Jag vet inte riktigt vad jag gör här. Vad är vitsen liksom?
Jag passar inte in i den här världen. Har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.
Hela världen är uppbyggd av människor, varav merparten inte har fattat ett smack. Det handlar inte om vad du HAR... det handlar om vad du KÄNNER!
Det spelar ingen roll vad du har för utbildning. Det spelar ingen roll vad du jobbar med. Det spelar ingen roll var du bor. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har på banken. Det spelar ingen roll vad du kör för bil. Det spelar ingen roll hur snygga kläder du har. Det spelar ingen roll vilken kropp eller figur du har. Det spelar ingen roll vilken frisyr du har. Det spelar ingen roll om du betraktas som snygg eller ful.
INGET av det där räknas. Det är bara materiella illusioner skapade av samhället. Det är ok att längta efter saker. Den rätten har alla, men det ska vara i syfte att dela med sig till andra och göra sig själv och andra lyckliga - inte för att använda det som en måttstock på vem som är bättre än någon annan. Alla pengar och all framgång i världen kommer inte att förändra den personlighet du har och hur du beter dig mot dina medmänniskor.
Vårt liv är en skola och vi är inte här för att lära oss att vara rikare, snyggare och mer framgångsrika än andra, även om det finns en hel del människor som tror att det är det livet går ut på.
Människor tror att livet är grejen. Att vi föds, att vi lever i genomsnitt 87,5 år och att vi sedan försvinner i tomma intet och helt enkelt upphör att existera.
Fattar ni inte?
Livet är som en termin i första klass... och vi kommer att gå många terminer i skolan.
Vi är här för att lära oss en enda sak i den här världen - KÄRLEK.
Kärlek till oss själva och allt annat omkring oss. Det är allt... det finns inget mer.
Men det handlar om villkorslös kärlek. Inte kärleken du känner till din pojkvän/flickvän. Inte den kärleken du känner till dina barn.
"Jag känner visst villkorslös kärlek till mina barn." säger du. Men NEJ... det gör du inte. Du blir arg när de inte gör som du säger, du blir besviken när de agerar på ett sätt som du inte tycker om och du blir sårad när de säger dumma saker. Det är inte villkorslös kärlek. Du kritiserar och anmärker på saker. Det är inte villkorslös kärlek. En villkorslös kärlek innebär en fullständig kärleksfull förståelse och att inget som händer och inget som sägs kan påverka din kärlek för barnet. DET är villkorslös kärlek.
Men färre och färre förstår att vi är här för att lära oss att bli bättre människor.
Fler och fler blir allt mer materiella och alla människor vägs efter yttre kvaliteter istället för inre, och den materiella världen växer fortare än jag mäktar med.
Jag är inte bättre än någon annan. Jag är långt ifrån perfekt på något sätt. Jag har också egenskaper av kritiserande, ilska, egoism, småsinthet och hånfullhet. Men jag har en ambition, och jag utvärderar mig själv varje dag för att kunna växa och utvecklas.
Det som får mig att tappa motivation är att ju mer insikt jag får och ju mer jag utvecklas - desto mer inser jag hur många här i världen som inte har fattat ett smack. Om alla hade ambitionen att växa och utvecklas som individer skulle det vara ganska enkelt... men när fler och fler glömmer bort sig själva, glömmer bort vår koppling till naturen, glömmer bort att vi alla är människor... och den materiella cirkusen snurrar fortare och fortare... då är det svårt att stilla bruset omkring sig för att få tillräckligt mycket syre att tänka.
Hur länge orkar man liksom? Ska man behöva gå i kloster och ägna resten av livet åt det utan påverkan från den yttre världen för att kunna gå i rätt riktning? Stänga in sig för att bara meditera och fundera och aldrig komma ut igen för att få ro, stillhet och rena tankar omkring sig?
Man blir som man umgås heter det ju.
Nå, hela vårt samhälle är uppbyggt på yttre värderingar, och vi faller snällt i fållan allihop som dumma små människor.
IDIOTI...!!!
Ta mig härifrån... snälla...?
Jag lovar att bli en mer uthållig student nästa termin.
