Syrran och jag on the darker side...

 Jag såg en dokumentär om Västafrika här om dagen och blev påmind om den värsta resa jag någonsin har varit på. Det var i februari år 2009 som jag och syrran åkte till Agadir i Marocko och hade jag vetat innan hur det skulle utveckla sig så hade jag aldrig åkt dit. Jag vet inte om alla minnen är i kronologisk ordning men ungefär så här var det:

DAG 1

Vi landade på flygplatsen intet ont anande och tog oss till hotellet med flygbuss. Jag minns inte nu vad hotellet hette. Kanske har jag förträngt det... Väl framme på hotellet hade det blivit någon miss med vårt rum. Jag minns inte heller vad det gällde. Däremot minns jag att det var sent, att vi var trötta och hungriga och fick vänta i två timmar på att ett rum skulle bli färdigt.

Under tiden vi väntade fick vi äta middag i matsalen. Resan var med all inclusive och maten var ingen höjdare. All mat var kryddad med gurkmeja (som inte smakar speciellt mycket) vilket hade till följd att allt var gult. Och då menar jag inte lite blekgult utan riktigt illgult. Potatisen var illgul, kycklingen var illgul, köttet var grå-gult, grönsakerna var illgula. Ja till och med korven hade de lyckats få till någon slags brungul färg. Nåja, hungriga var vi ju ändå så det fick slinka ner.

Vi fick vårt rum, packade upp lite och tog en sväng till poolbaren där de i alla fall spelade musik. Väl där upptäckte vi att vi frös som fasen. Det var helt obegripligt. Vi befann oss i Afrika... och vi frös. Det var precis i det ögonblicket vi insåg att ingen av oss hade packat några varmare kläder. Inga byxor... inga långärmade tröjor... bara klänningar, shorts och kortärmade blusar. Nåja... det fick bli morgondagens bekymmer.

DAG 2

När vi vaknade åt vi frukost som inte var gul och som smakade något bättre än gårdagens middag. Sedan tog vi en sväng på hotellområdet. Stället var ganska mysigt med hotellrum som små bungalows och vackra blommor som växte överallt där det var grönt. Men resten... poolen var smutsig, bubbelpoolen var trasig och solstolarna var trasiga eller fulla med mögelprickar. Nåja... det var ändå mulet och kallt så vi bestämde oss för att åka och köpa varmare kläder. Vi lyckades ta oss till ett köpcentra efter att ha passerat ett halvt dussin oförskämda försäljare som muttrade okvädesord efter oss när vi inte ville handla i deras butiker. Där behövde man inte förstå språket för att fatta innebörden i det som sades. På köpcentrat hittade vi sköna byxor som var lite för långa och en tillhörande tunika som vi köpte varsitt set av. Det vart dyrt men prisvärt. Det var först hemma i Sverige senare som jag skulle komma att upptäcka att de hade dragit kortet två gånger, så jag betalade dubbelt.

När vi kom tillbaka till hotellet åt vi en illgul lunch och sedan ville jag ta en dusch. Problemet var bara att det inte fanns något vatten. Inte så mycket som en droppe letade sig fram genom duschslangen. Jag fick klä på mig igen och traska bort till receptionen. De bugade och bockade, bad tusen gånger om ursäkt och skulle genast skicka någon att fixa problemet. Under tiden traskade syrran och jag bort till en bungalow där en skräddare höll till och vi bad honom lägga upp våra byxor; kortbenta och allt som vi är. Vi trodde han skulle mäta våra ben men han synade oss bara uppifrån och ner, nickade kort och vände sig om som om vi inte fanns. Vi höll tummarna för hans textilkunskaper och gick till matsalen och åt middag. Gul förstås. När vi hämtade våra byxor senare var de helt perfekt upplagda. Han ville ha typ 10 kronor var av oss och jag tror vi gav honom det dubbla.

Skitväder även denna dag så vi tog bara en kort sväng runt området innan det var dags att gå till rummet för kvällen. Vattenproblemet löstes så sent att det bara blev en tandborstning innan sängen.

DAG 3

Efter frukost skulle jag ta den efterlängtade duschen. Det var underbart att äntligen få skölja av sig resdamm, svett och trötthet. Ja, det vill säga ända tills jag kände vattnet stiga mer och mer upp över fotknölar och anklar. Som en mini-tsunami vällde en våg fram ur avloppet och kastade sig besinningslöst mot badrumsdörren som hade en 5-centimeters springa nertill. "LYFT UPP VÄSKOR OCH SKOR!" vrålade jag till syrran samtidigt som jag halkade runt i vattnet och försökte vira in mig i en handduk. Syrran kastade handväskor, resväskor och skor i en rasande fart upp i sin säng och satt sedan där och såg vattnet sakta sprida sig över hela golvet flera centimeter högt.

Efter att ha torka duschcremen från kroppen, bett en stilla tackbön över att jag ännu inte hade hunnit schamponera håret och efter torkning klätt på mig, så blev det ännu en tur till receptionen med viss irritation vid det här laget. De bugade och bockade, bad tusen gånger om ursäkt och skulle genast skicka någon att fixa problemet.

Vi åt en gul lunch, tog en sväng i hotellshoppen - som för övrigt var alldeles för dyr - och tillbringade den molniga eftermiddagen vid poolbaren för på rummet gick ju inte att vara. I poolbaren bytte vi några ord med en ung marockansk kille som presenterade sig som Kalimera och som stolt berättade att hans namn betydde hej på grekiska. (Så här i efterhand tvivlar jag på att det var hans riktiga namn.) Han var jättetrevlig men vi fattade inte riktigt om han var gäst eller personal. Eftersom vi är blåögda (...nåja, grönögda) skandinaver så tog det ytterligare en dag innan vi kopplade att han var en "callboy" och att hans jobb var att se till att medelålders kvinnor med feta plånböcker hade det alldeles särskilt trevligt på hotellet. Både vertikalt och horisontalt.

På kvällen var vattnet på rummet upptorkat tack och lov. Och magarna kurrade men vi kände att ännu en gul och smaklös middag skulle förstöra den lilla reslust som fanns kvar i oss efter alla problem, så vi lämnade hotellområdet och letade reda på en liten hamburgerbar som såg ren och trevlig ut. Tio minuter senare småsprang vi fnissande som skolflickor förbi receptionen och bort till rummet, väl medvetna om att vi förmodligen är de enda som någonsin har smugglat IN mat på ett all inclusive-hotell. Vi kröp upp vi våra sängar och avnjöt den just för tillfället godaste middag vi någonsin ätit. En saftig hamburgare, krispiga pommes frites, en kall Fanta och inte ett spår av gurkmeja i maten. Den natten sov vi gott.

DAG 4

På morgonen när vi vaknade så sken solen alldeles fantastisk - första dagen med fint väder - och det var riktigt varmt och skönt. Och man kunde väl ge sig fasen på att det var just denna dagen som vi hade bokat en heldags sightseeing-tur med buss... Jag minns inte så mycket från bussresan mer än att det var varmt och kvavt, att vi såg ett bergsmassiv där ett av bergen såg ut som ett lejonhuvud och att vi såg getter som klättrade i olivträd.

På kvällen när det hade börjat skymma så skulle jag tända lampan på rummet och klick... ingenting. Jag stegade ilsket iväg till receptionen, trött på allt krångel, och bad dem att genast fixa problemet. De bugade och bockade, bad tusen gånger om ursäkt och skulle genast skicka någon att fixa problemet. 

Vi gick för att äta ännu en gul middag men syrran mådde inte riktigt bra så vi gick till hotellrummet där de hade lyckats få igång elen. Syrran kröp ner i sängen och jag ägnade mig åt en påse chips och choklad som variation till den gurkmejegula kosten. Och sedan gick det åt skogen.

DAG 5 och 6

Hela natten hade syrran fruktansvärda magsmärtor och diarré, och på morgonen vaknade jag alldeles kallsvettig med magsmärtor och diarré. Hela dagen låg vi kvidande ihopkrupna i sängen som två blöta trasor och turades om att springa på toa. Fyfan vad sjuka vi var.

Dag 6 likadan. Kallsvett, magknip, diarré och orolig sömn hela dagen. Vi funderade på om vi straffades för synden att ha smugglat in mat på hotellet, eller om det var den gula hotellkosten som hade golvat oss, men oerhört sjuka var vi hur som helst. 

DAG 7

På morgonen mådde syrran lite bättre även om diarrén fanns där. Jag var fortfarande dålig men framåt lunch orkade jag i alla fall klä på mig och gå ut en stund. Det var halvfint väder och jag hade kanske njutit av solen om det inte vore för att jag var så matt och skakade så mycket. Många turer till toaletten blev det också. På eftermiddagen kunde jag få i mig en halv sockerkaksskiva och på kvällen petade jag i mig lite gula grönsaker och en bit bröd.

DAG 8

Dags att åka hem och både syrran och jag bävade för hemresan. Även om vi mådde bättre och magknipen var borta så var vi fortfarande bleka och matta och hade diarré. Och vad är väl mer förtjusande än att ha diarré på en 5,5 timmar lång flygresa när 160 passagerare ska dela på 6 toaletter... Det var de längsta 5,5 timmarna i mitt liv och den värsta flygresa jag varit med om. Både syrran och jag sprang på toa 6-7 gånger under flygresan och lyckades mirakulöst nog att pricka toaletterna när de var lediga så vi slapp skita på oss.

Flera dagar efter hemkomst hade både syrran och jag diarré och var matta och tagna. Marocko 2009 är den värsta resa jag någonsin har gjort och jag kommer aldrig åka tillbaka; varken till Agadir eller någon annan marockansk stad.

Och från och med den dagen så åker jag aldrig någonsin till ett annat land utan ett paket Dimor i resväskan!

Tågåkande

 Numera är jag en frekvent resenär med pendel, tåg, pendeltåg och buss. Under ett par månader arbetar jag i Sollentuna innan jag ska till min ordinarie tjänst i Vikingstad. Det är spännande med kollektivtrafik. Man reser med en mängd olika människor och de flesta är som du och jag. Men en handfull människor är riktiga original och man vet inte om man ska skratta eller gråta. Sist när jag åkte var det en tvåbarnsfamilj som reste. Pappan sov hela resan trots barnens och mammans enträgna försök att väcka honom. Barnen - en pojke i ca 4-årsåldern och en pojke i ca 7-årsåldern - bråkade konstant hela resan. De slogs, skrek, sparkade, grät och vrålade. Mamman härjade och grälade men det föll henne aldrig in att sätta ena barnet med pappan och det andra bredvid sig själv, utan barnen satt tillsammans och slogs hejdlöst. När hon fick någorlunda styr på dem började den yngsta kräla och krypa på golvet i tåget så att andra resenärer som skulle fram fick kliva över honom. Alla var högst besvärade men ingen sa något. Några stannade och tittade uppfodrande på mamman, men då hon inte uppfattade att de ville något klev de helt enkelt över pojken som låg på tvären över gången. Helt obegripligt föräldraskap i mina ögon.

Idag när jag satt på tåget hade vi ett annat scenario. Det satt en kvinna i sätet framför mig. I Norrköping klev ytterligare en kvinna på som hade sin plats bredvid kvinnan framför. Den framför hade lagt upp väskor, påsar, jacka, en påse med skor, en ryggsäck och en handväska på sätet bredvid sig. När den påstigande kvinnan informerade om att hon hade sätet bredvid där sakerna låg, suckade den första kvinnan ljudligt och muttrade samtidigt som hon ilsket slet upp sina saker och tryckte in dem på skohyllan med häftiga rörelser. Den påstigande kvinnan var besvärad men väntade tålmodigt. När allt var klart så satte hon sig och två minuter senare fräste den första resenären att den bredvid måste ställa sig upp för hon inte ville sitta så trångt och måste flytta på sig. Den senast påstigna kvinnan ställde sig snällt upp så den första kvinnan fick rafsa ner sina saker från hatthyllan och stuva om i sina påsar i säkert 3-4 minuter innan hon till slut packade sig iväg framåt i tåget för att hitta en annan sittplats där hon slapp att dela. Jag tyckte synd om den tålmodigt väntande kvinnan, men hon fick i alla fall gott om plats när hon till slut fick sätta sig igen. Den första kvinnan vet jag inte hur det gick med eller vart hon tog vägen. Jag undrar om hon var medveten om att tågen oftast är fullbokade på mornarna, och att man behöver vara rädd om sin sittplats...

Nåja, jag bryr mig inte så mycket så länge ingen är rent elak mot någon som inte kan försvara sig, eller ger sig på mig personligen. I det läget kan jag INTE vara tyst. Hur som helst kom jag fram som jag skulle och i tid dessutom. Den enda nesan var att inga vägar eller trottoarer var plogade i Sollentuna, så jag fick bära resväskan istället för att dra den på hjul. Min rygg är inte vad den borde just nu.

Back in business...

Det känns som jag har svårt att hålla styrfart i det här med bloggandet, men nu är jag här igen och gör nya försök. Sedan sist har jag lyckats byta jobb och blivit förärad två barnbarn som nu är ett och två år unga. Bra där! 

Fick ta farväl av vår vackra Flisan för några år sedan men det var vad hon behövde med smärtor och allt. Jag har haft privilegiet att ha henne i mitt liv i 12 år och har fina minnen från den tiden. Älskade katt.

Privat är livet så gott det kan bli just nu, trots att det är vinter och kallt. Bor på samma ställe. Kramas med samma hund. Sliter på samma gubbe. Njuter av att ha det förbaskat bra.

Jobbmässigt... Ny anställning och nytt företag sedan en månad tillbaka. Jobbar just nu i Stockholm 3 dagar i veckan och hemifrån 2 dagar i veckan. Känns ganska ok ändå. Från och med 1:a april kommer jag jobba på ett boende som ligger 15 minuters resa hemifrån. Det ser jag fram emot efter flera år av resande och minst 30 minuters resa till jobb.

Livet känns bra nu. :-)