Notes to self...

Note to self #1
Skaka inte en kryddpåse hårt innan försäkran om att påsen är hermetiskt tillsluten.


Note to self #2
Om du är täckt av kryddor är det ingen idé att borsta av sig. Det sitter i öronen, hårfästet, i BHn och i byxlinningen. Släng kläderna i tvätten och ta ett bad istället.

Confiteor

Vår värld är full av kloka ord, visa ordspråk och genomtänkta deviser. Många ser vi på Facebook - några skämtsamma och mindre seriösa, andra djupsinniga och kärleksfulla. Jag har en devis som jag ofta slänger mig med. Det är en vacker devis som borgar för tillåtande, medmänsklighet och förståelse. En devis som jag fick till mig för 25 år sedan av en mycket klok människa som jag då hade som chef.

Så här lyder devisen:


"Alla människor har rätt att vara som de är, och det finns relevanta skäl till varje människas beteende."


Det låter ju fint och den här devisen strör jag omkring mig likt karamellfärgat strössel på en inbjudande mjukglass.

Men lever jag efter den?

NEJ!

För nog är jag snabb att kritisera ibland. Tycka. Tänka om andra. Ha åsikter om än det ena och än det andra. Titta snett när någon gör något annorlunda eller avvikande. Rynka på näsan när det är något som inte faller mig i smaken.

Ska man använda en sådan devis behöver man också begrunda dess innebörd och sträva efter att så mycket som möjligt i varje situation också leva efter den. Jag har inte gjort det, och måste jobba på att hitta känslan för orden som jag låter ramla ur min mun utan eftertanke.

Mea culpa, mea culpa... mea maxima culpa.


Jag har lång väg kvar att gå...

Allt lärde hon mig (utom att skjuta ormar.)

Min mormor var viktig för mig under min uppväxt, men det fanns en människa till som nästan var lika viktig för mig. Det var min mormors syster Svea.

Hon var en gammal ogift barnlös pensionerad lärarinna och mycket selektiv i sitt gillande eller ogillande av människor. Jag hade tur för hon gillade mig och jag gillade henne. Varje sommar tillbringade jag en tid hos henne i sommarstugan i Bunn utanför Jönköping, och hon lärde mig så fantastiskt mycket som jag har haft nytta av hela livet.

Eftersom Svea var gammal engelskalärare och jag älskade engelska så pratade vi förstås bara engelska när jag var där. Faktiskt redan från väldigt unga år. Hon hade också barnböcker på engelska i sin bokhylla som jag älskade att läsa.
I hennes bokhylla hittade jag också en bok på svenska - egentligen en vuxenbok - som jag kom att älska av hela mitt hjärta och läste gång på gång på gång. Faktiskt läser jag den än idag ibland, eftersom den numera står i min egen bokhylla. Den heter "Don Camillo och hans lilla värld" och är skriven av Giovanni Guareschi. Full av humor och den halvtokiga prästen Don Camillo som bekämpade kommunismen i den lilla byn med alla tänkbara och otänkbara medel. Underbar!

Mina minnen från sommarstugan i Bunn är oändliga.
Hur vi åt Annas Pepparkakor med gräddfil och när vi plockade och torkade murklor över den gamla järnspisen. Promenaderna genom skogen till bonden Gunnar där vi hämtade spenvarm mjölk, och jag fick hälsa på kossan Flora. Hur vi skummade bort grädden från mjölken när vi burit hem mjölkkannan genom kohagen, eftersom det inte fanns någon bilväg till stugan.

Jag minns också svanarna som höll till i vassen utanför bryggan och hur hanen väste när vi rodde för nära med båten. De svarta slemmiga sniglarna som fick mig att äcklad smyga fram på stenplattorna hela vägen ner till sjön uppifrån berget där stugan låg. Jag minns alla huggormar som trivdes på det steniga berget och hur häftig jag tyckte Svea var när hon bestämt hämtade bössan som hängde innanför ytterdörren och sköt huvudet av varenda huggorm hon fick syn på.

Hon lärde mig så oerhört mycket.
Hon lärde mig att murklor måste förvällas eller torkas för annars är de giftiga. Hon lärde mig klippa gräs med handgräsklippare och hugga ved med yxa. Hon lärde mig ro en båt, rigga kräftburar och plocka ur kräftorna utan att bli nypt. Hon lärde mig inte bara fiska, utan också hur man rensar och tillagar fisken. Hon lärde mig hissa och hala en flagga och hon lärde mig tända en brasa. Hon lärde mig känna igen sädesärlans läte och att stå alldeles alldeles still om det kom en huggorm i gräset.
Hon lärde mig att våga trotsa mina rädslor och att man klarar allt som man verkligen vill klara. Hon lärde mig att alltid vara ärlig och rakryggad, och att aldrig göra något man inte kan stå för.

Finaste Svea. Man kände respekt för henne och ville inte göra henne besviken.
På ålderns höst blev hon lite kollrig i huvudet men behöll sin värdighet och "hornen i pannan" som jag alltid har älskat med henne.

Hon tillsammans med min mormor utgör de två människor som har haft allra störst inflytande på mig under min uppväxt, och jag är dem för evigt tacksam. De har gjort mig till en bättre människa.

Min fantastiska mormor

Min mormor har alltid varit min främsta hjälte.

Hon var konstnär och fritänkande och en underbar människa. Hon älskade blommor och färgen turkos, och det var den färg som dominerade hennes hem. Hon hade en grönmelerad filt som syrran och jag kallade "spenat-filten" och en fin pall från Egypten som i syrrans och mina lekar förvandlades till en kamel på vår ritt genom öknen i mormors vardagsrum. Hennes långhåriga mattor förvandlades till sjögräs på havets botten och det fanns ingenting i hennes hem man inte fick röra.

När jag växte upp minns jag mormors hemska sjömansbiff som vi åt hos henne på söndagarna. Matlagning var aldrig hennes starka sida. Men hon bakade de godaste vaniljkrokar jag någonsin har ätit. Hon hade en liten brun porslinskanna som hon hällde kaffegrädde i när vi fikade och den fick man dricka grädden ur i köket när fikat var över. En tryckkokare hade hon också och den var jag alltid väldigt rädd för när jag var liten. När hon blev äldre och tappade större delen av sin syn åt vi oftast Findus fiskgratäng i dillsås. Jag kan än idag inte äta fiskgratäng utan att tänka på mormor. I köket hade hon också en plastburk där hon la alla sina växelmynt och dem gav hon alltid till alla barn som kom. Hon kokade sitt kaffe i en gammal Don Pedro och det smakade underbart, men på ålders höst blev det allt oftare Nescafé.

I hennes vardagsrum fanns alla böcker av Agatha Christie och hennes fotoalbum var fyllda av gamla svartvita bilder från svunna tider, men också bilder på oss barnbarn och så småningom även alla barnbarnsbarn. I den bruna 70-talshyllan stod den magiska brandgula burken som alltid var fylld med godis. Det var höjdpunkten för alla barn i familjen att få smyga in i vardagsrummet och hämta några godisbitar i den välbekanta burken. I nedersta lådan i bokhyllan fanns leksaker, byggklossar, lego och leksaksdjur.

I hennes sovrum stod det gigantiska ritbordet där magin ägde rum. Pennor, papper, kritor, hundratals penslar av alla slag, akrylfärger, oljefärger, allt man kunde önska. Där lärde vi oss fritt skapande. Vi fick alltid låna. Alltid fanns det papper där vi kunde rita, måla eller skriva. Ritbordet var den enda plats mormor glömde både tid och rum vid. Jag minns några gånger när hon svarade i telefonen som stod bredvid ritbordet och sedan ursäktade sig och la ner luren för att räta till någon detalj med en pensel eller penna... medan stackaren i luren ropade "Hallå?" flera gånger innan mormor fann sig och tog upp luren igen.

Många utlandsresor har vi gjort tillsammans hon och jag. Spanien, Grekland, Frankrike och Kanarieöarna. Otaliga är de somrar vi har kamperat ihop i Falkenberg där jag har genomlidit hennes snarkningar på nätterna, men också glatt följt med henne på morgongymnastik på stranden varje morgon, för att sedan köpa med färska frallor hem till frukosten. Biblioteket var vårt största äventyr. Vi kunde gå på biblioteket i timmar och bläddra i böcker. Det var som en hel äventyrspark för mig, och vi läste hela dagarna på somrarna. Ibland berättade hon om sin barndom och ibland berättade jag om min. Allt kunde vi prata om, både när jag var barn och tonåring, och jag trivdes alltid i hennes sällskap.

Hon hade fräck humor, mormor. När jag blev lite äldre minns jag att hon försökte berätta fräckisar, men oftast aldrig kom till slutpoängen eftersom hon skrattade så både snor och tårar rann. Och hon var evinnerligt snäll som människa. Jag tror aldrig någonsin jag har hört henne yppa ett ont ord om någon annan människa någonsin. Allt igenom god och rar. Hon var så oerhört generös. Hon köpte varenda bok jag behövde under min studietid på universitetet, vilket inte är så lite, och hon betalade halva min körkortskostnad.

Som gammal tappade hon merparten av sin syn, och det var de kämpigaste åren. I början kom hemtjänst hem till henne med mat, eftersom hon inte kunde laga längre. Små löjliga pytte-portioner som kostade en halv förmögenhet i förhållande till mängden. Jag ville inte vara med om det, så jag bad henne säga upp tjänsten. Sedan köpte vi en mikro och jag tog en tjock svart spritpenna och gjorde en skarp markering på 7 minuter, som de flesta färdigrätter ska tillagas på. Från den dagen och tills hon gick bort köpte jag Findus färdigrätter - 5 stycken för 100 kronor - och de räckte henne i 10 dagar. För mat lika många dagar i hemtjänsten hade hon fått betala 550 kronor. Hon skar ett snitt i plasten, ställde in förpackningen i mikron och kunde se den svarta markeringen hon skulle vrida ratten till på mikron. Både hon och jag var nöjda med den lösningen.

Jag färgade håret på henne varannan månad. Jag hämtade och lämnade talböcker åt henne på biblioteket var 3:e vecka, och jag städade hennes lägenhet varannan vecka. Jag hjälpte henne också till affären för att handla när hon behövde. För mig var det ett enkelt val. Hon har alltid funnits där för mig. Jag har fått ringa när jag vill. Prata om vad jag vill. Hon har alltid trott på mig och alltid uppmuntrat och stöttat mig.

Vi fyllde år samma dag - mormor och jag - och på födelsedagen tävlade vi alltid om vem som ringde först till den andra. Naturligtvis vann hon alltid. Och när hon ringde sa hon aldrig sitt namn utan "Hej. Det är mormor."

Älskade fina underbara mormor. Jag hade inte varit i närheten av den människa jag är idag om jag inte hade haft henne vid min sida under så många år. Hon dog vid 94 års ålder efter ett fullvärdigt liv med många äventyr och det är 13 år sedan i början av september.

Min mormor kommer alltid vara en av de mest betydelsefulla människor jag har träffat och jag saknar henne alltid.

Mormor Birgit

Limbo

OK. Let´s face it.... Jag har inte svart bälte i att vänta.
Faktiskt är jag ganska dålig på det.
Egentligen ganska skitdålig.

Jag har tålamod som en hungrig anka i en brödbutik.

När man befinner sig i en situation där någon annan bestämmer att man inte ska fortsätta med det arbete man har påbörjat och tvingas söka andra tjänster, så kan man välja att se det som en katastrof eller som en utmaning. Jag har valt att se det som en utmaning. En möjlighet att vidga mina vyer och skaffa mig nya erfarenheter.

Och visst har jag sökt några jobb. De få jag har hittat som innebär att jag är villig att lägga all min dyrbara energi och mitt lojala engagemang på.

Problemet uppstår när jag sedan ska invänta deras svar.
Jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan ta veckor, till och med månader, för en arbetsplats att göra ett urval, intervjua och bestämma sig. Hur klarar de av att sköta sitt arbete överhuvudtaget med det arbetstempot?

Jag KAN inte vara den enda tidseffektiva människan på jorden.

När jag rekryterar så tar det mig EN dag att gå igenom ansökningar. Det tar TVÅ dagar att genomföra 4 intervjuer. Efter genomförda intervjuer tar det MAX en vecka att samla in referenter, och därefter EN dag att ta beslut.

På en arbetsplats där jag har sökt jobb så var sista ansökningsdatum 12 februari. Det vill säga en månad sedan. På den tiden har de lyckats intervjua 2 personer - varav jag är en - och två veckor efter intervjuerna ännu inte lyckats ta ett beslut.

Hur lyckas sådana arbetsplatser ta beslut alls?


GAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHH!!!!!!!!!!

One small step for woman. One giant leap for womankind.

Den 1:a juli i år återinförs värnplikten.

Det innebär att de som är födda 1999 kommer att kallas till mönstring.


Och den HÄR gången.... kallas BÅDE kvinnor och män.


Det var fanimej på tiden!

...eftersom chefen är en elak en... (a.k.a. Lönerevision)

Vanföreställning:

Jag är chef.
Jag har ingen som bestämmer över mig.
Jag behöver inte följa några regler eller lagar.
Jag har ett stort stort jättestort bankvalv full med pengar.
Jag bestämmer hur mycket jag vill dela ut till alla.
Hur mycket man får kan variera mellan ingenting alls och 59000:-
Vad man får beror på vilket humör jag är på.
Man behöver inte vara bra på alla arbetsuppgifter... det räcker om man är bra på några... ibland...

Verklighet:

Jag är chef.
Jag har en områdeschef, en VD och en styrelse över mig.
Jag måste följa regler och lagar.
Jag har en pott att fördela vilket innebär en viss summa pengar som ska fördelas på ett visst antal människor.
Om någon får 200: mer så måste någon annan få 200:- mindre.
Jag får inte överstiga potten. När alla kronor är utdelade så är det slut.
Om man råkar få några hundralappar mer än någon annan så beror det på att man har utfört ALLA arbetsuppgifter på ett mycket bra sätt.
Det är inte BARA hur man utför arbetsuppgifter som avgör, utan också attityd och bemötande.

Tilläggsfakta:
Genomsnittet på chefernas pott vid lönerevision var 115 kronor lägre (d.v.s. mindre) än genomsnittet på personalens pott.

Mission Impossible?

Med hosta och snuva och ont i hela kroppen har jag idag suttit på möte större delen av dagen.

Mina förväntningar över dagen i dag var helt klart inte realistiska.

Dagen tillbringades så här:

Så jag antar att den stora utmaningen är att hitta det där som triggar... som inspirerar... som väcker... som skapar lust... som lockar glädje...

Frågan är hur?

Med den energinivå jag själv har nu, och med en hjärna fylld av funderingar över min egen framtid så kanske man får ta till det tunga artilleriet?

Att vara på väg...

När man är i fasen att lämna ett jobb och vandra vidare till ett annat jobb så befinner man sig hela tiden i ett utmattande limbo.

Jag har inte valt själv att lämna mitt jobb. Vårt avtal är uppsagt, kommunen tar över driften och naturligtvis tar de inte med chefer över. Har vi tur så tar de med all personal över. Men chefer... nä.

Så nu förväntas jag veta vad jag vill och vart jag vill... så är inte fallet.



Jag vet två saker jag INTE vill;
Jag vill inte bli chef för en liknande verksamhet. Jag skulle känna mig näst intill otrogen mot min personal som förhoppningsvis följer med över till kommunen. Det skulle inte vara en behaglig känsla. Jag vill heller inte bli chef för en verksamhet som bedrivs dygnet runt. Jag har haft min beskärda del av konstant tillgänglighet 24-7, trassel med bemanning och eviga schemaändringar på grund av väckning under jourtid.


Men vad VILL jag?

Vill jag ens vara chef längre?
Ha det totala ansvaret för allt som händer? Ansvara för varje enskild individs fysiska och psykiska mående? Driva alla processer utifrån de lagar som finns? Alltid behöva vara steget före både tankemässigt och handlingsmässigt? Behöva ta alla tråkiga samtal och eventuella konflikter? Aldrig få agera som jag vill utan att behöva tänka på vad som gynnar företaget? Eller ännu värre... behöva förmedla till personal att deras intressen måste stå åt sidan, för att verksamhetens intressen är viktigare? Ägna tid åt en massa dokumentation som inte ens är roligt?
Jag vet helt enkelt inte.



Just nu längtar jag efter att bli en vanlig arbetare.
Att gå till jobbet på morgonen, göra det jag är bra på och gå hem igen utan att ha ansvar för vad som händer på jobbet när jag inte är där. Att bry mig om en kollega som medmänniska om jag vill, men veta att någon annan har ansvaret. Att kunna bidra med idéer och tankar utan att behöva tänka på företaget som helhet och utan ansvar för kvalitetsutvärdering och uppföljning. Att få vara den som säger till chefen att jag tycker någonting är skit eller orättvist... utan att vara den som hela tiden får höra när någonting är skit eller orättvist.


Det längtar jag efter.

Men är det vad jag vill?

Jag är så trött...

Jag är så trött på de sura, grå, deprimerade små människorna.

Jag är så trött på de som lever i ett ständigt jag, jag, jag med egot hårt virat runt halsen.

Jag är så trött på de som aldrig ser sin egen del i det som händer, utan tillskriver allt yttre omständigheter och alla andras fel.

Jag är så trött på de som tror att andra människor är till för att servera dem livet och bära runt dem på silverfat.

Jag är så trött på de som alltid är martyrer och vältrar sig i sitt elände.

Samma regn faller på oss alla.

Man kan välja att stirra ut genom fönstret och hata regnet... eller gå ut och hoppa i vattenpölarna så det stänker.

Man har fått ett liv.

Man kan välja att bara åka med... eller LEVA sitt liv.

I varje situation kan man välja att se på saken med sorg, vemod, avsky, avundsjuka, ilska och hat.

Man kan också se på saken med nyfikenhet, glädje, kärlek, uppriktighet och självrannsakan.

Jag tänker inte leva mitt liv under ett grått moln med kaskader av dåligt samvete och gnäll kastat på mig.

Om alla bara kunde ta ansvar för sig själva, sina egna känslor och sina egna upplevelser utan att blanda in mig... så lovar jag att göra detsamma.

Bucket list

Efter att ha sett filmen "Bucket List" med Jack Nicholson och Morgan Freeman började jag fundera på hur MIN 'bucket list' skulle se ut.

På en bucket list ska man inte skriva vad man KAN göra - vad som är möjligt - utan vad man VILL göra. Men det är inte heller så enkelt.

Till exempel... hela livet har jag längtat efter att se Taj Mahal. Men efter att ha sett byggnaden mer detaljerat på en film är jag inte säker längre. Så hur vet man...

Mitt problem är att jag är för rationell. Jag tänker på sannolikheten att något skulle kunna vara genomförbart, vilka hinder som kan finnas och hur mycket pengar det kan behövas för att genomföra.

Jag får nog ta tag i det där och sätta mig ned med papper och penna och ett totalt fritt sinne.

Häxor och troll

När jag var barn prenumererade jag på tidningen Kalle Anka & Co.
Den var alltid lika rolig och kunde läsas av både barn och vuxna som hade humorn i behåll.

I tidningen förekom ibland en häxa som hette Magica de Hex, Henne skulle man akta sig för, och både Kalle Anka, Joakim von Anka och Björnligan råkade ut för henne. Varje gång hon blev arg så trollade hon elakheter.

Någon som också förekom i Kalle Anka, men främst i filmen "Svärdet i stenen" är förstås Madame Mim. Inte riktigt lika arg och farlig som Magica de Hex och bra mycket gulligare. Underbara Madame Mim som förvandlade sig själv till en drake, en katt och en elefant, och fick vattkoppor på kuppen.

            


Bland Tomtar och Troll hade jag förstås i bokhyllan, och de utgjorde en mycket stor del av min uppväxt. Inte bara John Bauers fantastiskt vackra bilder utan också berättelserna. Där lärde man känna alla väsen och hur de fungerade. I många år var jag rädd för Skogsrået med den urholkade ryggen och längtade efter att få träffa ett troll.

Det fanns en julkalender också när jag var 12 år som hette Trolltider. Jag betraktar den vara en av de bästa julkalendrar som någonsin har visats på svensk TV. Den var så populär att den visades som julkalender ännu en gång 1985, och som serie över jullovet 1994-1995.

En riktigt ruggig film som vi tittade på ganska många gånger var "Warlock". Oh My, vad spännande den var. Julian Sands spelade huvudrollen som den hemska trollkarlen som kokade barnfett för att blanda flygbrygd... och det var Richard E. Grant - med sin hemska 80-talsfrisyr - och Lori Singer som skulle rädda världen. 

På 90-talet kom serien som fick hela svenska folket att bänka sig i sofforna där hemma, och längta vansinnigt efter nästa avsnitt. Den hette "Charmed" på engelska och "Förtrollad" på svenska. Det var veckans nöje att se hur Phoebe, Prue och Piper sopade banan med alla demoner varje avsnitt. Senare kom systern Paige in i bilden, men det blev aldrig riktigt samma sak med henne.

Förr tycktes etern vara full av magi och trollkonster som kittlade spänningsnerven och triggade fantasin till gränslösa äventyr. Tyvärr är det inte riktigt samma sak idag. Visst finns det serier som Vampire Diaries, The Living Dead och Grimm... men det ger liksom inte riktigt samma känsla.

Och den främsta betydelsen ordet TROLL tycks ha idag, är att syfta på individer som skriver provokativa, märkliga, irrelevanta och oseriösa inlägg på internet med syfte att provocera fram känslomässiga svar, gräl eller utdragna diskussioner som inte leder till något annat än osämja.

Hur kan man vara så blind?

Jag blir alldeles stum av förundran ibland när jag stöter på människor som totalt saknar insikt kring sin egen kapacitet och förmåga.

Hur kan en människa så fatalt överskatta sig själv att man tror sig kunna bygga broar bara för att man har gått på dem? Hur kan en människa göra bedömningen att man är lämpad som personlig tränare för att man har läst en bok om träning, eller att bli polis för att man var ordningsvakt i skolan?

Jag har svårt att ta till mig det.

En stor del av den personliga utvecklingen och mognaden är ju just att få en klar syn på sig själv och sina förmågor likväl som oförmågor.

Det är ju först när man inför sig själv och andra kan kännas vid sina brister, och vara ödmjuk inför det faktum att andra har kunskaper man själv saknar, som man faktiskt KAN utvecklas.

Det är obehagligt med människor som saknar självinsikt. De har nämligen en tendens att sätta sig på andra på ett tämligen respektlöst sätt...

Konsten att meditera i en centrifug

Jag vet inte riktigt vad jag gör här. Vad är vitsen liksom?
Jag passar inte in i den här världen. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Hela världen är uppbyggd av människor, varav merparten inte har fattat ett smack. Det handlar inte om vad du HAR... det handlar om vad du KÄNNER!
Det spelar ingen roll vad du har för utbildning. Det spelar ingen roll vad du jobbar med. Det spelar ingen roll var du bor. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har på banken. Det spelar ingen roll vad du kör för bil. Det spelar ingen roll hur snygga kläder du har. Det spelar ingen roll vilken kropp eller figur du har. Det spelar ingen roll vilken frisyr du har. Det spelar ingen roll om du betraktas som snygg eller ful.

INGET av det där räknas. Det är bara materiella illusioner skapade av samhället. Det är ok att längta efter saker. Den rätten har alla, men det ska vara i syfte att dela med sig till andra och göra sig själv och andra lyckliga - inte för att använda det som en måttstock på vem som är bättre än någon annan. Alla pengar och all framgång i världen kommer inte att förändra den personlighet du har och hur du beter dig mot dina medmänniskor.







Vårt liv är en skola och vi är inte här för att lära oss att vara rikare, snyggare och mer framgångsrika än andra, även om det finns en hel del människor som tror att det är det livet går ut på.

Människor tror att livet är grejen. Att vi föds, att vi lever i genomsnitt 87,5 år och att vi sedan försvinner i tomma intet och helt enkelt upphör att existera.

Fattar ni inte?
Livet är som en termin i första klass... och vi kommer att gå många terminer i skolan.
Vi är här för att lära oss en enda sak i den här världen - KÄRLEK.
Kärlek till oss själva och allt annat omkring oss. Det är allt... det finns inget mer.
Men det handlar om villkorslös kärlek. Inte kärleken du känner till din pojkvän/flickvän. Inte den kärleken du känner till dina barn.

"Jag känner visst villkorslös kärlek till mina barn." säger du. Men NEJ... det gör du inte. Du blir arg när de inte gör som du säger, du blir besviken när de agerar på ett sätt som du inte tycker om och du blir sårad när de säger dumma saker. Det är inte villkorslös kärlek. Du kritiserar och anmärker på saker. Det är inte villkorslös kärlek. En villkorslös kärlek innebär en fullständig kärleksfull förståelse och att inget som händer och inget som sägs kan påverka din kärlek för barnet. DET är villkorslös kärlek.

Men färre och färre förstår att vi är här för att lära oss att bli bättre människor.
Fler och fler blir allt mer materiella och alla människor vägs efter yttre kvaliteter istället för inre, och den materiella världen växer fortare än jag mäktar med.

Jag är inte bättre än någon annan. Jag är långt ifrån perfekt på något sätt. Jag har också egenskaper av kritiserande, ilska, egoism, småsinthet och hånfullhet. Men jag har en ambition, och jag utvärderar mig själv varje dag för att kunna växa och utvecklas.

Det som får mig att tappa motivation är att ju mer insikt jag får och ju mer jag utvecklas - desto mer inser jag hur många här i världen som inte har fattat ett smack. Om alla hade ambitionen att växa och utvecklas som individer skulle det vara ganska enkelt... men när fler och fler glömmer bort sig själva, glömmer bort vår koppling till naturen, glömmer bort att vi alla är människor... och den materiella cirkusen snurrar fortare och fortare... då är det svårt att stilla bruset omkring sig för att få tillräckligt mycket syre att tänka.

Hur länge orkar man liksom? Ska man behöva gå i kloster och ägna resten av livet åt det utan påverkan från den yttre världen för att kunna gå i rätt riktning? Stänga in sig för att bara meditera och fundera och aldrig komma ut igen för att få ro, stillhet och rena tankar omkring sig?

Man blir som man umgås heter det ju.
Nå, hela vårt samhälle är uppbyggt på yttre värderingar, och vi faller snällt i fållan allihop som dumma små människor.

IDIOTI...!!!

Ta mig härifrån... snälla...?
Jag lovar att bli en mer uthållig student nästa termin.

Eden

Jag ville trycka på paus ett tag... stoppa filmen... eller helst spola fram alltihop till the end.

Jag vet ju syftet. Jag vet varför. Jag vet att efter hårt arbete kommer lönen för mödan. Jag vet allt det där men kanske ändå inte orkar.

Det är inte lätt att vara en marshmallow i en chokladfabrik. Det färgar av hela tiden. Det ska mycket till att hålla färgen under sådana förutsättningar. Stå för sjutton kvar i ditt mörka hörn och sluta färga av dig på mig. Det var inte din färg jag valde att bekänna.

Snälla led mig hem. Ge mig min resa. Låt änglarna sjunga mig till sans.

Jag tar resten nästa gång jag är här. Jag lovar att jag ska orka hålla färgen nästa gång.

I den bästa av världar.

Men jag befinner mig inte i den bästa av världar. Snarare tvärtom. Kärleken lyser med sin frånvaro och jag blir mer och mer färgad av dem som inte kan hålla tätt.

So be it.

Sorgen och ilskan tynger mitt hjärta

Jag läser i tidningen, på Facebook och andra sociala medier, hör på radion och ser på TV dessa läger som bildas kring utlänningar, kring invandrare, kring flyktingar. Det här är inget nytt fenomen. Det har diskuterats länge. Men det har hänt något fruktansvärt obehagligt de senaste åren. Rasismen smyger sig på och ökar i omfång oavsett ålder, utbildning och bostadsområde.

Det finns ingenting som gör mig så förtvivlad som alla dessa diskussioner där människor ska delas in i muslimska länder och icke muslimska länder.

Inte en enda människa protesterar när Brian från Storbritannien kommer till Sverige. Inte heller protesterar någon när Samantha från USA, Morten från Norge eller Claire från Frankrike kommer till Sverige. VARFÖR? Jo... de ser ju ut som oss, de låter som oss och vi förstår vad de pratar om.

Men när Ali eller Norullah eller Danyal eller Yussuf kommer till Sverige blir det ett väldigt liv. VARFÖR? Jo... för de ser inte ut som vi, de låter inte som vi och vi förstår inte vad de pratar om.

Vad i hela friden är skillnaden?

Varför ska vi bry oss om vilket språk folk pratar eller vilken färg de har i ansiktet? Varenda människa oavsett ursprung har ett skelett inuti, samma inälvor, samma blodomlopp, samma kroppsfunktioner och samma blodgrupper.

Det är samma sak med protesterna kring den stora moské som ska byggas på Djurgården i Linköping. Folk skriver protestlistor och hävdar att man håller på att islamisera Linköping. Ursäkta? Så vitt jag vet har vi religionsfrihet i vårt land och ingen kan tvinga någon annan att bli muslim om denne själv inte vill.

Skulle människor protestera om Svenska Kyrkan bygger en ny kyrka? Skulle människor protestera om Pingstkyrkan bygger en ny kyrka? Skulle människor protestera om Ansgarskyrkan bygger en ny kyrka? Skulle de säga att någon försöker kristianisera Linköping? Nä... det skulle de inte.

Just nu skäms jag att vara svensk år 2014. Att vi inte har kommit längre i vår utveckling än så här. Trots all avancerad teknologi så har vi inte fattat ett dugg om vad som är viktigt här i livet.

Jag skäms för mina medmänniskor och deras idiotiska uttalanden. Jag skäms för rasismen. Jag skäms för de som röstar på SD och SvP. Jag skäms för de som sparkar på andra för att de har fel färg och pratar fel språk.

Jag kan inte låta bli att få en inre bild av en blond svensk som tvingas fly sitt land och hamnar i Somalia eller Gambia eller Syrien eller Afghanistan. En blond svensk som blir förföljd av landets invånare överallt för sin ljusa hy och sitt blonda hår. Spottad efter... hånad... och när den blonda svensken steker falukorv klagar grannarna över att maten luktar illa... och svensken också. Ska det vara så svårt att föreställa sig ombytta roller.

Vad är det som gör att vi tror att vi är så rätt? Det finns två teorier om vad människosläktet kommer ifrån; skapelseberättelsen och evolutionsteorin.
Skapelseberättelsen säger att vi härstammar från Adam och Eva. Om detta stämmer så härstammar vi alla från israeliter... Israel ligger mellan Jordanien och Egypten.
Evolutionsteorin säger att vi härstammar från afrikanska apor. Afrikanska apor bor uppenbarligen i Afrika.

Jag undrar vilken av teorierna alla rasister tror på.... eller har de en egen teori?

När ska våra barn få växa upp med en uppfostran i hemmet, en miljö i skolan och en miljö i samhället som innebär att lära sig empati, respekt, humanism, samarbete och ömsesidig förståelse?

Fy för rasismen.

// Stolt svensk/fransk och långväga israelit.

Det perfekta pannkaksreceptet

Pannkakor är det godaste jag vet!

De flesta jag känner äter pannkakor med sylt och socker, men jag är inte så förtjust i den varianten. För min del är det ljus sirap som gäller. Gyllenbrun söt underbar sirap som man ringlar över pannkakan innan man rullar ihop den och låter den kittla smaklökarna i munnen.

Det som är så bra med pannkakor är att det går att äta som frukost, lunch, dessert, tårta och kvällsmat. Man kan rulla köttfärs eller svampstuvning i pannkakan - eller crêpen om du föredrar det - för att sedan strö ost över och ställa i ugnen några minuter. Man kan ha socker på den... sylt... sirap... choklad... glass... grädde... färska bär... Man kan låta dem svalna och sedan varva var annat lager med sylt och var annat lager med grädde för att sedan äta den som en pannkakstårta. Pannkakstårta smakar allra allra bäst dag 2, när grädden och sylten har fått sjunka in ordentligt i pannkakorna.

Jag har gjort pannkakor i många många år. När mina söner bodde hemma fick jag ibland steka i två stekpannor för att det skulle räcka till alla och gå någorlunda fort.

Det jag har lärt mig genom åren är att man inte ska ändra på ett pannkaksrecept. Man SKA följa receptet för då blir pannkakorna allra allra bäst.

Man ska också lära sig doseringen. Kan man den behöver man aldrig leta upp ett recept. Då sitter det i huvudet.

Jag ska lära dig...
Utgå från antal ägg. Jag brukar ta ett ägg per person om det är till efterrätt eller lättlunch och två ägg per person om det är till tonåringar eller hungriga människor.
Du ska ha lika många deciliter mjöl som du har antal ägg.
Du ska ha dubbelt så många deciliter mjölk som du har mjöl.

Kommer du bara ihåg doseringsmängden mellan mjöl, ägg och mjölk så fixar sig resten. Krångla inte med recept som har halva deciliter hit och dit. Dubbla bara mängden mjölk jämfört med mängden mjöl och antal ägg.

Sedan är det några ingredienser till men de är lätta att komma ihåg. Jag mäter sällan numera utan brukar höfta på ett ungefär.


Jag ska dela med mig av mitt pannkaksrecept som det blir underbart goda pannkakor av:

2 ägg
2 dl mjöl
4 dl mjölk
1 nypa salt
1 tsk vaniljsocker
2 msk smält smör

GÖR SÅ HÄR:

1. Häll hälften av mjölken i en skål.
2. Vispa ner mjölet noggrant och lite i taget så det inte blir klumpar.
3. Vispa ner salt och vaniljsocker.
4. Vispa ner ett ägg i taget.
5. Vispa ner resten av mjölken.
6. Vispa ner det smälta smöret.
7. (Låt gärna smeten stå 10 minuter innan du börjar steka, men det är inte nödvändigt.)

• Stek på 4:an
• Ha en LITEN smörklick i stekpannan till varje stekpanna. (SMÖR... inte margarin).
• Vispa varje gång innan du häller smet i stekpannan.
• Häll tunt så du får tunna pannkakor.
• Fyll inte smet ända ut i kanterna på stekpannan om du vill ha frasiga kanter.
• Lyft på en kant och titta efter 2 minuter. Du vet vilken färg du vill ha på pannkakorna.
• Tänk på att det går fortare att steka andra sidan än den första.
• Ät och njut.

Resplaner

Fick ett erbjudande om en billig resa genom en tidning som sambon prenumererar på.
Om en resa är för billig för att vara sann så är den för billig för att vara sann... men skitsamma... vi resonerar så här... OM man vill åka billigt så får man också ta att det är lite si och så.

Som vi har förstått så sponsrar staten i Turkiet dessa resor för att locka turister när det inte är högsäsong. Det innebär traditionella besök på vissa butiker med punktmarkerad försäljning... men vi är som sagt medvetna om det och kan ta den biten.

Jag tycker ändå att det ska bli spännande.
Så här kommer resan att se ut:


DAG 1Flyg till Turkiet, transfer till okänt hotell i Antalya och övernattning där.


DAG 2
Frukost på hotellet och sedan bussfärd upp i Taurusbergen och över det 1825 meter höga Alacabelpasset till Konya. Där ska vi också besöka de dansande dervischernas kloster som idag är ett museum. Sedan blir det fortsatt bussfärd och övernattning på okänt hotell i Kappadokien.

DAG 3
Frukost på hotellet och sedan bussfärd till Göreme där vulkanutbrott och vind genom årtusendena har skapat ett fantastiskt landskap med bisarra sandstensformationer. För 2000 år sedan började befolkningen att skapa sina hem, kyrkor och underjordiska städer i sandstensformationerna. Vi ska till Utomhusmuseet i Göreme med många kloster, grottkyrkor och väggmålningar. Därefter åker vi buss till byn Cavusin där vi blir bjudna på te. Övernattning på okänt hotell.

DAG 4
Frukost på hotellet och sedan fortsatt bussfärd genom Munkdalen med dess vingårdar och aprikosträd. Även Munkdalen har unika stenformationer och besöks av många naturfotografer. Bussfärden fortsätter till "den gömda byn" Sinasos och en trevlig promenad. Dagen avslutas på en traditionell mattverkstad där man får inblick i konsten att knyta mattor. Övernattning på okänt hotell.

DAG 5

Frukost på hotellet och sedan bussfärd till Konya. Längs med den historiska Sidenvägen finns en rad serajer (palats) från medeltiden. Bussfärden fortsätter sedan genom Taurusbergen tillbaka till Antalya. Övernattning på okänt hotell.

DAG 6

Frukost på hotellet och därefter en stadsrundtur i Antalya och gamla stan. Dagen ägnas åt att utforska Antalya och avslutas med besök på en smyckesfabrik och en lädermanufaktur. Övernattning på okänt hotell.

DAG 7

Frukost på hotellet och en fri dag i Antalya.

DAG 8

Frukost på hotellet och hemfärd.

Poesi från förr

Jag läste något igår som var så poetiskt och vackert att det nästan sög in mina ögon i texten, och jag var tvungen att läsa det om och om igen.

Jag vet inte varför det grep mig så.

Det är bara ett litet litet stycke ur en flera hundra sidor lång bok från sekelskiftet av Charles F. Haanel - en nytänkande affärsman från Tyskland som emigrerade till USA.

"There is a world within - a world of thought
and feeling and power; of light and life and beauty
and, although invisible, its forces are mighty."

Om invandring

Läste en artikel idag i Corren - i bilaga B, sidan 18 - som är skriven av Veronica Svärd; Doktorand i socialt arbete och riksdagskandidat för Feministiskt Initiativ.

Jag vill instämma med både rubrik och text i artikeln.
Du kan läsa den här:

http://www.corren.se/asikter/debatt/problemet-ar-politiken--inte-invandringen-6680822-artikel.aspx

I Sverige idag är det tabu att prata om invandrare. Du kan anses som rasist om du har en svensk flagga på ditt hus eller din balkong - här får man inte vara patriot minsann - och debatten om invandring faller platt eftersom våra politiker inte pratar öppet om det. Inte heller diskuteras det på ett sunt sätt i skolan, och det är bland våra barn och ungdomar vi måste börja göra förändringar om det ska ske en förändring.

Vi har generellt sett en intolerans mot invandrare och skyller dem för det mesta som händer i vårt samhälle. Vi kan inte ens vara intelligenta nog att stå emot journalisternas manipulativa vinklingar i media. När en människa av utländsk härkomst begår ett brott så framgår det i tidningen. När en människa av svensk härkomst begår ett brott så nämns inte nationalitet över huvud taget. Svenskar framställs som offer - utländska som förövare. När ska vi självgoda svenskar inse att det finns skitstövlar av alla nationaliteter - i vårt land mest svenska.

Om medelsvensken försökte sig på ett empatiskt ställningstagande och sätta sig in i situationen för de som kommer hit skulle de få en annan bild. Vilka känslor skulle du få om vi diskuterade en svensk kille på 14 år som sett sin mamma och systrar våldtas av andra svenskar? Som på några meters håll sett sin pappa sprängas i bitar av en svensk soldat? En 14-årig svensk kille som fått hjälp av hela sin svenska släkt under två års tid att samla ihop pengar för att kunna fly från Sverige där han är förföljd av soldater och lever med daglig skräck att bli mördad. Vilka känslor skulle det väcka hos dig här i Sverige om du fick höra att han hade flytt till ett land där man kan gå fri på gatan och sova tryggt på nätterna, där man får äta sig mätt varje dag och där vattnet går att dricka. Och vilka känslor skulle det väcka hos dig när den 14-åriga svenska killen ringer hem till Sverige och berättar att det är svårt i det andra landet också. Att andra människor hånar honom och skriker glåpord bakom ryggen på honom. Att han känner sig tvingad att gå i en grupp med andra svenskar ute på stan eftersom han inte är trygg i det nya landet heller. Att han riskerar att bli misshandlad bara för att han finns. Att han får skulden för allt som händer i samhället bara för att han är svensk och ljushårig. Att han visserligen kan äta sig mätt, men att det inte går att få några jobb i det nya landet eftersom arbetsgivarna inte anställer människor som heter Johansson eller Andersson i efternamn. Bara för att de heter som de heter. Parallellt med detta ska han bearbeta sina trauman han har varit med om i Sverige - allt han har sett av död och misshandel och förstörelse - och samtidigt som han går i skolan och söker massor av extrajobb ska han också vara med på idel möten där han gång på gång måste intyga att han är svensk, att hans situation i Sverige är ohållbar och att han med största sannorlikhet kommer bli mördad eller torterad en halvtimma efter att ha landat på Arlanda om han måste tillbaka till Sverige.

Men vi kan inte tänka så, eftersom vi är så trygga i det här landet. Vi vet inte vad det innebär att svälta. Vi vet inte vad det innebär att uppleva trauman under flera års tid. Vi vet inte vad det innebär att aldrig vara trygg - varken dag eller natt. Vi vet inte vad det innebär att fly för våra liv... och vi vet sannerligen inte vad det innebär att komma som flykting från en hotfylld situation och komma till ett land där vi möts av främlingsfientlighet, misstankar och glåpord.

Under nyårsnatten har någon ritat hakkors på Stockholms Moské. Jag undrar om förövaren inser vad hakkorset symboliserar. Har de läst om Hitler och förintelsen? Har de läst om massmorden under andra världskriget? Troligen inte tillräckligt.
Jag undrar också varför människor är så inskränkta att de hela tiden måste sparka andra i ansiktet för att de helt enkelt finns. Den som har ritat hakkorset tror jag inte är en inbiten kristen som visar sin avsky för andra religioner. Jag tror det är en eller flera inskränkta svenskar som av någon outgrundlig anledning försöker säga: "Stick hem. Jag vill inte ha dig här i Sverige, för du är inte svensk."
(Läs: Du äter konstig mat. Du pratar konstigt. Jag förstår inte vad du säger. Du agerar på ett sätt jag inte är van vid. Du dansar offentligt utan att vara full. Du pratar för högt. Du luktar konstigt. Du ler och skrattar hela tiden istället för att vara misstänksam som svenskar är. Du gör mig osäker. Jag vill inte veta mer om dig. Ta inte i mig. Jag blir nervös och det är inte macho.)

För mig är lösningen enkel:
Vi behöver många fler människor i Sverige av varierande nationalitet. Våra utländska vänner är för få för att vi ska tvingas beblanda oss med dem. Vi kan betrakta på avstånd med armarna i kors, lite lagom svenskt... Men jag vill tänka mig Sverige som ett multinationellt land där alla har rätt att vara. Jag vill tänka mig ett land där våra barn får lära sig redan i unga år att invandringen inte lastar Sverige ekonomiskt, utan snarare bidrar till att ekonomin blir bättre. Jag vill att människor ska få en nyfikenhet för andra och deras kultur, och sluta tro att lilla svensken är så himla perfekt. Tvärtom... det jag har lärt mig av våra utländska vänner är att de är mycket trevligare än oss, mycket mer givmilda än oss och mycket mer sociala än oss mot både vänner och främlingar.

Ibland är jag tacksam att jag har franskt påbrå. Inte för att det gör mig något annat än svensk, men jag vill gärna tro att jag inte är urtypen av den medelsvenska medborgaren.

Årets första confusion kring värk och smärta

Anar att det här inlägget kommer orsaka tankar, känslor, reaktioner och diverse fnysningar här och där... så om du inte är av den sorten att du låter andra tycka som de vill.. så kanske du ska sluta läsa nu.

Min fundering gäller alltså det här med värk och smärta.

Jag har funderat i många år på varför en del drabbas och inte andra. Jag har också funderat på varför en del blir friska och inte andra.

Hur kommer det sig till exempel att människor som under sin uppväxt ofta besökte läkaren - oavsett åkomma - är sjukare och drabbas oftare som vuxna? Betyder det att det generellt är en sjukare människa, eller betyder det att föräldrarna har varit "hönsföräldrar" och sprungit till läkaren i tid och otid, vilket i sin tur har intalat barnet att det är sjukligt av sig?

Kanske har denna person under hela sin uppväxt fått höra: "Du blir ju så lätt sjuk. Du tål ju inte så mycket. Du har ett svagt immunförsvar. Ja, du åker då på allt som går."

Hur blir man som människa när man växer upp med den inställningen?

Och hur mycket av all värk människor bär på är suggestiv?

Jag menar inte att människor inte har ont... men jag menar att om man ideligen fokuserar på sin smärta, pratar om sin smärta, ger smärtan all uppmärksamhet den INTE förtjänar... hur lätt är det att bli fri från sin värk då?

Generellt sett är jag jävligt trött på människor som ÄR sin smärta. De vältrar sig i sitt elände, beklagar sig, är martyrer och talar om vad de MINSANN klarat av trots sin smärta. Hela deras liv cirkulerar kring smärtan och dess effekter på deras liv. Dessa människor är bittra, sura och dänger gärna sin patetiska livssyn i huvudet på andra människor. "Jaja.. du kan ju i alla fall shoppa du. Jag kan inte ens resa mig upp."  

Oh, Bu-hu!

Ta en titt på människor som skrattar varje dag TROTS sin smärta. Människor med kronisk värk som lever sitt liv ändå. Människor som aldrig ömkar sig själva eller lastar andra med sitt mående trots att de har ont som fan. De är mina hjältar! De har förstått att värken finns där oavsett, och att de kan välja om de vill skratta sig igenom värken eller gråta sig igenom den.

Sedan har vi förstås kategorin människor som är sjukpensionärer hela sina vuxna liv och inte kan jobba för de har så ont.. fast det hindrar dem inte från att gå på stan i flera timmar och storstäda lägenheten/huset en hel dag och gå ut och dansa en hel kväll och åka till Liseberg och... ja, ni vet.

Jag vet att det finns tillstånd som är värre eller bättre beroende på dag, och jag vet att även en människa med kronisk värk måste få ha roligt, men jag syftar på den kategorin som uppenbarligen inte är styrda av sitt dagliga tillstånd utan snarare av vad de har lust med och när de har lust... Jag undrar om dessa arbetsskygga människor är medvetna om vad de utsätter människor med RIKTIG värk för? Det är nämligen de med RIKTIG värk som drabbas värst genom utförsäkring m.m.

Hur som helst... jag kan inte låta bli att tro på att många människor med RIKTIG värk faktiskt kan påverka sin sjukdomsbild en hel del. Ta placebo-preparat till exempel. Läkemedelsforskningen har visat att placebo (=sockerpiller utan verkan) ibland till och med är BÄTTRE än den riktiga medicinen. Och visst är det så att vår tro på tillfrisknandet är oerhört viktigt. Om vi inte tror vi kan bli friska så kommer vi inte heller bli det. Det är också tron på tillfrisknandet som gör att placebo fungerar. Om vi tror på medicinen så kommer cellerna i kroppen att börja verka för ett tillfrisknande vare sig vi äter placebo eller det "riktiga" preparatet.

Ibland kan tron på tillfrisknandet vara nog även utan mediciner.

1998 blev jag påkörd och fick en whiplashskada.

Jag hade förmånen att genomgå ett sexmånaders rehabiliteringsprogram som precis hade grundats då. Jag simmade, gick hos sjukgymnast, promenerade, använde TENS-apparat (Transkutan Elektisk NervStimulering), gjorde nackövningar, låg på värmedyna och käkade smärtstillande i mängder som skulle kunna ha knockat en elefant.

Tyvärr blev inte resultatet som läkaren väntade. En slätröntgen visade att nackpelaren är förskjuten permanent åt ena sidan och mina högsmärtande trigger points i nacke och skuldror beror enligt neurologen på avslitna nervtrådar. En centimetertjock lunta från Smärt- och Rehabiliteringskliniken deklarerar att min smärta är kronisk och permanent och att jag aldrig kommer arbeta mer än högst 50%.

Jag hade kunnat resignera under "domen". Jag hade kunnat bli en människa som har ont och har ont och har ont och ovanpå det äter smärtstillande och sover illa och inte kan jobba och måste leva på sjukpension - kanske till och med bli utförsäkrad.

Men jag valde en annan väg!   (Ja, jag skrev VALDE!)

Efter tre år i smärtträsket tänkte jag att JAG VÄGRAR!

Ska jag, som är inbiten workoholic, aldrig kunna jobba mer? Ska jag inte kunna leva ett liv som andra människor? Det här går jag inte med på!

Så jag slängde alla mina smärtstillande mediciner åt fanders och bestämde mig för att behandla nacksmärtorna som den där stöddiga killen i mellanstadiet; Jag ignorerade den fullständigt.

I flera månader trodde jag att jag skulle dö.

Jag grät och jag skrek och jag satt i ett hörn av sovrummet på nätterna och bara ville dö. Ibland hade jag så ont att jag spydde. Ibland sov jag inte på flera nätter i rad. Det var den värsta perioden i mitt liv, men jag gav mig inte. Jag vägrade ta smärtstillande och jag vägrade prata mer än nödvändigt om min värk. Jag lät den inte äga mig.

Efter tre månader vände det. Kroppen lyckades producera tillräckligt med endorfiner för att jag skulle kunna börja fungera igen, och det FUNGERADE. Visst hade jag ont... varje dag till och med... men ju mer jag lärde mig att inte låta smärtan "kliva in i rummet" så fungerade det.

Det är nu längesedan jag lärde mig hantera min smärta.

Visst har jag fortfarande ont, men inte mer än jag kan hantera det. Och för ett halvår sedan hade jag min första fullständigt smärtfria dag på 16 år! Det var en fantastisk upplevelse. Jag vet inte hur eller varför... men jag upplevde det!

Och jag lovar... jag kommer ALDRIG bli en sådan som beklagar mig och lastar min värk på andra. Varför ska andra bära min värk? Det räcker väl att jag gör det. Och inte blir värken bättre för att andra vet om den?

Min filosofi är... du mår som du tänker.

Låter du smärtan äga dig? Låter du smärtan bli den centrala punkten i ditt liv?
Tro mig - det går att placera smärtan utanför sig själv, vägra lyssna på den och ge dig tusan på att leva ditt liv som du vill leva det utan att låta något annat kontrollera hur du lever.

En sill är en ansjovis är en sardell...

Är det inte dags att vi kallar saker och ting för deras rätta namn?

I alla år har vi köpt ansjovis när det är dags att göra Janssons Frestelse.
Nå... det är nu inte ansjovis i burken, utan egentligen skarpsill som har lagts in och kryddats med svartpeppar, kryddpeppar, lagerblad, oregano, kanel, kryddnejlika, kardemumma och sandelträ.

Skarpsill blir "Ansjovis"

Den riktiga ansjovisen är förvisso släkt med sillen, men är alltså inte samma sak som det vi TROR att vi köper i affären. Riktig ansjovis saltas, läggs in i olja och smakar inte alls som det vi har i Janssons Frestelse.

RIKTIG ansjovis blir sardeller

Om du till exempel åker till USA och beställer en "anchovy pizza" så är det alltså sardeller du får på den pizzan. Så varför heter vår inlagda skarpsill "ansjovis" när det inte är ansjovis?
Det VI kallar "ansjovis" i Sverige har snarare sin motsvarighet i USA:s "pickled sprats" vilket alltså är inlagd sill.

Alla hallisars blödiga natt

Man kan konstatera att man inte ska jobba med tonåringar när man är kvällstrött.

Förvisso står det på mitt schema att jag är tillåten att gå och lägga mig och sova... men inte förrän klockan 01:00 på lördagskvällar. Det är lättare sagt än gjort att hålla sig vaken, när John Blund passerar insidan av mitt huvud någon gång strax efter 22. Jag har kämpat länge nu, och runt 23-tiden var både kropp och hjärna färdiga för idag... och nu - vid midnatt - så både ser och hör jag saker som inte finns... eller så gör de det... inte vet jag.

Julångest... eller?

Varje år brukar jag få rejäl julångest.
Ångest över allt jag ska hinna.. ångest över all mat som ska lagas.. ångest över att jag är den mest juliga i min familj och resten verkar tycka att det kan kvitta.. ångest över att inte alla ska få en bra jul.. ångest över att jag har ångest...

Detta fenomen har funnits i mitt liv under många år, men i år känns det annorlunda av någon anledning.

Lutar mig tillbaka och hoppas att det fortsätter så här... att julångesten inte infinner sig alls i år.

Stockholmssyndromet

OK. Jag vet att Stockholmssyndromet är ett uttryck som myntades 1973 efter det kända bankrånet på Norrmalmstorg, där kidnappningsoffren utvecklade en relation till kidnapparna och även försvarade dem efteråt. Jag vet det. Men för mig är Stockholmssyndromet något helt annat...

Jag var där idag. I Stockholm alltså...
Tågresan dit var i sig inget revolutionerande. Jag åkte i 1:a klass vilket innebar frukost på tåget = ostfralla och ett juicepaket. Att kalla det 1:a klass var ju dumt. Vi satt som packade sillar och det fanns inte utrymme att ta fram datorn och jobba på något endaste sätt. Men hur som helst. När jag väl klev av på Centralstationen och gick trappan ner mot tunnelbanan började helvetet.

Framför mig formligen rusade en suddig massa av människor likt en skenande buffelhjord.
För att på något sätt kunna ta sig framåt mot spärren så måste man börja med att försöka kliva ner i den skenande hjorden och hänga med i rätt tempo. Efter fyra sekunders strykande mot väggen börjar pulsen slå dubbla slag och adrenalinet pumpar som om en stångjärnshammare vevade inuti kroppen.
Väl framme vid spärren är man så adrenalinstinn att pupillerna ser ut som om man hade knaprat ecstasy hela morgonen och varenda nerv i kroppen dansar hip hop.

Men ok... framme vid spärren i alla fall. Fiskar upp Acess-kortet som jag alltid har påfyllt för att undvika stressmoment. Den här gången funkade kortet och jag blir insläppt. Nio gånger av tio krånglar det trots att jag har laddat reskassa, och då måste man samspråka med en fullständigt apatisk och mekanisk nollåtta som sitter katatonisk bakom en glasruta och önskar att han eller hon var någon helt annanstans. Men som sagt.. den här gången funkade det.

I rulltrappan har jag lärt mig att stå till höger. Detta för att undvika det vattenfall av sjusovare och drönare som har försovit sig och måste panikrusa ner för rulltrappan för att hinna med tåget FAST ett nytt kommer om 12 minuter. Herregud. Det är annat hemma hos mig på landet där det går två bussar om dagen... på vardagar... på helgerna går inga alls.

Nåväl. Ner kommer man ju alltid.
Väl nere är det bara att vänta på tåget. De kommer som sagt i en strid ström och man behöver inte vänta länge tills tåget stannar framför näsan med ett fruktansvärt gnisslande och skikande. Dörrarna öppnas och när man har släppt av de som vill av så är det bara att packa. De första kommer in lätt men efter en stund börjar det gå trögt. Den ena optimisten efter den andra pressar sig in bland de andra och minskar luftutrymmet till ett minimum i vagnen. Där stod jag alltså i morse. Någon flåsade mig i örat, en annan hade gett mig näsblod om hon hade rört sig det minsta och i magen hade jag någons ryggsäck, som för övrigt förmodligen innehöll tegelstenar av utseendet och känslan att döma. Jag fick nästan en religiös upplevelse när två tredjedelar av människorna klev av vid universitetet.

Några stationer senare skulle jag av och efter en skön promenad på 800 meter, med endast ett fåtal mötande gångtrafikanter, blev jag väl omhändertagen av mina kollegor på Vendevägen hela dagen.

Men... jag skulle ju TILLBAKA också...

Tåget tillbaka var en helt annan sak. Det var ganska få människor där faktiskt. Men ett annat fenomen slog mig... jag upptäckte två kategorier av människor som åker tunnelbana. Den ena kategorin är de som tittar ut genom fönstret på tåget - fast man åker i en tunnel och det är becksvart utanför - för att de inte vet var de ska titta. Alternativt försvinner de med ansiktet ner i knät - antingen sovandes eller ivrigt sms:andes på sina mobiler. Det är typen av människor som hellre stirrar på en fläck i taket eller läser samma reklamskylt i 25 minuter för att de är rädda att möta blicken på en annan människa.
Den andra kategorin människor som åker tunnelbana är de som helt ogenerat sitter och stirrar på andra människor tills de viker med blicken av obehag. Jag kom på mig själv med att undra om de antingen var blinda eller om de led av en släng schizofreni... Hur som helst är ingen av de två typerna särskilt behagliga. Man är en nobody i Stockholms tunnelbana... så är det bara.

På östgötaslätten är det annorlunda. Bussen kommer två gånger om dagen på vardagar och de som åker buss vet vad busschauffören heter. Busschauffören stannar inte alltid vid busshållplatsen utan kör 150 meter till och släpper av dig i grindhålet vid ditt hus eftersom han vet var du bor.
Man vet vem som bor i vilket hus och ser man en katt ute så vet man också vems det är.
Man vet vem som skiljer sig och vem som träffar en ny, och man vet vem som har smaskiga affärer ihop med vem. Man vet vem som är frisk och vem som är sjuk.
Om man glömmer stänga av kaffebryggaren så ringer man grannen och ber dem stänga av, eftersom de ändå har extranyckel. Behöver man låna något så åker man till grannen och hämtar vare sig grannen är hemma eller inte. Och jag sa åker... det är ju en bit till grannen.

Ägg cyklar man och hämtar på närmaste gård, precis som champinjoner och potatis.
Annars handlar man när man åker hem från jobbet, och då glömmer man inget. Det är ju en mil till affären så det blir inget okynneshandlande här inte.

På landet lufsar man till busshållplatsen... pratar med förbipasserande i tjugo minuter... tilltalar folk med namn...

Inget Stockholmssyndrom här inte!