Igår hade jag en sällsynt attack av migränen från helvetet. Förr kom attackerna 5-6 gånger i månaden, varav 2 var riktigt illa. Nu, sedan jag fick min varje-dag-medicin har jag 1-2 attacker i månaden och det är tack och lov bara riktigt illa någon gång i halvåret.
En del människor förstår. Inte för att de själva har drabbats av det, men för att de har förmågan att tänkta sig in i vad det innebär att ha en hemsk migrän-attack. Men sedan har vi de där som inte förstår, som relaterar migrän till "huvudvärk" och inte tycker att det är något att decimeras av. De har inte en aning... Jag önskar de kunde få uppleva en ordentlig migrän-attack i 5 minuter. Eller kanske 2 minuter. Det räcker.
Hur som helst ska jag försöka förklara för de som inte förstår.
Igår vaknade jag 05:30 av ett dovt pulserande i höger tinning. Lite som en "vanlig" huvudvärk fast pulserande och fokuserad till min tinning. Jag visste av erfarenhet vad som skulle komma. Jag öppnade snabbt lådan i nattduksbordet och petade i mig en vid-behov-migräntablett och hoppades den skulle häva attacken. Det gjorde den inte.
06:15 hade värken stegrats till satans-värk och spridit sig till ovansidan av huvudet, bakom höger öga och värst vid höger tinning. Jag klev upp och försökte undvika att tända allt för starka lampor eftersom jag alltid blir extremt ljuskänslig när jag har migrän. Jag svalde min varje-dag-medicin mot migrän och försökte sedan få i mig en skål med flingor och en kopp kaffe. Pulserandet och den stigande värken i höger hjärnhalva gjorde det nästan omöjligt att fokusera på något annat. Min man pratade med mig men jag hörde inte, och minns inte, vad han sa.
Vid 06:30 var värken så kraftig att det kändes som om mitt huvud skulle explodera. En liten uppgiven del av mig nästan önskade att det skulle göra det. Explodera över hela köket så jag skulle befrias från smärtan.
Jag sa hej då till min man, och 06:45 var värken så intensiv att jag kräktes av smärtan. Frukost och kaffe och medicin och allt kom upp. Jag tog medicin en gång till och en ny vid-behov-migräntablett. Inte heller den tabletten hjälpte.
07:00 släckte jag alla lampor i huset och kröp upp i soffhörnet halvsittande under en filt. Jag tryckte pekfingret hårt mot tinningen - så hårt jag bara vågade - och kunde andas lugnt några sekunder utan flimmer framför ögonen. När jag har migrän sväller alltid ett blodkärl upp i höger tinning och när jag pressar fingret hårt, hårt på blodkärlet så minskar den allra värsta helvetes-smärtan något tills jag måste släppa igen för att det gör ont i fingret eller i huden.
Migrän är intensiv. Inte molande i bakgrunden som en "vanlig" huvudvärk - jo, jag har sådana också ibland - utan extremt påtaglig. Hos mig är det känslan av en järnhandske som tar tag inuti min högra hjärnhalva och kramar den så hårt det bara går. Det gör så in i helvete ont. Jag kan inte läsa, inte lyssna, inte ligga, inte sitta, inte stå. Ingenting avlastar.
Det gör så ont att man vill skrika rakt ut så högt man kan, men eftersom den egna rösten också gör ont så låter man bli. Lyckliga dagar kan man slumra till en stund, men oftast inte. Det handlar om att försöka sitta eller ligga i en position som gör så lite ont som möjligt, stänga ute ljus och ljud och dessutom försöka låta bli att tänka.
Migrän kan se väldigt olika ut för olika personer. För mig är det en avlastning med tryck mot ögat och tryck mot tinningen. Samtidigt gäller det att vara försiktig. Jag måste trycka väldigt hårt för att det ska ta udden av den värsta smärtan och man vill ju inte orsaka att man blir blind eller att ett blodkärl brister i hjärnan.
12:00 hade smärtan eskalerat till den punkten att jag ömsom trodde jag skulle dö, och ömsom önskade att jag skulle göra det. Man vill amputera sitt eget huvud. Eller åtminstone borra hål i huvudet för att lätta på trycket. En viss dödslängtan är inte helt ovanlig när man får migrän, eftersom smärtan är så fruktansvärt intensiv att man inte ser någon annan väg att komma ur det. Varje timma känns som en evighet, varje minut som en vecka, och det enda man kan göra är att vänta ut smärtan. Bara att resa sig för att gå ut i köket och hämta ett glas vatten känns som en övermäktig ansträngning. Minsta rörelse förvärrar smärtan.
Så vid 15-tiden försvann äntligen den allra värsta toppen på smärtan, och värken i huvudet gick ner till en "för jävlig värk" istället för en "hysteriskt fruktansvärd helvetesvärk". Nedgången i intensitet innebär att sluta kräkas av smärta, att kunna öppna ögonen och faktiskt kunna se på något med någorlunda fokuserad blick. Det innebär att man kan tända de lampor i huset som har en något svagare belysning och att man kan resa sig upp utan att tro att man ska svimma av smärtan.
Vid 16-tiden hade migränen trappats ner till en molande pyrande känsla som faktiskt går att hantera. Vid det läget kunde jag titta på TV utan allt för stora besvär och prata med min man när han kom hem utan att min egen röst - eller hans - skapade obehag.
Efter en sådan attack, som för min del tack och lov kommer mycket sällan nu för tiden, så är man också helt slut energimässigt. Även om den intensiva smärtan är borta så har man inga krafter kvar till någonting. Man är helt slut, och behöver äta och dricka och sova. Och det var ungefär vad jag ägnade kvällen åt.
Jag tillhör en av de lyckliga, som ytterst sällan har migrän mer än en dag. Men en retur ligger farligt nära. I morse vaknade jag med den pyrande känslan i högra tinningen - som en liten glödande kolbit i en tidningshög - så som det ofta känns dagen efter en riktigt jävlig attack. Och jag vet att det hänger på en skör tråd. Det krävs så lite för att att det där lilla pyrandet ska flamma upp till en attack igen. Ett plötsligt lågtryck, mycket oväsen eller för många synintryck räcker ibland. Jag har lärt mig att jag måste ta det lugnt även dagen efter. Att ta en vid-behov-migräntablett direkt på morgonen för att minimera risken att det flammar upp igen. Det är också viktigt att dricka mycket och äta ordentligt dagen efter.
De flesta människor som har migrän vet sällan när den kommer. Hos dem utlöses den av stress, för lite mat, för lite sömn eller liknande saker. För min del ser det annorlunda ut. Jag fick migrän efter en bilolycka 1998, och den kommer BARA när det kommer större eller långvariga mängder regn eller snö. Man kan säga att den kommer vid rejäla lågtryck. På så sätt är det lite förutsägbart för min del. Dock vet jag aldrig när det blir en "vanlig" migränattack eller en migränattacken från helvetet. Och den sistnämna önskar jag inte min värsta fiende...
