Jag är så trött...

Jag är så trött på de sura, grå, deprimerade små människorna.

Jag är så trött på de som lever i ett ständigt jag, jag, jag med egot hårt virat runt halsen.

Jag är så trött på de som aldrig ser sin egen del i det som händer, utan tillskriver allt yttre omständigheter och alla andras fel.

Jag är så trött på de som tror att andra människor är till för att servera dem livet och bära runt dem på silverfat.

Jag är så trött på de som alltid är martyrer och vältrar sig i sitt elände.

Samma regn faller på oss alla.

Man kan välja att stirra ut genom fönstret och hata regnet... eller gå ut och hoppa i vattenpölarna så det stänker.

Man har fått ett liv.

Man kan välja att bara åka med... eller LEVA sitt liv.

I varje situation kan man välja att se på saken med sorg, vemod, avsky, avundsjuka, ilska och hat.

Man kan också se på saken med nyfikenhet, glädje, kärlek, uppriktighet och självrannsakan.

Jag tänker inte leva mitt liv under ett grått moln med kaskader av dåligt samvete och gnäll kastat på mig.

Om alla bara kunde ta ansvar för sig själva, sina egna känslor och sina egna upplevelser utan att blanda in mig... så lovar jag att göra detsamma.

Bucket list

Efter att ha sett filmen "Bucket List" med Jack Nicholson och Morgan Freeman började jag fundera på hur MIN 'bucket list' skulle se ut.

På en bucket list ska man inte skriva vad man KAN göra - vad som är möjligt - utan vad man VILL göra. Men det är inte heller så enkelt.

Till exempel... hela livet har jag längtat efter att se Taj Mahal. Men efter att ha sett byggnaden mer detaljerat på en film är jag inte säker längre. Så hur vet man...

Mitt problem är att jag är för rationell. Jag tänker på sannolikheten att något skulle kunna vara genomförbart, vilka hinder som kan finnas och hur mycket pengar det kan behövas för att genomföra.

Jag får nog ta tag i det där och sätta mig ned med papper och penna och ett totalt fritt sinne.

Häxor och troll

När jag var barn prenumererade jag på tidningen Kalle Anka & Co.
Den var alltid lika rolig och kunde läsas av både barn och vuxna som hade humorn i behåll.

I tidningen förekom ibland en häxa som hette Magica de Hex, Henne skulle man akta sig för, och både Kalle Anka, Joakim von Anka och Björnligan råkade ut för henne. Varje gång hon blev arg så trollade hon elakheter.

Någon som också förekom i Kalle Anka, men främst i filmen "Svärdet i stenen" är förstås Madame Mim. Inte riktigt lika arg och farlig som Magica de Hex och bra mycket gulligare. Underbara Madame Mim som förvandlade sig själv till en drake, en katt och en elefant, och fick vattkoppor på kuppen.

            


Bland Tomtar och Troll hade jag förstås i bokhyllan, och de utgjorde en mycket stor del av min uppväxt. Inte bara John Bauers fantastiskt vackra bilder utan också berättelserna. Där lärde man känna alla väsen och hur de fungerade. I många år var jag rädd för Skogsrået med den urholkade ryggen och längtade efter att få träffa ett troll.

Det fanns en julkalender också när jag var 12 år som hette Trolltider. Jag betraktar den vara en av de bästa julkalendrar som någonsin har visats på svensk TV. Den var så populär att den visades som julkalender ännu en gång 1985, och som serie över jullovet 1994-1995.

En riktigt ruggig film som vi tittade på ganska många gånger var "Warlock". Oh My, vad spännande den var. Julian Sands spelade huvudrollen som den hemska trollkarlen som kokade barnfett för att blanda flygbrygd... och det var Richard E. Grant - med sin hemska 80-talsfrisyr - och Lori Singer som skulle rädda världen. 

På 90-talet kom serien som fick hela svenska folket att bänka sig i sofforna där hemma, och längta vansinnigt efter nästa avsnitt. Den hette "Charmed" på engelska och "Förtrollad" på svenska. Det var veckans nöje att se hur Phoebe, Prue och Piper sopade banan med alla demoner varje avsnitt. Senare kom systern Paige in i bilden, men det blev aldrig riktigt samma sak med henne.

Förr tycktes etern vara full av magi och trollkonster som kittlade spänningsnerven och triggade fantasin till gränslösa äventyr. Tyvärr är det inte riktigt samma sak idag. Visst finns det serier som Vampire Diaries, The Living Dead och Grimm... men det ger liksom inte riktigt samma känsla.

Och den främsta betydelsen ordet TROLL tycks ha idag, är att syfta på individer som skriver provokativa, märkliga, irrelevanta och oseriösa inlägg på internet med syfte att provocera fram känslomässiga svar, gräl eller utdragna diskussioner som inte leder till något annat än osämja.

Hur kan man vara så blind?

Jag blir alldeles stum av förundran ibland när jag stöter på människor som totalt saknar insikt kring sin egen kapacitet och förmåga.

Hur kan en människa så fatalt överskatta sig själv att man tror sig kunna bygga broar bara för att man har gått på dem? Hur kan en människa göra bedömningen att man är lämpad som personlig tränare för att man har läst en bok om träning, eller att bli polis för att man var ordningsvakt i skolan?

Jag har svårt att ta till mig det.

En stor del av den personliga utvecklingen och mognaden är ju just att få en klar syn på sig själv och sina förmågor likväl som oförmågor.

Det är ju först när man inför sig själv och andra kan kännas vid sina brister, och vara ödmjuk inför det faktum att andra har kunskaper man själv saknar, som man faktiskt KAN utvecklas.

Det är obehagligt med människor som saknar självinsikt. De har nämligen en tendens att sätta sig på andra på ett tämligen respektlöst sätt...

Konsten att meditera i en centrifug

Jag vet inte riktigt vad jag gör här. Vad är vitsen liksom?
Jag passar inte in i den här världen. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Hela världen är uppbyggd av människor, varav merparten inte har fattat ett smack. Det handlar inte om vad du HAR... det handlar om vad du KÄNNER!
Det spelar ingen roll vad du har för utbildning. Det spelar ingen roll vad du jobbar med. Det spelar ingen roll var du bor. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har på banken. Det spelar ingen roll vad du kör för bil. Det spelar ingen roll hur snygga kläder du har. Det spelar ingen roll vilken kropp eller figur du har. Det spelar ingen roll vilken frisyr du har. Det spelar ingen roll om du betraktas som snygg eller ful.

INGET av det där räknas. Det är bara materiella illusioner skapade av samhället. Det är ok att längta efter saker. Den rätten har alla, men det ska vara i syfte att dela med sig till andra och göra sig själv och andra lyckliga - inte för att använda det som en måttstock på vem som är bättre än någon annan. Alla pengar och all framgång i världen kommer inte att förändra den personlighet du har och hur du beter dig mot dina medmänniskor.







Vårt liv är en skola och vi är inte här för att lära oss att vara rikare, snyggare och mer framgångsrika än andra, även om det finns en hel del människor som tror att det är det livet går ut på.

Människor tror att livet är grejen. Att vi föds, att vi lever i genomsnitt 87,5 år och att vi sedan försvinner i tomma intet och helt enkelt upphör att existera.

Fattar ni inte?
Livet är som en termin i första klass... och vi kommer att gå många terminer i skolan.
Vi är här för att lära oss en enda sak i den här världen - KÄRLEK.
Kärlek till oss själva och allt annat omkring oss. Det är allt... det finns inget mer.
Men det handlar om villkorslös kärlek. Inte kärleken du känner till din pojkvän/flickvän. Inte den kärleken du känner till dina barn.

"Jag känner visst villkorslös kärlek till mina barn." säger du. Men NEJ... det gör du inte. Du blir arg när de inte gör som du säger, du blir besviken när de agerar på ett sätt som du inte tycker om och du blir sårad när de säger dumma saker. Det är inte villkorslös kärlek. Du kritiserar och anmärker på saker. Det är inte villkorslös kärlek. En villkorslös kärlek innebär en fullständig kärleksfull förståelse och att inget som händer och inget som sägs kan påverka din kärlek för barnet. DET är villkorslös kärlek.

Men färre och färre förstår att vi är här för att lära oss att bli bättre människor.
Fler och fler blir allt mer materiella och alla människor vägs efter yttre kvaliteter istället för inre, och den materiella världen växer fortare än jag mäktar med.

Jag är inte bättre än någon annan. Jag är långt ifrån perfekt på något sätt. Jag har också egenskaper av kritiserande, ilska, egoism, småsinthet och hånfullhet. Men jag har en ambition, och jag utvärderar mig själv varje dag för att kunna växa och utvecklas.

Det som får mig att tappa motivation är att ju mer insikt jag får och ju mer jag utvecklas - desto mer inser jag hur många här i världen som inte har fattat ett smack. Om alla hade ambitionen att växa och utvecklas som individer skulle det vara ganska enkelt... men när fler och fler glömmer bort sig själva, glömmer bort vår koppling till naturen, glömmer bort att vi alla är människor... och den materiella cirkusen snurrar fortare och fortare... då är det svårt att stilla bruset omkring sig för att få tillräckligt mycket syre att tänka.

Hur länge orkar man liksom? Ska man behöva gå i kloster och ägna resten av livet åt det utan påverkan från den yttre världen för att kunna gå i rätt riktning? Stänga in sig för att bara meditera och fundera och aldrig komma ut igen för att få ro, stillhet och rena tankar omkring sig?

Man blir som man umgås heter det ju.
Nå, hela vårt samhälle är uppbyggt på yttre värderingar, och vi faller snällt i fållan allihop som dumma små människor.

IDIOTI...!!!

Ta mig härifrån... snälla...?
Jag lovar att bli en mer uthållig student nästa termin.

Eden

Jag ville trycka på paus ett tag... stoppa filmen... eller helst spola fram alltihop till the end.

Jag vet ju syftet. Jag vet varför. Jag vet att efter hårt arbete kommer lönen för mödan. Jag vet allt det där men kanske ändå inte orkar.

Det är inte lätt att vara en marshmallow i en chokladfabrik. Det färgar av hela tiden. Det ska mycket till att hålla färgen under sådana förutsättningar. Stå för sjutton kvar i ditt mörka hörn och sluta färga av dig på mig. Det var inte din färg jag valde att bekänna.

Snälla led mig hem. Ge mig min resa. Låt änglarna sjunga mig till sans.

Jag tar resten nästa gång jag är här. Jag lovar att jag ska orka hålla färgen nästa gång.

I den bästa av världar.

Men jag befinner mig inte i den bästa av världar. Snarare tvärtom. Kärleken lyser med sin frånvaro och jag blir mer och mer färgad av dem som inte kan hålla tätt.

So be it.

Sorgen och ilskan tynger mitt hjärta

Jag läser i tidningen, på Facebook och andra sociala medier, hör på radion och ser på TV dessa läger som bildas kring utlänningar, kring invandrare, kring flyktingar. Det här är inget nytt fenomen. Det har diskuterats länge. Men det har hänt något fruktansvärt obehagligt de senaste åren. Rasismen smyger sig på och ökar i omfång oavsett ålder, utbildning och bostadsområde.

Det finns ingenting som gör mig så förtvivlad som alla dessa diskussioner där människor ska delas in i muslimska länder och icke muslimska länder.

Inte en enda människa protesterar när Brian från Storbritannien kommer till Sverige. Inte heller protesterar någon när Samantha från USA, Morten från Norge eller Claire från Frankrike kommer till Sverige. VARFÖR? Jo... de ser ju ut som oss, de låter som oss och vi förstår vad de pratar om.

Men när Ali eller Norullah eller Danyal eller Yussuf kommer till Sverige blir det ett väldigt liv. VARFÖR? Jo... för de ser inte ut som vi, de låter inte som vi och vi förstår inte vad de pratar om.

Vad i hela friden är skillnaden?

Varför ska vi bry oss om vilket språk folk pratar eller vilken färg de har i ansiktet? Varenda människa oavsett ursprung har ett skelett inuti, samma inälvor, samma blodomlopp, samma kroppsfunktioner och samma blodgrupper.

Det är samma sak med protesterna kring den stora moské som ska byggas på Djurgården i Linköping. Folk skriver protestlistor och hävdar att man håller på att islamisera Linköping. Ursäkta? Så vitt jag vet har vi religionsfrihet i vårt land och ingen kan tvinga någon annan att bli muslim om denne själv inte vill.

Skulle människor protestera om Svenska Kyrkan bygger en ny kyrka? Skulle människor protestera om Pingstkyrkan bygger en ny kyrka? Skulle människor protestera om Ansgarskyrkan bygger en ny kyrka? Skulle de säga att någon försöker kristianisera Linköping? Nä... det skulle de inte.

Just nu skäms jag att vara svensk år 2014. Att vi inte har kommit längre i vår utveckling än så här. Trots all avancerad teknologi så har vi inte fattat ett dugg om vad som är viktigt här i livet.

Jag skäms för mina medmänniskor och deras idiotiska uttalanden. Jag skäms för rasismen. Jag skäms för de som röstar på SD och SvP. Jag skäms för de som sparkar på andra för att de har fel färg och pratar fel språk.

Jag kan inte låta bli att få en inre bild av en blond svensk som tvingas fly sitt land och hamnar i Somalia eller Gambia eller Syrien eller Afghanistan. En blond svensk som blir förföljd av landets invånare överallt för sin ljusa hy och sitt blonda hår. Spottad efter... hånad... och när den blonda svensken steker falukorv klagar grannarna över att maten luktar illa... och svensken också. Ska det vara så svårt att föreställa sig ombytta roller.

Vad är det som gör att vi tror att vi är så rätt? Det finns två teorier om vad människosläktet kommer ifrån; skapelseberättelsen och evolutionsteorin.
Skapelseberättelsen säger att vi härstammar från Adam och Eva. Om detta stämmer så härstammar vi alla från israeliter... Israel ligger mellan Jordanien och Egypten.
Evolutionsteorin säger att vi härstammar från afrikanska apor. Afrikanska apor bor uppenbarligen i Afrika.

Jag undrar vilken av teorierna alla rasister tror på.... eller har de en egen teori?

När ska våra barn få växa upp med en uppfostran i hemmet, en miljö i skolan och en miljö i samhället som innebär att lära sig empati, respekt, humanism, samarbete och ömsesidig förståelse?

Fy för rasismen.

// Stolt svensk/fransk och långväga israelit.

Det perfekta pannkaksreceptet

Pannkakor är det godaste jag vet!

De flesta jag känner äter pannkakor med sylt och socker, men jag är inte så förtjust i den varianten. För min del är det ljus sirap som gäller. Gyllenbrun söt underbar sirap som man ringlar över pannkakan innan man rullar ihop den och låter den kittla smaklökarna i munnen.

Det som är så bra med pannkakor är att det går att äta som frukost, lunch, dessert, tårta och kvällsmat. Man kan rulla köttfärs eller svampstuvning i pannkakan - eller crêpen om du föredrar det - för att sedan strö ost över och ställa i ugnen några minuter. Man kan ha socker på den... sylt... sirap... choklad... glass... grädde... färska bär... Man kan låta dem svalna och sedan varva var annat lager med sylt och var annat lager med grädde för att sedan äta den som en pannkakstårta. Pannkakstårta smakar allra allra bäst dag 2, när grädden och sylten har fått sjunka in ordentligt i pannkakorna.

Jag har gjort pannkakor i många många år. När mina söner bodde hemma fick jag ibland steka i två stekpannor för att det skulle räcka till alla och gå någorlunda fort.

Det jag har lärt mig genom åren är att man inte ska ändra på ett pannkaksrecept. Man SKA följa receptet för då blir pannkakorna allra allra bäst.

Man ska också lära sig doseringen. Kan man den behöver man aldrig leta upp ett recept. Då sitter det i huvudet.

Jag ska lära dig...
Utgå från antal ägg. Jag brukar ta ett ägg per person om det är till efterrätt eller lättlunch och två ägg per person om det är till tonåringar eller hungriga människor.
Du ska ha lika många deciliter mjöl som du har antal ägg.
Du ska ha dubbelt så många deciliter mjölk som du har mjöl.

Kommer du bara ihåg doseringsmängden mellan mjöl, ägg och mjölk så fixar sig resten. Krångla inte med recept som har halva deciliter hit och dit. Dubbla bara mängden mjölk jämfört med mängden mjöl och antal ägg.

Sedan är det några ingredienser till men de är lätta att komma ihåg. Jag mäter sällan numera utan brukar höfta på ett ungefär.


Jag ska dela med mig av mitt pannkaksrecept som det blir underbart goda pannkakor av:

2 ägg
2 dl mjöl
4 dl mjölk
1 nypa salt
1 tsk vaniljsocker
2 msk smält smör

GÖR SÅ HÄR:

1. Häll hälften av mjölken i en skål.
2. Vispa ner mjölet noggrant och lite i taget så det inte blir klumpar.
3. Vispa ner salt och vaniljsocker.
4. Vispa ner ett ägg i taget.
5. Vispa ner resten av mjölken.
6. Vispa ner det smälta smöret.
7. (Låt gärna smeten stå 10 minuter innan du börjar steka, men det är inte nödvändigt.)

• Stek på 4:an
• Ha en LITEN smörklick i stekpannan till varje stekpanna. (SMÖR... inte margarin).
• Vispa varje gång innan du häller smet i stekpannan.
• Häll tunt så du får tunna pannkakor.
• Fyll inte smet ända ut i kanterna på stekpannan om du vill ha frasiga kanter.
• Lyft på en kant och titta efter 2 minuter. Du vet vilken färg du vill ha på pannkakorna.
• Tänk på att det går fortare att steka andra sidan än den första.
• Ät och njut.

Resplaner

Fick ett erbjudande om en billig resa genom en tidning som sambon prenumererar på.
Om en resa är för billig för att vara sann så är den för billig för att vara sann... men skitsamma... vi resonerar så här... OM man vill åka billigt så får man också ta att det är lite si och så.

Som vi har förstått så sponsrar staten i Turkiet dessa resor för att locka turister när det inte är högsäsong. Det innebär traditionella besök på vissa butiker med punktmarkerad försäljning... men vi är som sagt medvetna om det och kan ta den biten.

Jag tycker ändå att det ska bli spännande.
Så här kommer resan att se ut:


DAG 1Flyg till Turkiet, transfer till okänt hotell i Antalya och övernattning där.


DAG 2
Frukost på hotellet och sedan bussfärd upp i Taurusbergen och över det 1825 meter höga Alacabelpasset till Konya. Där ska vi också besöka de dansande dervischernas kloster som idag är ett museum. Sedan blir det fortsatt bussfärd och övernattning på okänt hotell i Kappadokien.

DAG 3
Frukost på hotellet och sedan bussfärd till Göreme där vulkanutbrott och vind genom årtusendena har skapat ett fantastiskt landskap med bisarra sandstensformationer. För 2000 år sedan började befolkningen att skapa sina hem, kyrkor och underjordiska städer i sandstensformationerna. Vi ska till Utomhusmuseet i Göreme med många kloster, grottkyrkor och väggmålningar. Därefter åker vi buss till byn Cavusin där vi blir bjudna på te. Övernattning på okänt hotell.

DAG 4
Frukost på hotellet och sedan fortsatt bussfärd genom Munkdalen med dess vingårdar och aprikosträd. Även Munkdalen har unika stenformationer och besöks av många naturfotografer. Bussfärden fortsätter till "den gömda byn" Sinasos och en trevlig promenad. Dagen avslutas på en traditionell mattverkstad där man får inblick i konsten att knyta mattor. Övernattning på okänt hotell.

DAG 5

Frukost på hotellet och sedan bussfärd till Konya. Längs med den historiska Sidenvägen finns en rad serajer (palats) från medeltiden. Bussfärden fortsätter sedan genom Taurusbergen tillbaka till Antalya. Övernattning på okänt hotell.

DAG 6

Frukost på hotellet och därefter en stadsrundtur i Antalya och gamla stan. Dagen ägnas åt att utforska Antalya och avslutas med besök på en smyckesfabrik och en lädermanufaktur. Övernattning på okänt hotell.

DAG 7

Frukost på hotellet och en fri dag i Antalya.

DAG 8

Frukost på hotellet och hemfärd.

Poesi från förr

Jag läste något igår som var så poetiskt och vackert att det nästan sög in mina ögon i texten, och jag var tvungen att läsa det om och om igen.

Jag vet inte varför det grep mig så.

Det är bara ett litet litet stycke ur en flera hundra sidor lång bok från sekelskiftet av Charles F. Haanel - en nytänkande affärsman från Tyskland som emigrerade till USA.

"There is a world within - a world of thought
and feeling and power; of light and life and beauty
and, although invisible, its forces are mighty."

Om invandring

Läste en artikel idag i Corren - i bilaga B, sidan 18 - som är skriven av Veronica Svärd; Doktorand i socialt arbete och riksdagskandidat för Feministiskt Initiativ.

Jag vill instämma med både rubrik och text i artikeln.
Du kan läsa den här:

http://www.corren.se/asikter/debatt/problemet-ar-politiken--inte-invandringen-6680822-artikel.aspx

I Sverige idag är det tabu att prata om invandrare. Du kan anses som rasist om du har en svensk flagga på ditt hus eller din balkong - här får man inte vara patriot minsann - och debatten om invandring faller platt eftersom våra politiker inte pratar öppet om det. Inte heller diskuteras det på ett sunt sätt i skolan, och det är bland våra barn och ungdomar vi måste börja göra förändringar om det ska ske en förändring.

Vi har generellt sett en intolerans mot invandrare och skyller dem för det mesta som händer i vårt samhälle. Vi kan inte ens vara intelligenta nog att stå emot journalisternas manipulativa vinklingar i media. När en människa av utländsk härkomst begår ett brott så framgår det i tidningen. När en människa av svensk härkomst begår ett brott så nämns inte nationalitet över huvud taget. Svenskar framställs som offer - utländska som förövare. När ska vi självgoda svenskar inse att det finns skitstövlar av alla nationaliteter - i vårt land mest svenska.

Om medelsvensken försökte sig på ett empatiskt ställningstagande och sätta sig in i situationen för de som kommer hit skulle de få en annan bild. Vilka känslor skulle du få om vi diskuterade en svensk kille på 14 år som sett sin mamma och systrar våldtas av andra svenskar? Som på några meters håll sett sin pappa sprängas i bitar av en svensk soldat? En 14-årig svensk kille som fått hjälp av hela sin svenska släkt under två års tid att samla ihop pengar för att kunna fly från Sverige där han är förföljd av soldater och lever med daglig skräck att bli mördad. Vilka känslor skulle det väcka hos dig här i Sverige om du fick höra att han hade flytt till ett land där man kan gå fri på gatan och sova tryggt på nätterna, där man får äta sig mätt varje dag och där vattnet går att dricka. Och vilka känslor skulle det väcka hos dig när den 14-åriga svenska killen ringer hem till Sverige och berättar att det är svårt i det andra landet också. Att andra människor hånar honom och skriker glåpord bakom ryggen på honom. Att han känner sig tvingad att gå i en grupp med andra svenskar ute på stan eftersom han inte är trygg i det nya landet heller. Att han riskerar att bli misshandlad bara för att han finns. Att han får skulden för allt som händer i samhället bara för att han är svensk och ljushårig. Att han visserligen kan äta sig mätt, men att det inte går att få några jobb i det nya landet eftersom arbetsgivarna inte anställer människor som heter Johansson eller Andersson i efternamn. Bara för att de heter som de heter. Parallellt med detta ska han bearbeta sina trauman han har varit med om i Sverige - allt han har sett av död och misshandel och förstörelse - och samtidigt som han går i skolan och söker massor av extrajobb ska han också vara med på idel möten där han gång på gång måste intyga att han är svensk, att hans situation i Sverige är ohållbar och att han med största sannorlikhet kommer bli mördad eller torterad en halvtimma efter att ha landat på Arlanda om han måste tillbaka till Sverige.

Men vi kan inte tänka så, eftersom vi är så trygga i det här landet. Vi vet inte vad det innebär att svälta. Vi vet inte vad det innebär att uppleva trauman under flera års tid. Vi vet inte vad det innebär att aldrig vara trygg - varken dag eller natt. Vi vet inte vad det innebär att fly för våra liv... och vi vet sannerligen inte vad det innebär att komma som flykting från en hotfylld situation och komma till ett land där vi möts av främlingsfientlighet, misstankar och glåpord.

Under nyårsnatten har någon ritat hakkors på Stockholms Moské. Jag undrar om förövaren inser vad hakkorset symboliserar. Har de läst om Hitler och förintelsen? Har de läst om massmorden under andra världskriget? Troligen inte tillräckligt.
Jag undrar också varför människor är så inskränkta att de hela tiden måste sparka andra i ansiktet för att de helt enkelt finns. Den som har ritat hakkorset tror jag inte är en inbiten kristen som visar sin avsky för andra religioner. Jag tror det är en eller flera inskränkta svenskar som av någon outgrundlig anledning försöker säga: "Stick hem. Jag vill inte ha dig här i Sverige, för du är inte svensk."
(Läs: Du äter konstig mat. Du pratar konstigt. Jag förstår inte vad du säger. Du agerar på ett sätt jag inte är van vid. Du dansar offentligt utan att vara full. Du pratar för högt. Du luktar konstigt. Du ler och skrattar hela tiden istället för att vara misstänksam som svenskar är. Du gör mig osäker. Jag vill inte veta mer om dig. Ta inte i mig. Jag blir nervös och det är inte macho.)

För mig är lösningen enkel:
Vi behöver många fler människor i Sverige av varierande nationalitet. Våra utländska vänner är för få för att vi ska tvingas beblanda oss med dem. Vi kan betrakta på avstånd med armarna i kors, lite lagom svenskt... Men jag vill tänka mig Sverige som ett multinationellt land där alla har rätt att vara. Jag vill tänka mig ett land där våra barn får lära sig redan i unga år att invandringen inte lastar Sverige ekonomiskt, utan snarare bidrar till att ekonomin blir bättre. Jag vill att människor ska få en nyfikenhet för andra och deras kultur, och sluta tro att lilla svensken är så himla perfekt. Tvärtom... det jag har lärt mig av våra utländska vänner är att de är mycket trevligare än oss, mycket mer givmilda än oss och mycket mer sociala än oss mot både vänner och främlingar.

Ibland är jag tacksam att jag har franskt påbrå. Inte för att det gör mig något annat än svensk, men jag vill gärna tro att jag inte är urtypen av den medelsvenska medborgaren.

Årets första confusion kring värk och smärta

Anar att det här inlägget kommer orsaka tankar, känslor, reaktioner och diverse fnysningar här och där... så om du inte är av den sorten att du låter andra tycka som de vill.. så kanske du ska sluta läsa nu.

Min fundering gäller alltså det här med värk och smärta.

Jag har funderat i många år på varför en del drabbas och inte andra. Jag har också funderat på varför en del blir friska och inte andra.

Hur kommer det sig till exempel att människor som under sin uppväxt ofta besökte läkaren - oavsett åkomma - är sjukare och drabbas oftare som vuxna? Betyder det att det generellt är en sjukare människa, eller betyder det att föräldrarna har varit "hönsföräldrar" och sprungit till läkaren i tid och otid, vilket i sin tur har intalat barnet att det är sjukligt av sig?

Kanske har denna person under hela sin uppväxt fått höra: "Du blir ju så lätt sjuk. Du tål ju inte så mycket. Du har ett svagt immunförsvar. Ja, du åker då på allt som går."

Hur blir man som människa när man växer upp med den inställningen?

Och hur mycket av all värk människor bär på är suggestiv?

Jag menar inte att människor inte har ont... men jag menar att om man ideligen fokuserar på sin smärta, pratar om sin smärta, ger smärtan all uppmärksamhet den INTE förtjänar... hur lätt är det att bli fri från sin värk då?

Generellt sett är jag jävligt trött på människor som ÄR sin smärta. De vältrar sig i sitt elände, beklagar sig, är martyrer och talar om vad de MINSANN klarat av trots sin smärta. Hela deras liv cirkulerar kring smärtan och dess effekter på deras liv. Dessa människor är bittra, sura och dänger gärna sin patetiska livssyn i huvudet på andra människor. "Jaja.. du kan ju i alla fall shoppa du. Jag kan inte ens resa mig upp."  

Oh, Bu-hu!

Ta en titt på människor som skrattar varje dag TROTS sin smärta. Människor med kronisk värk som lever sitt liv ändå. Människor som aldrig ömkar sig själva eller lastar andra med sitt mående trots att de har ont som fan. De är mina hjältar! De har förstått att värken finns där oavsett, och att de kan välja om de vill skratta sig igenom värken eller gråta sig igenom den.

Sedan har vi förstås kategorin människor som är sjukpensionärer hela sina vuxna liv och inte kan jobba för de har så ont.. fast det hindrar dem inte från att gå på stan i flera timmar och storstäda lägenheten/huset en hel dag och gå ut och dansa en hel kväll och åka till Liseberg och... ja, ni vet.

Jag vet att det finns tillstånd som är värre eller bättre beroende på dag, och jag vet att även en människa med kronisk värk måste få ha roligt, men jag syftar på den kategorin som uppenbarligen inte är styrda av sitt dagliga tillstånd utan snarare av vad de har lust med och när de har lust... Jag undrar om dessa arbetsskygga människor är medvetna om vad de utsätter människor med RIKTIG värk för? Det är nämligen de med RIKTIG värk som drabbas värst genom utförsäkring m.m.

Hur som helst... jag kan inte låta bli att tro på att många människor med RIKTIG värk faktiskt kan påverka sin sjukdomsbild en hel del. Ta placebo-preparat till exempel. Läkemedelsforskningen har visat att placebo (=sockerpiller utan verkan) ibland till och med är BÄTTRE än den riktiga medicinen. Och visst är det så att vår tro på tillfrisknandet är oerhört viktigt. Om vi inte tror vi kan bli friska så kommer vi inte heller bli det. Det är också tron på tillfrisknandet som gör att placebo fungerar. Om vi tror på medicinen så kommer cellerna i kroppen att börja verka för ett tillfrisknande vare sig vi äter placebo eller det "riktiga" preparatet.

Ibland kan tron på tillfrisknandet vara nog även utan mediciner.

1998 blev jag påkörd och fick en whiplashskada.

Jag hade förmånen att genomgå ett sexmånaders rehabiliteringsprogram som precis hade grundats då. Jag simmade, gick hos sjukgymnast, promenerade, använde TENS-apparat (Transkutan Elektisk NervStimulering), gjorde nackövningar, låg på värmedyna och käkade smärtstillande i mängder som skulle kunna ha knockat en elefant.

Tyvärr blev inte resultatet som läkaren väntade. En slätröntgen visade att nackpelaren är förskjuten permanent åt ena sidan och mina högsmärtande trigger points i nacke och skuldror beror enligt neurologen på avslitna nervtrådar. En centimetertjock lunta från Smärt- och Rehabiliteringskliniken deklarerar att min smärta är kronisk och permanent och att jag aldrig kommer arbeta mer än högst 50%.

Jag hade kunnat resignera under "domen". Jag hade kunnat bli en människa som har ont och har ont och har ont och ovanpå det äter smärtstillande och sover illa och inte kan jobba och måste leva på sjukpension - kanske till och med bli utförsäkrad.

Men jag valde en annan väg!   (Ja, jag skrev VALDE!)

Efter tre år i smärtträsket tänkte jag att JAG VÄGRAR!

Ska jag, som är inbiten workoholic, aldrig kunna jobba mer? Ska jag inte kunna leva ett liv som andra människor? Det här går jag inte med på!

Så jag slängde alla mina smärtstillande mediciner åt fanders och bestämde mig för att behandla nacksmärtorna som den där stöddiga killen i mellanstadiet; Jag ignorerade den fullständigt.

I flera månader trodde jag att jag skulle dö.

Jag grät och jag skrek och jag satt i ett hörn av sovrummet på nätterna och bara ville dö. Ibland hade jag så ont att jag spydde. Ibland sov jag inte på flera nätter i rad. Det var den värsta perioden i mitt liv, men jag gav mig inte. Jag vägrade ta smärtstillande och jag vägrade prata mer än nödvändigt om min värk. Jag lät den inte äga mig.

Efter tre månader vände det. Kroppen lyckades producera tillräckligt med endorfiner för att jag skulle kunna börja fungera igen, och det FUNGERADE. Visst hade jag ont... varje dag till och med... men ju mer jag lärde mig att inte låta smärtan "kliva in i rummet" så fungerade det.

Det är nu längesedan jag lärde mig hantera min smärta.

Visst har jag fortfarande ont, men inte mer än jag kan hantera det. Och för ett halvår sedan hade jag min första fullständigt smärtfria dag på 16 år! Det var en fantastisk upplevelse. Jag vet inte hur eller varför... men jag upplevde det!

Och jag lovar... jag kommer ALDRIG bli en sådan som beklagar mig och lastar min värk på andra. Varför ska andra bära min värk? Det räcker väl att jag gör det. Och inte blir värken bättre för att andra vet om den?

Min filosofi är... du mår som du tänker.

Låter du smärtan äga dig? Låter du smärtan bli den centrala punkten i ditt liv?
Tro mig - det går att placera smärtan utanför sig själv, vägra lyssna på den och ge dig tusan på att leva ditt liv som du vill leva det utan att låta något annat kontrollera hur du lever.

En sill är en ansjovis är en sardell...

Är det inte dags att vi kallar saker och ting för deras rätta namn?

I alla år har vi köpt ansjovis när det är dags att göra Janssons Frestelse.
Nå... det är nu inte ansjovis i burken, utan egentligen skarpsill som har lagts in och kryddats med svartpeppar, kryddpeppar, lagerblad, oregano, kanel, kryddnejlika, kardemumma och sandelträ.

Skarpsill blir "Ansjovis"

Den riktiga ansjovisen är förvisso släkt med sillen, men är alltså inte samma sak som det vi TROR att vi köper i affären. Riktig ansjovis saltas, läggs in i olja och smakar inte alls som det vi har i Janssons Frestelse.

RIKTIG ansjovis blir sardeller

Om du till exempel åker till USA och beställer en "anchovy pizza" så är det alltså sardeller du får på den pizzan. Så varför heter vår inlagda skarpsill "ansjovis" när det inte är ansjovis?
Det VI kallar "ansjovis" i Sverige har snarare sin motsvarighet i USA:s "pickled sprats" vilket alltså är inlagd sill.

Alla hallisars blödiga natt

Man kan konstatera att man inte ska jobba med tonåringar när man är kvällstrött.

Förvisso står det på mitt schema att jag är tillåten att gå och lägga mig och sova... men inte förrän klockan 01:00 på lördagskvällar. Det är lättare sagt än gjort att hålla sig vaken, när John Blund passerar insidan av mitt huvud någon gång strax efter 22. Jag har kämpat länge nu, och runt 23-tiden var både kropp och hjärna färdiga för idag... och nu - vid midnatt - så både ser och hör jag saker som inte finns... eller så gör de det... inte vet jag.

Julångest... eller?

Varje år brukar jag få rejäl julångest.
Ångest över allt jag ska hinna.. ångest över all mat som ska lagas.. ångest över att jag är den mest juliga i min familj och resten verkar tycka att det kan kvitta.. ångest över att inte alla ska få en bra jul.. ångest över att jag har ångest...

Detta fenomen har funnits i mitt liv under många år, men i år känns det annorlunda av någon anledning.

Lutar mig tillbaka och hoppas att det fortsätter så här... att julångesten inte infinner sig alls i år.

Stockholmssyndromet

OK. Jag vet att Stockholmssyndromet är ett uttryck som myntades 1973 efter det kända bankrånet på Norrmalmstorg, där kidnappningsoffren utvecklade en relation till kidnapparna och även försvarade dem efteråt. Jag vet det. Men för mig är Stockholmssyndromet något helt annat...

Jag var där idag. I Stockholm alltså...
Tågresan dit var i sig inget revolutionerande. Jag åkte i 1:a klass vilket innebar frukost på tåget = ostfralla och ett juicepaket. Att kalla det 1:a klass var ju dumt. Vi satt som packade sillar och det fanns inte utrymme att ta fram datorn och jobba på något endaste sätt. Men hur som helst. När jag väl klev av på Centralstationen och gick trappan ner mot tunnelbanan började helvetet.

Framför mig formligen rusade en suddig massa av människor likt en skenande buffelhjord.
För att på något sätt kunna ta sig framåt mot spärren så måste man börja med att försöka kliva ner i den skenande hjorden och hänga med i rätt tempo. Efter fyra sekunders strykande mot väggen börjar pulsen slå dubbla slag och adrenalinet pumpar som om en stångjärnshammare vevade inuti kroppen.
Väl framme vid spärren är man så adrenalinstinn att pupillerna ser ut som om man hade knaprat ecstasy hela morgonen och varenda nerv i kroppen dansar hip hop.

Men ok... framme vid spärren i alla fall. Fiskar upp Acess-kortet som jag alltid har påfyllt för att undvika stressmoment. Den här gången funkade kortet och jag blir insläppt. Nio gånger av tio krånglar det trots att jag har laddat reskassa, och då måste man samspråka med en fullständigt apatisk och mekanisk nollåtta som sitter katatonisk bakom en glasruta och önskar att han eller hon var någon helt annanstans. Men som sagt.. den här gången funkade det.

I rulltrappan har jag lärt mig att stå till höger. Detta för att undvika det vattenfall av sjusovare och drönare som har försovit sig och måste panikrusa ner för rulltrappan för att hinna med tåget FAST ett nytt kommer om 12 minuter. Herregud. Det är annat hemma hos mig på landet där det går två bussar om dagen... på vardagar... på helgerna går inga alls.

Nåväl. Ner kommer man ju alltid.
Väl nere är det bara att vänta på tåget. De kommer som sagt i en strid ström och man behöver inte vänta länge tills tåget stannar framför näsan med ett fruktansvärt gnisslande och skikande. Dörrarna öppnas och när man har släppt av de som vill av så är det bara att packa. De första kommer in lätt men efter en stund börjar det gå trögt. Den ena optimisten efter den andra pressar sig in bland de andra och minskar luftutrymmet till ett minimum i vagnen. Där stod jag alltså i morse. Någon flåsade mig i örat, en annan hade gett mig näsblod om hon hade rört sig det minsta och i magen hade jag någons ryggsäck, som för övrigt förmodligen innehöll tegelstenar av utseendet och känslan att döma. Jag fick nästan en religiös upplevelse när två tredjedelar av människorna klev av vid universitetet.

Några stationer senare skulle jag av och efter en skön promenad på 800 meter, med endast ett fåtal mötande gångtrafikanter, blev jag väl omhändertagen av mina kollegor på Vendevägen hela dagen.

Men... jag skulle ju TILLBAKA också...

Tåget tillbaka var en helt annan sak. Det var ganska få människor där faktiskt. Men ett annat fenomen slog mig... jag upptäckte två kategorier av människor som åker tunnelbana. Den ena kategorin är de som tittar ut genom fönstret på tåget - fast man åker i en tunnel och det är becksvart utanför - för att de inte vet var de ska titta. Alternativt försvinner de med ansiktet ner i knät - antingen sovandes eller ivrigt sms:andes på sina mobiler. Det är typen av människor som hellre stirrar på en fläck i taket eller läser samma reklamskylt i 25 minuter för att de är rädda att möta blicken på en annan människa.
Den andra kategorin människor som åker tunnelbana är de som helt ogenerat sitter och stirrar på andra människor tills de viker med blicken av obehag. Jag kom på mig själv med att undra om de antingen var blinda eller om de led av en släng schizofreni... Hur som helst är ingen av de två typerna särskilt behagliga. Man är en nobody i Stockholms tunnelbana... så är det bara.

På östgötaslätten är det annorlunda. Bussen kommer två gånger om dagen på vardagar och de som åker buss vet vad busschauffören heter. Busschauffören stannar inte alltid vid busshållplatsen utan kör 150 meter till och släpper av dig i grindhålet vid ditt hus eftersom han vet var du bor.
Man vet vem som bor i vilket hus och ser man en katt ute så vet man också vems det är.
Man vet vem som skiljer sig och vem som träffar en ny, och man vet vem som har smaskiga affärer ihop med vem. Man vet vem som är frisk och vem som är sjuk.
Om man glömmer stänga av kaffebryggaren så ringer man grannen och ber dem stänga av, eftersom de ändå har extranyckel. Behöver man låna något så åker man till grannen och hämtar vare sig grannen är hemma eller inte. Och jag sa åker... det är ju en bit till grannen.

Ägg cyklar man och hämtar på närmaste gård, precis som champinjoner och potatis.
Annars handlar man när man åker hem från jobbet, och då glömmer man inget. Det är ju en mil till affären så det blir inget okynneshandlande här inte.

På landet lufsar man till busshållplatsen... pratar med förbipasserande i tjugo minuter... tilltalar folk med namn...

Inget Stockholmssyndrom här inte!

Det där med böcker...

Ibland blir jag skrämd av att så många människor inte läser böcker... eller ens har gjort när de var yngre. När man får höra "En världsomsegling under havet? Aldrig hört talas om..." Då blir man liksom mörkrädd.

I min värld finns det ett antal litterära verk man bör ha läst. En del av dem är dödstråkiga - andra inte. Om man har svårt för jättetråkiga böcker kan man ju åtminstone läsa äventyrsklassikerna.

Hur som helst... för den som vill förirra sig i den litterära världen kommer här en lista med böcker som jag är glad att jag har läst och som har berikat mitt liv:

  

Hamlet                                  
av William Shakespeare

Den gudomliga komedin    
av Dante Alighieri

Don Quijote                          
av Miguel Cervantes

Faust                                     
av Johann Wolfgang von Goethe

Alice i Underlandet              
av Lewis Carroll

En världsomsegling under havet         
av Jules Verne

Huckleberry Finn                 
av Mark Twain

Det susar i säven                 
av Kenneth Grahame

Nalle Puh                              
av A. A. Milne

Mästaren och Margarita     
av Michail Bulgakov

Röde Orm                             
av Frans G. Bengtsson

Det blåser på månen           
av Eric Linklater

Den gamle och havet          
av Ernest Hemingway

Doktor Zjivago                      
av Boris Pasternak

Den långa flykten                 
av Richard Adams

Andarnas hus                       
av Isabel Allende

Robin Hood                          
av Howard Pyle

Ringaren i Notre Dame       
av Victor Hugo

Ivanhoe                                
av Walter Scott

Den siste mohikanen          
av James Fenimore Cooper

Tom Sawyers Äventyr         
av Mark Twain

Skriet från vildmarken        
av Jack London

Skattkammarön                   
av R. L. Stevenson

Oliver Twist                          
av Charles Dickens

Robinson Crusoe                 
av Daniel Defoe

Gullivers resor                     
av Jonathan Swift

Jorden runt på 80 dagar     
av Jules Verne

Moby Dick                             
av Herman Melville

Anne Franks dagbok           
av Anne Frank

Den flygande holländaren  
av Frederick Marryat

Möss och människor           
av John Steinbeck

Flugornas herre                   
av William Golding

Tristan och Isolde                
av Marie de France

Jane Eyre                             
av Charlotte Brontë

Superhjältens baksida

Superhjältar har ofta superkrafter. Någon är stark. En annan kan göra sig osynlig. En tredje har röntgensyn. En fjärde kan flyga. En femte har laserögon. O.s.v. Själv skulle jag kunna platsa som superhjälte eftersom jag har två superkrafter; jag har ett mycket känsligt smaksinne och jag har ett mycket känsligt luktsinne. Inte vet jag vad jag skulle använda krafterna till, men än dock har jag dem.

Idag fick jag dock bli varse nackdelen med superkrafter...

Sambon och jag vågade oss iväg till marknaden i Skänninge - även känd som Skänninge Marken.
Det var hur mycket folk som helst och de hundratals stånden innehöll som vanligt samma saker; plastpåsar, bullformar, strumpor, t-shirts, städmedel, mobilskal, smycken, parfymer, leksaker, m.m.

Och så har vi då det ätbara...
Och jag tycker munkar luktar gott.. och kolaremmar.. och polkagrisar.. och brända mandlar.. och sockervadd.. och renkorv.. och ost.. och våfflor.. och korv.. och kanderade äpplen.. och indisk mat.. och korv med bröd.. och strömming.. och popcorn.. och baconchips.. och hamburgare.. och så vidare..

..men när man har ett superkänsligt luktsinne så känner man inte lukten av maten som serveras vid just det stånd man går förbi. Man känner doften av ALLT som serveras inom två hundra meters omkrets... SAMTIDIGT! Kontentan blir en sötsur vämjelig doft som påminner om en tre dagar gammal spya. Lägg dessutom till fenomenet 25 graders värme, människors olika svettdofter, parfymer, bebisblöjor, oduschade äckelpottor, gammal fylledoft och taskiga andedräkter.

Att ha Östergötlands känsligaste luktsinne är inte alltid av godo...det kan jag skriva under på.

Del ett av två...

Idag är sista dagen jag är hälften så gammal som jag har tänkt att bli.
I morgon fyller jag 46 år

Egentligen är det synd att man blir klok först när man har passerat halva livet. Det är ju först nu jag förstår hur mycket jag har slösat bort mitt liv.. hur dålig jag har varit på att ta vara på dagarna som passerade..

Framåt blir det annorlunda. Jag ska fylla mina dagar med liv istället för att fylla livet med dagar. Jag ska säga JA oftare än jag säger NEJ. Jag ska våga pröva nya saker. Jag ska omge mig med människor som får mig att må bra, och undvika människor som tar min energi. Jag ska inte lägga så mycket energi på att oroa mig för hur jag ser ut eller vad andra tycker, utan istället älska mig själv som jag är och låta andra sköta sitt.

Så välkommen... andra halvan av mitt liv.

För stora skor...

Att komma framåt i livet kan ibland vara lite som att vara ett barn som kasar runt hemma i hallen med mormors blå filthatt på huvudet, syrrans sjal runt halsen, mammas tantiga handväska i handen, och så pappas bruna 45:or på fötterna som måttar 27:or... Det blir liksom två steg framåt och halka ett steg tillbaka.

Där är jag nu... halka ett steg tillbaka.

...och ilskan jag känner för denna tillbakagång är lika funktionell som den det nyss nämnda barnet skulle uppleva liggandes på mage på golvet, sparkandes med armar och ben, och tårar av ilsken frustration strömmande ner för kinderna.

Säg mig Byrne, Buddha och Nietzsche... vad gör vi nu?

Sånt som egentligen bara ska flyta på...

Nu var det längesedan jag skrev... det är svårt att hålla ångan uppe ibland i bloggens värld.

Just nu finns det annat som upptar större delen av min tid. Jag har fått andra arbetsuppgifter vilket innebär att jag numera arbetar dagtid istället för natt. Egentligen kan jag inte påstå att jag vill ha den rollen jag har nu, men med tanke på alternativen så kändes det ändå bättre för både mig och andra.

Det finns ett hav av administrativa uppgifter att göra, men tyvärr är det svårt att hinna med dem eftersom större delen av tiden går åt till sådant som egentligen bara ska flyta på. Det är ingen rolig position att vara i.. tvärtom är den ganska otacksam.

För ett år sedan lovade jag mig själv att INTE hamna i den rollen en gång till... och ändå sitter jag här nu... men det är hur som helst tillfälligt. När saker och ting har löst sig och man inte behöver mina tjänster på det här sättet längre så kan jag återgå till att jobba natt. Och sedan - när batterierna är laddade tillräckligt mycket - då vill jag förverkliga min framtidsplan.

Eftertankens kranka blekhet

Vi lever i ett samhälle där media tar stor plats - framförallt mer och mer som ett socialt forum, såväl som med vänner som med helt främmande människor.
Man bloggar, twittrar, facebookar, instagramar... och överallt väcker det reaktioner hos andra människor. De flesta har kloka åsikter och kan diskutera på en mogen nivå. Sedan finns de andra, som blir upprörda, kränkta och förolämpade, och som reagerar genom att skriva hot och nedlåtande kommentarer. Det finns diskussioner just nu kring det så kallade "internet-hatet" som växer sig större och större och tycks gå långt utanför ramarna för vad som är tillåtet. En elak kommentar föder en annan och sedan är lavinen i gång.

Jag har funderat mycket på hur en människa resonerar som skriver t.ex. dödshot på internet. Det finns naturligtvis människor som uttalar dödshot öga mot öga också, men jag tror att de som gör det via internet är fler och jag tror också att det sker mer riktat mot helt främmande människor där. Det tycks som en del anser att det är ok att göra så just för att man inte står öga mot öga; att man är skyddad för att man har datorer, sladdar och en internetuppkoppling mellan sig och den man hotar. Brott är aldrig tillåtet, men de som hotar och kränker på internet verkar tro att de befinner sig inom ramen för vad som är lagligt.

På TV här om dagen visades en nyhetssändning där man intervjuade polisen kring detta. Till min bestörtning menade polisen att de måste göra en distinktion mellan "verkliga" hot och hot som uttalas i "stridens hetta". Jag har svårt att förstå det. Innebär det också att det är skillnad på om man misshandlar någon planerat eller i stridens hetta? För mig kan det aldrig vara någon skillnad. Enligt mig ökar våldet i samhället just precis för att vi inte har en tydligt markerad gräns - för att det ska finnas undantag och luddiga gränser mellan det förbjudna och det tillåtna. För att inte alla tar ansvar och säger ifrån. När det i vårt samhälle är fullt acceptabelt att kalla varandra könsord eller säga att man ska döda varandra som ett skämt, så kan det aldrig resultera i något annat än att toleransnivån ökas successivt till allt grövre beteende.

Så min fundering är... Vad ska vi göra? Hur kan vi tillsammans verka för att varje individ tar ett ansvar för det man säger och gör, och för att det aldrig får tillåtas att en människa blir nedvärderad, särbehandlad eller hotad? Hur kan vi se till att små barn som växer upp, gör det med sunda värderingar och en god uppfostran av ansvarstagande föräldrar. Vad krävs för att människor ska behandla varandra på ett respektfullt och tillmötesgående sätt?

Jag tar ansvar för mina handlingar.
Gör du?

Tonårsdrömmar och tacksamhet

Det finns så många människor jag mött på min väg som har präglat mig och medverkat till den människa jag har kommit att bli. Familjen förstås - så är det alltid - men också andra jag har mött på min väg. Det är inte förrän nu, när jag 45 år gammal nostalgitrippar på riktigt, som jag inser hur många jag har att vara tacksam för tiden som var. Man skulle kunna tacka många som har korsat ens väg, men just nu tänker jag mest på dem som har rest tillsammans med mig genom tonårstiden och upp till vuxenlivet.

Så här kommer det:

Kära Diddi, Kicki, Cilla, Helena m.fl.
Tack för tiden i kören med Tommy och Ingrid som körledare, den äckliga rømmegrøten i Norge och oändliga timmar av repetitioner.

Kära Anna-Carin, Stina och Christina.
Tack för att ni gjorde tiden i stallet så underbar.
Tack också till Hansson, Agneta, Lee, Annicka, Thomas, Håkan, Jane, Petra och Herman för ett oförglömligt ridläger på Öknehult.

Tack Karin, Karolina, Tryggve och Jocke för alla oförglömliga somrar i Falkenberg. Jag bär dem i djupet av mitt hjärta som mina allra roligaste minnen.

Tack alla fullständigt galna lärare på Österbergaskolan. (R.I.P. Holma). Jag kommer aldrig så länge jag lever glömma hur packade ni var sista kvällen på Ölands-lägret eller ert fantastiska glöggstinkande luciatåg med rektor i täten som lucia med största ficklampan i handen och tillsynsläraren i underkjol, BH och mustasch. Ni var fantastiska allihop!



Tack Diddi, Kicki, Cilla, Helena, Lena, Annelie, Paula, Carina, Mia, Karin, Annika m.fl. för alla otaliga cykelturer mellan Vidingsjö och Ekholmen på våra friarturer dit i ur och skur, kyla och snålblåst. Fasen vad kul vi hade hela tiden.

Tack Jocke, Jögge, Buddis, Micke, Petta, Vassing, Paddis, Patrik, Rickard, Benny, Bobban, Tjompa m.fl. som med varierande intensitet uppvaktade oss kärlekskranka Vidingsjö-tjejer, lärde oss köra moped och på olika håll med olika tjejer bistod med de första blöta pussarna och tonårsfummel.

Tack Peter F, Mats O, Åsa, Peter O, Mats P, Anita, Sulan, Pernilla m.fl. för att ni förgyllde min gymnasietid såväl i skolan som på fritiden.

...och för tiden på Twice (Grottan), Västervik, Skara Sommarland och sista biten in i vuxenlivet... tack Hasse, Pelle, Mange, Pekka, Stereo, Lasse N, Lena, Jonny, Marita, Johan P, Roger L, Åsa, Ralf, Stampe, Kenta, Roger L, Roine, Ninna, Rolle, Helene, Conny, Tina, Lasse, Micke, Mats O, Mia, Leffan, Eva, Patrik, Susanne (R.I.P.), Jörgen, Anna, Julie, Lasse P, Beth, Jimmy, Johan K m.fl. ....(och förlåt alla jag har glömt nämna).

Tack H, M, R, R och J för mina tonårsförälskelser.


Slutligen två alldeles speciella tankar till de finaste.....

TACK Mange, Pekka och Stereo för alla kvällar med Nightmovie, förfalskade stämplar på Maxim och alla dessa Sssssssssssss. Minns ni filmerna? (Hajen 3, Rosa Panterns Hämnd, Fronten é Python, Föräldrafritt, Det våras för Hamlet, Dead Zone, Blues Brothers m.fl.)

...och TACK Kicki och TACK Lena... ni var mina allra bästa vänner genom hela tonårstiden. Önskar er allt gott <3