måndag 5 november 2018

Staden som Gud glömde...

Idag åkte jag till Säter för att jobba i två dagar.
Jag har aldrig varit i Säter tidigare, vad jag kan minnas.

När jag klev av tåget i Säter hamnade jag på en smal asfalterad remsa mellan två tåg. Det gick inte att avgöra åt vilket håll man borde gå eftersom det varken fanns trappor, skyltar eller tunnlar någonstans. När det långa godståget, som befann sig mitt emot det tåg jag nyss klivit av, rullade vidare söderut, så stod det klart att man som passagerare fick kliva över tågspåret för att komma till civilisationen och den helt nedsläckta stationsbyggnaden. Det kändes inte alls säkert och jag tittade nervöst åt båda hållen flera gånger innan jag rusade över tågspåren.

Med mobilens gps framför mitt nedböjda huvud började jag traska mot det som skulle föreställa centrum. Parallellt med tågspåren gick ortens huvudgata - en ganska bred sådan - och för att undvika att fotgängare skulle bli påkörda så fanns där en tunnel under vägen. Att man sedan en andra gång var tvungen att korsa den obevakade tågövergången för att komma till nyss nämnda tunnel var ingen som tänkte på gällande säkerhetsaspekten.

Väl uppe på andra sidan vägen slog det mig hur skumt och disigt det var. Ljuset hade börjat skymma och den kyliga fukten bildade en riktig London-dimma. Att alla husen sedan var urgamla och dess invånare misstänksamt blängde i ögonvrårna när man passerade dem, gjorde att en pirrig "Jack The Ripper"-anda kom smygande över mig.

Förutom den öde tågstationen består Säter av en sliten busstation, en liten blomsteraffär, en ICA-handlare med blekta skyltar som borde lysa rödvita men som istället hade en gul-orange ton. Där fanns också ett folktomt bibliotek och en korvmoj med några trötta tonåringar hängande utanför i kylan. Och så förstås det luggslitna stadshotellet där jag skulle inhysas under natten.

Efter att ha diskuterat en stund med en finnig jänta bakom receptionsdisken kring huruvida rummet skulle faktureras eller inte, hänvisades jag till rum nummer 109. Där möttes jag av en blekbeige tapet med grågröna blommor på, ett stelt kantigt skrivbord i furu från 70-talet och två enkla sängar med slitna lakan mot en sängpanel med en brännskada i ena hörnet. Det känns som Säters Stadshotell har sina glansdagar i backspegeln.

Jag vilade en stund men sedan gjorde sig hungern påmind. Det kändes inte som att jag direkt längtade efter att sälla mig till de frusna ungdomarna i korvkön, så det blev en tur till hotellrestaurangen trots att jag visste att det var det dyraste alternativet. Jag hade väntat mig 3-4 små furubord med rödrutiga solkiga dukar på, men klev istället in i en skumt belyst stor restaurang fylld med mörka mahogny-bord för både 4, 6 och 8 personer. På borden flämtade små ljus i sina syrefattiga lyktor och i fönstret stod ljusstakar i järnsmide. Det enda som störde bilden var de fula IKEA-liknande dricksglasen på borden. De var som hämtade ur en skolmatsal.

Jag fick en meny i min hand. I högtalarna flummade sådan där tråkig slow jazz... ni vet när två skäggiga gamla gubbar sitter och ler fånigt och drar med någon visp på trummorna.
https://youtu.be/neV3EPgvZ3g

På menyn hittade jag Smörstekt Hälleflundra med Sidfläsk som jag beställde.
Dock var jag oklar över tillbehören. Det stod i menyn att den serverades med point neouf, rödvinssås och sötpotatischips. Jag betackade mig för sötpotatischipsen till servitrisen men glömde fråga vad som menades med point neouf. Mig veterligen finns det inget i matlagningssammanhang som heter point neouf.







Däremot finns det något som heter Pont Neuf. Det är en mycket gammal bro över floden Seine i Paris. Det är också ett namn på en uppläggning i restaurangsammanhang där man skapar en brostruktur med maten genom att lägga huvudrätten på någon form av bropelare. När servitrisen kom med tallriken stod det mig helt klart att det var uppläggningen som hänvisades till, men att restaurangen istället beskrev det som ett tillbehör. Vad roligt det är när människor slänger sig med ord hur som helst utan att förstå vad de säger...





Nåväl... hur som helst bytte servitrisen ut den tråkiga gubb-jazzen mot I'm Not The Only One med Sam Smith vilken var mer behaglig att lyssna på trots texten.
https://youtu.be/nCkpzqqog4k

Maten var underbart god, även om jag inte är helt säker på att den var värd 285 riksdaler.
Just nu hoppas jag att sängarna är lika mjuka som hälleflundran var, och att elementet är lika varmt som potatisen. Nu stundar en natts skön sömn och därefter en förhoppningsvis oförglömlig frukostbuffé innan jag blir hämtad inför en jobbdag.







måndag 12 februari 2018

Notes to self...

Note to self #1
Skaka inte en kryddpåse hårt innan försäkran om att påsen är hermetiskt tillsluten.


Note to self #2
Om du är täckt av kryddor är det ingen idé att borsta av sig. Det sitter i öronen, hårfästet, i BHn och i byxlinningen. Släng kläderna i tvätten och ta ett bad istället.