är inte fallet.



Jag vet två saker jag INTE vill;
Jag vill inte bli chef för en liknande verksamhet. Jag skulle känna mig näst intill otrogen mot min personal som förhoppningsvis följer med över till kommunen. Det skulle inte vara en behaglig känsla. Jag vill heller inte bli chef för en verksamhet som bedrivs dygnet runt. Jag har haft min beskärda del av konstant tillgänglighet 24-7, trassel med bemanning och eviga schemaändringar på grund av väckning under jourtid.


Men vad VILL jag?

Vill jag ens vara chef längre?
Ha det totala ansvaret för allt som händer? Ansvara för varje enskild individs fysiska och psykiska mående? Driva alla processer utifrån de lagar som finns? Alltid behöva vara steget före både tankemässigt och handlingsmässigt? Behöva ta alla tråkiga samtal och eventuella konflikter? Aldrig få agera som jag vill utan att behöva tänka på vad som gynnar företaget? Eller ännu värre... behöva förmedla till personal att deras intressen måste stå åt sidan, för att verksamhetens intressen är viktigare? Ägna tid åt en massa dokumentation som inte ens är roligt?
Jag vet helt enkelt inte.



Just nu längtar jag efter att bli en vanlig arbetare.
Att gå till jobbet på morgonen, göra det jag är bra på och gå hem igen utan att ha ansvar för vad som händer på jobbet när jag inte är där. Att bry mig om en kollega som medmänniska om jag vill, men veta att någon annan har ansvaret. Att kunna bidra med idéer och tankar utan att behöva tänka på företaget som helhet och utan ansvar för kvalitetsutvärdering och uppföljning. Att få vara den som säger till chefen att jag tycker någonting är skit eller orättvist... utan att vara den som hela tiden får höra när någonting är skit eller orättvist.


Det längtar jag efter.

Men är det vad jag vill?